söndag 31 januari 2010

125 dgr kvar: Naprapati

Efter julhelgens naprapatkorrigeringsserie fick jag några frågor om huruvida jag trodde att naprapati hade positiva effekter.
Jag vill ju inte skriva folk på näsan så ni får dra era egna slutsatser.
För mig var den fysiologiska förbättringen (inkl. viktminskning) mellan test 2 och test 3 var 3,9 %. Löphastigheten förbättrades däremot med 6,3 %!
Då finns det två alternativ: Antingen beror den överskjutande delen på att jag fått bättre löpekonomi av squash, innebandy, och skridsko. Eller på att naprapat-Tomas såg till att jag står med både fötterna på jorden, kan andas och röra på höfterna.

Idag fick jag en ny behandling. Benlängden var så jämn man kunde våga hoppas. Skönt att det hållit sig sedan sist.
Låsningar i C2, Th4, Th5, och Th 7. Vissligen en del, men det blir bättre och bättre. Dessutom en tilläggsjustering av höger höftled. Kapseln var stram.
Förhoppningsvis gör det så att höger underben fungerar bättre.


Det är satans sympatiskt med kvartersbiografer! Den som ligger vägg i vägg med ett av stans softaste caféer, Copacabana, blir ju ännu mer ruggigt trevlig. Så långt ifrån stormarknadskomplex à la Heron city som det bara är möjligt. Det som förut hette kvartersbion Hornstull ståtar nu med namnet Biorio och är väl värd ett besök.
För mig var det lilla julafton idag med dokumentär om musikbandet Blur. På bio!

För övrigt syntes både mitt kontoret och löpbandet i kvällens Blåsningen där brottar-Ara trodde att han blev magnetiserad. "Det strålar i hela kroppen. Jag mår inte så bra..."

lördag 30 januari 2010

126 dgr kvar: Hälsojogg

Definitionen av hälsojogg bör väl vara att man mår bra av den.
För att uppnå de vetenskapligt bevisade positiva effekterna av fysisk aktivitet behöver man inte slita ihjäl sig.
Sen är det ju en skön grej att springa och snacka. Prattempo. På en timmesrunda hinner man avhandla ett rejält sjok av de uppdateringar som behöver göras då vänner gör återbesök i storstaden. Hälsosamt. Bland annat fastslogs att det finns människor här. Koncentrationen är till viss del skiljd från andra världsmetropoler som Västervik eller Götene.
Tänk om höjdarna på alla politiska toppmöten skulle börja varje dag med ett löpsammanträde. Det skulle bli så mycket Worldpeace att skönhetsmissarna skulle få snurrgunga i huvudena!
Tre glada strama mustaschprydda herrar efter dagens löprunda.

Enda smolket i dagens bägare är att höger underben fungerar suboptimalt. Benhinnan smärtar, vaden stum/stel/krampad, och menisken i knäet på gränsen.
Det är inte katastrof just nu när det är mest kvalitetsträning, men jag hoppas verkligen att jag får ordning på det tills mars då det blir mer kvantitet och fler löpmil.

fredag 29 januari 2010

127 dgr kvar: Barfotalöpning

Transportcykling rätt igenom Stockholms snökaosade innerstad i morgonrusningen är det närmaste laglöst land jag varit på mycket länge. Att kostymnissarna som var en timme sena till det laptoptäta morgonmötet efter ha skottat fram BMW:n med Investors årsredovisning var ett snäpp mindre empatiska i trafiken än vanligt var väl helt enligt plan. Men att det brinner i huvudet på hela fotgängarpopulationen när stadsbildens konturer suddats ut av Kung Bore var en överraskning. Så fort trottoarer, övergångsställen och avgränsande linjer osynliggjorts kan fotgängares beteende närmast liknas vid en gas - jämnt fördelad över hela den tillgängliga ytan (volymen). Dessutom förändras promenadstrukturen till Pacman-stil med tvära oförvarnade riktningsförändringar.
En pälsmössebeklädd banktjänsteman stod och överslagstrampade i ett hörn oförmögen att ändra riktning som värsta dataspelsreliken från tidigt 90-tal.
Allt detta utspelade sig till tonerna av Beta Bands "It's not too beautiful".

Resten av dagen befann jag mig någon form av produktivitetsmoln. Fick iväg två ansökningar. Dels resebidrag för att åka på idrottsforskningskonferens (ECSS, Turkiet) och dels internationaliseringsbidrag för att åka tillbaka till Stanford under april. Om det blir av så ingår Santa Cruz half marathon 11 april (inte i forskningsplanen, men det finns ju helger också).
Plus en massa annat positivt akademiskt mumbo jumbo som jag besparar er läsare.

Innebandy den här veckan också. Vann. Det har vänt ordentligt sedan förra fredagen! Ingen annan träning förutom omnämnda transportcykling 16,4 km.

Dagens nyhet (eller egentligen gårdagens) är forskningsartiklarna i Nature (fancy fancy) som visar att vana barfotalöpare landar i mindre utsträckning på hälen, har mjukare och mindre stötigt steg. Om man istället springer med stötdämpande skor ändrar man löpsteg till hälisättning. Den förändringen skulle kunna vara en förklaring till att skadefrekvensen ökar trots bättre dämpning i skorna. Liten artikel på BBC news.

Lätta skor regerar! Min Nike Zoom Air Victory + väger typ 250 g. Måste hitta flera par! Tips?

torsdag 28 januari 2010

128 dgr kvar: Örebro, Walgreens & semla

Det är lätt att känna att videokonferenser är en bra lösning på världsproblemen när man ska sitta i en bil fem timmar för att gå på ett möte i två. Särskilt när bilen man åker i blir påkörd bakifrån. Killens svar på kommentaren "Du kanske ska hålla lite bättre avstånd när det är så halt" var "Nej, jag höll bra avstånd. Men det tog inget när jag bromsade."

Men faktum var att mötet på Örebro univesitet med Fawzi Kadi's forskningsgrupp var mycket trevligt och givande. Vi diskuterade färdiga analyser som planeras resultera i fyra vetenskapliga artiklar. Skrivfas inledd. De placeras för mig i facket "related publications".
Träning: Några chins, ryggrotationer á la naprapaten, och vadmassage. Och så sprang jag till spårvagnen. Säkert 200 m. Jättefort.
Notera Walgreens äkta kopia på Hot & Cold! På de apoteken säljer de även Ben & Jerry's!

Namnsdag idag. Semla på bordet (vilket egentligen strider mot mina regler angående säsongsstyrda måltider. Men de hade inga bakelser på Konsum så...) Grattis till mig!

onsdag 27 januari 2010

129 dgr kvar: Dubbla budskap

Det var ju så att senast jag körde ett intervallpass så keffade hjärtat och jag fick bryta, men däremot när jag körde testet i måndags var jag bättre än förväntat.
Det rimliga i det här läget är väl antagligen att behålla farten och faktiskt klara av ett pass innan man höjer. Neäääää! Öka!
Gjorde större ökning än vanligt och landade på 17,2 km/tim (3:29 min/km).

Det gick bra, men var skrattjobbigt. Guuuuh, vad det bränner i benen. Men det måste göra det. Ska man träna ska man göra det ordentligt.
Femtio sekunder in i femte intervallen var det inte roligt. Farligt sugen på att kliva av och nöja mig med fyra. Då hände det. Roger Daltrey skanderade "Who are you? Who, who, who, who? Well, who are you? (Who are you? Who, who, who, who?)". Visa-sig-på-styva-linan-egoisternas nationalsång!
Bilden är tagen efter femte intervallen. Efter den sjätte fyraminutaren låg jag face down på den blåa mattan bredvid löpbandet. Hela världen snurrade fint när jag låg där och flämtade. Ute föll stora vita snöflingor sakta mot marken.

Eftersom huvudet inte är att lita på efter 2 min av första intervallen brukar jag innan jag börjar springa skriva upp vad det är jag ska åstadkomma. Översta raden är intervallnummer. Under det står hur lång vilan är mellan intervallerna och längst ned står tiden då jag ska börja springa igen. I varje vila kryssar man över genomförd löpning.

För övrigt är jag en djävel på listor!

tisdag 26 januari 2010

130 dgr kvar: Det går bra nu

...för folk i min omgivning.

På gymmet Azayayoga har jag några träningskunder. Det kan tyckas out of character att jag jobbar på ett yoga-place, men jag är något av en inventarie. Jag följer med i köpet när det kommer nya ägare. Nu är jag inne på ägare nr 4. Gymmet började som ett tvättäkta byggargym med svettiga lokaler och fria vikter. Första omstylning gav parkettgolv, fräscha omklädingsrum och friskvårdskänsla. De senaste två ägarna har istället siktat mot yoga, rött te och vågskvalp i högtalarna. De nya bra mycket rakare och bättre än de tidigare. De håller på att jobba upp stället i stadig takt. Det var faktiskt ett långt inslag från gymmet på Rapport i söndags med anledning av de positiva effekterna av yoga för hjärtpatienter. Herr Boll i inslaget har jag inget med att göra...

På närliggande tema har kollegan Elin Ekblom Bak med flera visat att det är dåligt att sitta still. Uttrycket var "long periods of sitting and lack of 'whole body muscular movement' are strongly associated with obesity, heart disease, cancer and diabetes, and an overall higher risk of death, irrespective of whether they take moderate or vigorous exercise."
Klockrent. Man måste röra på sig ofta.
"Näe, jag kan inte sitta still på det här mötet längre. Det är farligt."
"Oj, oj, två timmar på kontoret igen. Dags att jogga."

Eftersom det här inlägget blev rakt igenom forskningsrelaterat så får jag medela att för egen del så accepterades en vetenskaplig artikel med titeln "Ultra-endurance exercise increases the production of reactive oxygen species in isolated mitochondria from human skeletal muscle". Hyggligt insnöat...
I gamla tider betydde accepterad artikel att man fick tårta. Såg inget av det idag. Möjligen var det så att man skulle bjuda på tårta.
Det här känns oklart. Vi får tillsätta en kommitté.

Ja, just det: Absolut ingen träning idag. Varför ändra ett vinnande koncept?

måndag 25 januari 2010

131 dgr kvar: Uppriktigt förvånad

Dagens mission: Uppföljningstest.
Med lite drygt två månader av projektet bakom mig var det dags att kolla vad blandade aktiviteter och hosta gjort för prestationen.
Testledar-Frida öppnade med "Det är inte så mycket träning i din träningsblogg."
Ok, point taken.
Ingen träning idag heller.
Men resultat. Tada!
Bilden kräver en förklaring. Linjerna visar mjölksyranivåer på olika löphastigheter. Den röda linjen är incheckningstestet och den gröna linjen är önskvärda nivåer för att klara målet. Den streckade ljusblåa linjen visar förra uppföljningstestet (165 dgr kvar). Och den blåa är dagens test.

Jag är uppriktigt förvånad över mina framsteg!

Det är nästan så att jag skäms lite för hur bra det har gått trots få intervallpass, och minimalt med löpning över huvud taget. Dessutom har ju hjärtat keffat och så har både jag och resten av familjen varit krasslig.
Nog om det - jag gör väl rätt helt enkelt!
Planen har ju varit att först höja maxnivåerna och sedan fixa till tröskel och comfortlöpning och asfaltsvana och så. Än så länge håller jag mig inne i boxen.

Resultatet i siffror:
dagens värde (förändring sedan senaste testet: förändring totalt)
Vikt: 86,2 kg (-0,5 kg: -2,3 kg)
Max syreupptag: 5,08 L (+0,18 L: +0,38 L)
Testvärde: 58,9 ml/kg (+2,2 ml/kg: +5,8 ml/kg)
Tröskel (4 mmol): 4,32 L (+0,01 L: +0,12 L) = 85 % av max; löphastighet 15,3 km/tim (+0,9 km/tim: +1,2 km/tim) = 3:55 min/km (-0:14 min/km:´-0:21 min/km).

Stadiga framsteg på alla plan. Ny beräknad tid på maran 2:58:38 (utförligare beskrivning av uträkningen på "185 dgr kvar").
Men sen får man väl lägga 5-10 min för det väl övervägda expertvalet att satsa på tid i Stockholms backiga maraversion. You work!

söndag 24 januari 2010

132 dgr kvar: I need NY

Sloganen är ju egentligen "I heart NY", men i mitt fall tror jag det är mer än så. Jag hjärtar andra softa städer som Rom och London, men I need NY!

Även om jag haft på känn länge att det skulle kunna vara en stad för mig (många av mina vänner har oberoende av varandra hintat åt det hållet) så besökte jag stora äpplet för första gången så sent som 2008. Men under det året blev det en stadig dos direkt med tre besök, sammanlagt drygt två månader, och otroligt många fina minnen. Tack O & W för all guidning och samvaro!
Även om en stor del i beroendet ligger i känslan och atmosfären att vara där, på plats, så är det minst lika viktigt att veta att staden finns.
New York förstör för alla andra städer!
Allt finns. På allra högsta nivå. Ingen annan stad kommer riktigt upp i samma nivå. San Fransicso känns som en småstad. För att inte tala om vårt kära Stockholm...
Nu är det drygt ett halvår sedan senaste visiten och jag börjar klura på möjligheterna att knöka in en ny resa i kalendern. För att slå flera flugor på smällen så lutar det åt att jag stryker Premiärmilen 28 mars som årets första löprace och byter ut det mot ett vårigt 15 km lopp i Central Park samma datum.
Ju mer jag tänker på det desto mer gillar jag upplägget!

För övrigt en helt schizofren dag där första halvan ägnades åt lek på golvet, diskussioner med icke existerande ord, barnvagnspromenad och sconesbuffé på Javasavi, medan andra halvan upptogs av momsdeklaration, konferensansökning, träningsplaneringar och forskningsrelaterade excelark.

Ingen riktig träning idag heller men en del gott & blandat med inslag av maghjul, vadmassage, ryggrörlighetsrotationer, och lårstretch.
Imorgon blir det uppföljningstest!

Jag tror att dagens bonusbild talar för sig själv:

lördag 23 januari 2010

133 dgr kvar: Forts. vikt & energi

I inlägget "142 dgr kvar..." så skrev jag att bästa sättet att gå ned i vikt är att gå upp i kondition. Det har kommit ett par frågor och tankar kring det, bland annat den största missuppfattningen av alla:
"Men muskelkillen har ju högre basmetabolism; alla muskler kräver energi..?"
Svaret är: Nej, inte automatiskt.
Basalmetabolismen anges som den mängd energi man skulle göra av med om man låg still och vilade hela dygnet. Ett par exempel från verkligheten är en stor stark 100+ kilos kille (123 dagar.blogspot.com) med uppmätt basalmetabolism på 1700 kcal, som kan jämföras med 75 kilos superkonditionstränade triathleten med 2300 kcal. Och så kan vi dessutom jämföra det med sub50 kilos multisporttjejen som "drar" 1200 kcal/dygn.
Slutsats: Storleken spelar roll, men även hur konditionstränad man är = vilken förmåga man har att transportera och använda syret.

Nästa typ av kommentarer handlar om hur mycket energi som går åt under ett träningspass. Jag skrev att den vältränade gör av med mycket mer energi under varje träningspass. Det resonemanget bygger på hur långt och snabbt som är vanliga träningspass, med jämförbar ansträngning, för de olika personerna. Den konditionstränade kommer att ha sprungit en betydligt längre stäcka.
Men om t.ex. jag och stora starka killen hade sprungit en lika lång sträcka, säg 5 km, bredvid varandra så hade muskelkillen gjort av med mer energi eftersom han har flera kilon att transportera runt banan.
Hade vi sprungit samma sträcka snabbare så hade det dragit lika mycket energi (fortfarande stora killen mer) men på kortare tid (under förutsättning att vi bibehåller samma löpekonomi). En bestämd fart kräver ett visst syreupptag/kg kroppsvikt.
Skillnaden i de här fallen är istället att muskelberget med största sannolikhet upplever träningspasset som mer ansträngande.
Den viktrelaterade aspekten slår även igenom under dygnets vakna timmar (minus de som spenderas sittande framför datorn) då det krävs mer energi för att förflytta en större kroppsmassa uppför alla trappor och liknande.

Men hur man än vrider på det är det smartast för viktnedgång att träna upp konditionen så att man orkar förflytta sin egen kropp utan märkbar ansträngning. Då är man mer benägen att röra sig avsett om det gäller att gå uppför trappor, till kopiatorn eller cykla till jobbet. Plus att man kan köra längre och hårdare träningspass.

Men man kan ju inte äta vad som helst bara för att man börjat jogga ett par gånger i veckan.

Idag var det ingen träning men mycket vila, återhämtning och "beta av på listan". Komma i fatt, liksom. Kvällen bjöd på dubbla fjärrkontroller, hemgjord pizza och Ben & Jerry's. En pint "Chocolate Macadamia" innehåller 1150 kcal. Mastigt!

fredag 22 januari 2010

134 dgr kvar: Bakslag

Det känns lite grand som ett bakslag. Eller ganska mycket egentligen.
Enligt planen skulle jag ha kört uppföljningstest idag. Och åkt skridsko på Vikingarännetbanan imorgon. Blev inget av med något dera.
Tiden för projektet, det vill säga den tid det att träna och blogga, har jag lagt till alla de saker jag gjorde innan. Relativt nyligen lades ju även ett litet barn till i den ekvationen.
Det vore väl egentligen smart att stryka någonting. Att "frigöra tid" är ett populärt och modernt uttryck.
Att stryka sömn har visat sig vara en kortsiktig lösning.
Dagens känsla är:
trött, hängig, och med rinnande näsa - inte optimalt
ont i höger vad och knä (meniskopererat 2003), plus de blåa naglarna - störtlöjligt
känns inte som att jag svarar på träningen, och hjärtat keffar - katastrof
ligger efter på alla plan - inga kommentarer.
Dessutom ingick jag i förlorande laget på innebandyn.

Här på månens baksida finns ändå några positiva inspel.
Idag skickades det in ytterligare en "related article".
Toppen var halvårskalaset i hemmets trygga vrå.

torsdag 21 januari 2010

135 dgr kvar: Inget särskilt

Det var något av en standardtillställning idag.
Började morgonen på gymmet, fortsatte till labbet och vidare till Märsta för handbollsträning. På labbet, förutom handledning av studenter, åstadkom jag veckoplan för resten av året. Uttrycket "luft i schemat" förekom inte ofta...
Jag hade planerat 114 timmars vila fr.o.m. onsdag kl 16 för att få fason på slemigheten. Nu blir det nog inte så. Blev nog lite för många spänsthopp på handbollsträningen för att få kvalificeras som vila. Dessutom messade Sonny Peterson (en av landets bästa och mest meriterade Adventure racers) om skridsko på lördag. Vore riktigt roligt.
Kanske t.o.m. kör innebandy imorgon.
Eftersom det är torsdag var bubblet på kylning när jag kom hem vid 22-tiden.
Middag med gratinerad hummer.
Inget särskilt.

onsdag 20 januari 2010

136 dgr kvar: Träna i dagsljus - jobba i mörker

En av de överlägset bästa löneförmånerna med att doktorera på idrottshögskolan är att det anses ok att träna på dagen. Det står cyklar och löpskor i varenda litet skrymsle. Har man inte med sig sin egen cykel så finns det alltid en ergometerhoj att trampa lite på.


Det är ju viktigt för oss människor att få solljus. Eller åtminstone dagsljus. Och då är det ju fint om man kan träna utomhus under dagens få mindre svarta timmar. Även om det innebär att jag sitter och petar i excel-arken kl 23.30...
Idag bestod träningen av två och en halvtimmar crosspass multisportstyle. Löpning, skridsko och löpning med pjäxor. Edsviken bjöd på årets bästa is. Rekommenderas. Det gick ganska tungt. Oklart om det berodde på faktisk seghet, snölagret eller ovanan att springa med fyra kilos ryggsäck. Lyckades dessutom få dubbla blånaglar. Plastskalspjäxor är inte gjorda för löpning.
Med på passet var Carling från Karlstad multisport som var i storstan och frotterade med några Ericssonhöjdare. Han passade på att komma ut i friska luften mellan konferensmöte bakom laptopsen och after worken/nattsuddet på Cliff Barnes.

tisdag 19 januari 2010

137 dgr kvar: Attack-vila

Många kanske tror att vila är en passiv sysselsättning. Neeeeeeääh! Attack!
Började med att sova nio timmar. Passus: Nio timmar med hostande bebis är inte samma sak som studentikos söndagssovmorgon efter en legedarisk utekväll, men i alla fall.
Absolut ingen träning. Ingen transportcykling. Inte ens en maghjulsrullning.
Snabbmatslyxlunch. Det är definitionen på Vapiano. God italiensk färskpasta i trendig men skränig speedförpackning.
Jag hann med en bio. "Avsked" ("Okuribito"). En japansk rulle om en cellospelande kille som flyttar tillbaka till sin barndomshåla och av misstag börjar jobba som liksvepare. Trevlig anti-aktion. Film är den ultimata och socialt accepterade verklighetsflykten.
Avslutade dagen med "Roll with it" på vinylspelaren och tolvårig Aberlour i glaset.

måndag 18 januari 2010

138 dgr kvar: Avbruten träning

Det går inte alltid som man tänkt sig.
På grund av ett litet missöde med en kvarglömd USB-sticka (nästa stora grej måste bli teleporterbara USB-minnen) körde jag en hel del transportcykling idag. En femstegsraket på 8,2 + 7,2 + 7,8 + 8,2 + 8,2 gör att mäklarportföljen landar på totalt 39,6 km.
Efter fler schemaändringar än Paris Hiltons shoppingrunda blev slutsatsen att jag var tvungen att köra 4 minutare idag om inte veckoplanen skulle spricka redan första dygnet.
Skruvade upp farten ytterligare en level till 16,9 km/tim. Och börja' veva.
Funkade fint de första tre och en halv intervallerna. Sen var det slut.
Keffhjärta.
Det är inte den vetenskapliga termen, men det talar om med önskvärd tydlighet att pumpen inte direkt funkar som ett schweiziskt urverk.
Det självklara och mogna beslutet var att avbryta träningen, även om det kändes mesigt och snorungen malde på "men vila lite bara, så kan du springa några fler".
Efter tio minuter med kolibrislag gav till och med snorungen upp.
Ingen bra dag, men det har hänt förut och det kommer att hända igen. Förhoppningsvis inte på raceday...
När jag jonnade den sista transportdelsträckan hemåt i BMX-fart (inte när dom kör sitt snabbaste, utan som de där trickskidsen) slog det mig att tanken var torr och distanserad. Inte ens lite besviken. Där gick gränsen idag, men ingen vet hur många eller hur hårda pass jag kan köra fortsättningsvis.
Nästan helt tillbaka i gängorna när jag kom hem. Men jag kommer att bli trött. Jättetrött. Serieteckningstrött.
På onsdag är löpning och skridskor som står på programmet.

söndag 17 januari 2010

139 dgr kvar: Färgpussel

Min kalender, och mitt liv, är färgkodat. Träning skrivs in med grön penna. Studier och forskning med blått, och andra jobb som gymmet, tränaruppdrag och föredrag är svarta. Det var många år sedan som jag även började skriva in familjetid, fika med polarna och andra nöjen i kalendern som vilket möte som helst. Allt sånt står med rött.
Hela dealen med färgpusslet är att om det är ojämnt en vecka (eller mer...) så får man justera det kommande vecka. Anledningen till att projektet och bloggen finns över huvud taget är att den gröna färgen varit underutvecklad de senaste åren.
Just nu har det gröna, blåa och svarta trängt undan familjerött. Idag gjordes en heldagsamortering på rödskulden.

Lyckades ändå få till en löprunda. En av de många fördelarna med löpning är att ställtiden kan bli extremt kort. Själva löpningen i prattempo runt Årstaviken i snömodd tog 49 min. Totalt var jag utanför lägenhetsdörren 30 sek längre. Plus ombyte på en minut.
Den här typen av jogglöpning gör mig inte i någon större utsträckning till en bättre löpare, och jag hade aldrig gett mig ut idag om det inte var för projektet. Men nu finns det ändå flera anledningar till att köra passet. Till exempel att få löpmeter i benen, påpeka för kroppen att den ska bygga om sig för löpning istället för skridsko, och att jag trots allt gör av med drygt 800 kcal och således plockar bort ett antal gram fett från kroppen.

För övrigt verkar det som om det hetaste män kan göra 2010 är att bättra på formen. Oavsett vilken nivå det handlar om.
Förutom mitt egna projekt och blogg känns det som om liknande satsningar poppar upp överallt. Många har mailat och skickat kommentarer på var de ligger i sin satsning mot Vasaloppet, maran eller andra liknande race. På labbet har förutom Iron Man-kollegan som omnämnts i tidigare inlägg, även en annan snart-disputerad kollega startat bloggen 123dagar.blogspot.com. Från elitidrottare har jag i år fått fler förfrågningar än vanligt om jag kan hjälpa till med träningsupplägg för att de ska ta det sista skuttet upp till toppen. Cyklisten Fredrik Edin har tagits upp tidigare, och det senaste tillskottet är multisportaren John Karlsson.
Allt det här är ju i min absoluta närhet och inte direkt ett tecken på en genomgående folktrend. Men idag kom ett bevis på att företeelsen är vidare spridd än min lilla bubbla. DN Söndag headlinade med "Kom i form 2010". Stor bild på över hela framsidan följdes av fem sidor med intervjuer, tester och upplägg för att reportern skulle gå ned i vikt och bättra på formen. Kul att en seriös och kompetent forskare som Mai-Lis Hellénius är den som tillfrågas och får genomslag.
Givetvis fanns det en blogg till det projektet också.
Känns skönt att man ligger rätt i tiden!

lördag 16 januari 2010

140 dgr kvar: Snorunge

Nu för tiden känner man sig som en snorunge när man får till dubbla träningspass. För att inte tala om träningsläger - träna, äta, sova. Inget mer. Det är som en lyxweekend. Första passet var längdskidor i nostalgimiljö. De röda stugorna på gärdet är Vassunda IF:s klubbstuga. Här spenderades åtminstone varje tisdag och torsdag höst och vinter i nästan 10 års tid från att jag var nio. Många varv på elljusspåret blev det... Man skulle kuna säga att det var här jag lärde mig träna hårt. I träningsgruppen med bror, Olof, Nisse, David och alla andra var det tävling och kamp oavsett om det gällde skidgång, armgång, hinderbana eller 2,2 km terränglöpning.
Det kan verka märkligt att jag bara listade barmarksträning, men eftersom snö var lika ovanligt som en Trisslott med tre klöver så tillbringades vinterhelgerna mestadels i bil med halvtid i nåt norrländskt skidspår.
Idag blev det drygt 12 km upp och ned för knixiga backar i soft tempo.

Efter ombyte, kaffe och våffellunch var det dags för skridsko på sjön Walloxen.
Första iskänningen för säsongen.
Jag tror inte det går att få till sämre is ens om man försöker.
Det var en blandning av dåligt plogad ojämn is med infryst snö, och gamla längdskidspår som halvsmält men lämnat sina knöggliga skelett huller om buller över sjön. Dessutom toppat med helt orimligt många fotspår. Jag tror till och med att nån ridit hästar, eller elefanter, i banan bara för att djävlas.
Men kul var det! Och bra balansträning.
Klarade mig fint tills det var hundra meter kvar. Körde fast ena skridskon som tvärstannade. För ett ögonblick var jag i luften på väg rakt mot en kvinna med en spark. Väldigt väldigt nära att jag kraschtacklade henne som värsta line-backern direkt hämtad ur en amerikansk fotboll-film. Landade dock (inte heeelt kontrollerat) på andra skenan och fortsatte sista biten med märkbart förhöjd puls.

fredag 15 januari 2010

141 dgr kvar: Skridsko

...nej, jag åkte inte.
Men det var mycket skridskofunderingar idag.
Anmälde mig till Krogrännet och Vikingarännet. Sen blir det förhoppnignsvis ett par race till innan säsongen är slut - Johnny Nilsson Maraton, Sollentunaloppet och SM i maraton i Orsa.
Såg också till att betala tävlingslicensen, för sånt ska man ju ha. Är medlem i Stockholm Speedskaters och får vara med på deras träningar. Tisdagar och torsdagar. Runt, runt, runt. Det är grymt mycket roligare att åka på naturisar men ibland får man hålla tillgodo med rundbana. Och jag ser ju rundbanan på Östermalms IP från labbet.
Bilden är från Vikingarännet förra året. Notera att en snubbe inte har tävlingsskirdskor. Det är jag.
Jag har alltid kört med längdpjäxor och Zandstra-griller. Har väl gått helt ok, men man tappar tydligen lite fart säger de som vet. Tänkte köra med gamla urustningen i år också. Men så här på övertid ramlade det ner ett begagnat par. I styrketräningslokalen idag träffade jag idrottspsykologen Göran Kenttä. Han hade spontanköpt ett par tävlingsrör som han inte använder. Om jag jobbar nära rundbanan så ligger hans arbetsrum i läktaren. Bokstavligen!
På onsdag är provåkning planerat.

Dagens träning bestod av transportcykling (16,4 km), personalinnebandy (vinst igen!) följt av lite styrka och rörlighet. Naprapat-Tomas sa att jag skulle köra en del käpprotationer, så då får jag ju göra det.

Fick ett par meta-bilder från Fitness-fotograferingen så nu ligger de uppe för allmän beskådan på inlägget "144 dgr kvar...".

torsdag 14 januari 2010

142 dgr kvar: Bästa sättet att gå ner i vikt

...är att vara vältränad. Uthållighetstränad, vill säga.
Det kanske kan kännas orättvist, men det är mycket lättare att göra av med energi och gå ner i vikt om man har bra kondition.

Jag ska klargöra genom ett litet räkneexempel.
Vi jämför mig med en stor och stark 100kg styrketränad kille.
Han har en massa muskler, men det som spelar roll för energiutgift är hur mycket syre man kan använda. Varje liter syre "kostar" ca 5 kcal (lite olika beroende på om man använder fett eller kolhydrater).
Mitt maxvärde är 5 L/min och det är rimligt att tro att kroppsbyggaren har en bit under 4 L/min - vi säger 3,8 L/min.
Min tröskelnivå är nästan 90 % av max, medan man kan tippa att stora killen hamnar på 75 % av max.
Om vi tänker oss en normal löprunda i "lätt flåsigt tempo" så betyder det ungefär tröskelfart, vilket också betyder att vi får samma upplevelse av hur jobbigt träningspasset är.
Skillnaden blir att jag gör av med 22,5 kcal/min medan den styrketränade snubben landar på avsevärt lägre 13,3 kcal/min.
Stor skillnad!
För att dra exemplet ett steg längre så kanske inte styrkekillen orkar jogga mer än 30 min medan jag som konditionstränad känner att t.o.m. 60 min är ett återhämtningpass. Slutnotan av träningspassen blir 1350 kcal för mig och 532 kcal för muskelberget.
Ännu större skillnad!

Men styrketräning då, tänker ni. Neäh... inte ens det hårdaste styrkemaskins/skivstångspasset gör av med mer än 200 kcal.

Således: Vill du gå ner i vikt - träna upp din kondition!

Mådde lite tjyvens idag. Transportcykling gymmet-labbet-gymmet-hem (30,0 km) i snö blev alldeles lagom ansträngning. Med mina 80-talsblåa Helly Hansen tumvantar är kylan aldrig en match! Man måste förtjäna nya inköp...

onsdag 13 januari 2010

143 dgr kvar: Sirapsdag

Det går trögt. Segt.
I forskningsvärlden är det publikationer som räknas.
Ju fler desto bättre.
Ju högre ansedd tidskrift desto bättre.
När man börjar som doktorand får man ett beting: "Du ska fixa det här på fyra år. Kom tillbaka när du är klar." Det betyder normalt fyra publikationer och ett gäng utbildningskurser, vilket är en grymt bra deal för alla som har hygglig självkontroll och planeringsförmåga.
Men sen tillkommer det finstilta. "Jo, just det. Du ska även göra en massa saker som inte driver ditt eget arbete framåt över huvud taget."
Idag lyckades jag jobba för fullt en hel dag utan att ägna en enda minut åt min egen forskning. Varje enskild del i handledning, undervisning, sidoprojekt, fixa med seminarier och maskiner i labbet är givetvis utvecklande ur en långsiktigt perspektiv.
Om man liknar min situation med ishockey så är jag just nu killen som "jobbar hårt i sarghörnen". De sägs behövas och ibland får de fram en passning, men de är f-n inte där man gör flest mål.
Jag behöver verkligen fokusera på att färdigställa tre artiklar som ska vara med i avhandlingen.

Vila idag.
Mer eller mindre frivilligt.
Jag fick ju en hel del positiva kommentarer angående chanserna att nå målen efter inlägget "148 dgr kvar...".
Filip, en kollega på labbet, som siktar mot att kvala till Iron Man Hawaii och är i en liknande livssituation gav mig 5 %:s chans att nå hela vägen.

Dagens "Hjältar från förr": Pontus Djanaieff. Idag inredare i Kanal 5:s Roomserveice. På den gamla goda tiden medlem i Hassangänget, och rösten bakom klassikern "Grilla. Jag tänkte man kunde GRILLA. Till exempel..."

tisdag 12 januari 2010

144 dgr kvar: Fotografering för Fitness Magazine

Att ha en blogg är utan tvekan något av en narcissistisk nummerplåt. "Jag skriver om min vardag och hur jag kokar makaroner - alltså finns jag."
Och vi som skriver vill givetvis att andra läser, kommenterar och suckar djupt i beundrar över att inläggen är så underfundiga, roliga och intressanta.
Förra veckan gjordes en insättning på storhetsvansinneskontot då jag fick ett mail från Fitness Magazine om att de ville intervjua mig.
De skulle göra en artikel om folk som tränar för något lopp och samtidigt har ett vanligt liv. "Artikeln ska handla om hur sjutton ni får ihop era liv." De hade googlat på "Livspussel+träning". Möjligen inte helt otippat hamnade min blogg typ högst upp i den sökningen.

Idag var det dags för intervju och fotografering. Det ska medges att det kändes lite bisarrt att som motionär sitta i en mjuk soffa, sippa bryggkaffe och redogöra för sin träning.

Under hela tiden jag blev intervjuad (drygt en timme) höll sminkösen på att fixa tjejen som skulle fotas före mig. Förutom sminkning av facet var det håret som lockades, klipptes, och plattångades. När det var min tur satt jag i sminkstolen max fem minuter. Fick lite puder i pannan, på näsan, och så gjorde hon så gott hon kunde för att dölja ringarna under ögonen. Hon avslutade med "Jag gör ingenting åt ditt hår. Det får va'. Det ser så fluffigt och tokigt ut."

Fotografens önskmål var en bild rakt framifrån som "måste ha lite aktion". Det resulterade i en position som närmast kan liknas vid det tredje steget ut ur startblocken på ett 100 meterslopp (djupt, framåtlutat och aggressivt).
Som av en tillfällighet är det exakt så jag har tänkt springa hela maran!

Eftersom jag är så bra på att sätta press på mig själv genom att tala om vad jag siktar på så fick jag ju lov att träna idag.
Löpbandet stod kvar.
Varför ändra på ett vinnande koncept? Intervallerna 6 x 4 min ger resultat. Dessutom påpekade ju Nisse att hostan antagligen berodde på för få fyraminutare.
Senast jag körde ett hårt löppass var 11 dec (176 dgr kvar), dvs en månad sedan. Man kan tänka att jag borde tappat på grund av bristande kontinuitet, och att jag därför borde ställa löpbandet på en lite långsammare hastighet än senast.
Jag jobbar inte så.
Höjde farten ett litet snäpp till 16,8 km/tim.
Det funkade fint.
Men man mår inte som Tarzan efteråt, och det är fortfarande en bit kvar till att köra intervallerna på önskvärda 18,5 km/tim.

måndag 11 januari 2010

145 dgr kvar: Föredrag och biltrångmål

Ibland är pusslet enkelt, som ett sånt där med 8 bitar för barn 6-12 mån. Så icke just nu. Situationen liknar snarare ett 15000-bitars. Med mycket himmel och hav. Det är fullt av blåa bra och roliga grejer, men det är svårlagt och motsträvigt.

Sömnkontot är rejält övertraserat. Sen kväll och tidig morgon gav ett brutto av nattsömn på fyra timmar. På grund av hostande honor i halmen blev nettosumman substantiellt lägre...

Spenderade förmiddagen med att hålla ett tretimmars föredrag i Nyköping för elitränare. Anordnat av Reg-EIC Södermanland i en föreläsningsserie om återhämtning. Mitt ämne var cross-training. Vad, när, och hur kan man använda icke-grenspecifik träning för att optimera tävlingsprestation. Kul gäng med tränare från bl.a. fotboll, simning, och tennis. Det är alltid intressant att stå och prata inför folk om saker man känner att man behärskar. Det gick helt ok, och jag tror att åhörarna var nöjda. Dock ingen knivskarp presentation från mig.


Bilresan till Nyköping var dock ingen lek. Helt i linje med den vuxna stilen så åkte jag hemifrån med en halvtimmes marginal. Sen gick det lite fel. Scenen är som följer:
Solen har inte gått upp än. Fortfarande mörker.
Fläkten börjar ge upp och låter som en brunstig skördetröska.
Vägsaltet gör att brunsvart oljeblandad issörja stänker upp och täcker vindrutan.
Munstycket till spolarvätskan kloggar igen.
Jag löser problemet med att köra vindrutetorkarna på maxfart för att nöta bort smutsen.
Med 6 mil kvar av vägen stannar vindrutetorkaren på passagerarsidan.
Stannar på en mack i Järna och tvättar rutan och försöker fixa spolarvätskan.
All tidsmarginal uppäten.
Plattan i mattan för att hinna. Hjärtat i halsgropen för vad som kan hända om den andra vindrutetorkaren lägger av mitt på motorvägen.
Kom fram. Överlevde. Bästa uppladdningen för ett föredrag.

(Bilden är tagen på den betydligt ljusare och lugnare hemfärden.)

Träning? Skulle inte tro det, va'...

söndag 10 januari 2010

146 dgr kvar: Gaybrunch

Jag misstänker att det är vanligare att man tar en öl eller går och fikar med grabbarna, men jag löper linan ut och kör gayig parbrunch på Strand med de andra nyförälskade.
Servitrisen öppnar med "Vill ni ha något annat att dricka? ...med alkohol?" Vänder sig mot mig och fortsätter "En återställare, kanske?"
Man vet att man ser sliten ut när...
Gräsänklingarna insåg snabbt att långhelgen på solokvist inte bjudit på mycket rajtan tajtan. Det närmaste en fest jag kom var att grannarna i lägenheten under partajade till halv fyra. Istället var vi båda fasligt nöjda med att ha fått extratid på labbet.
Brunchen avslutades med att den komplett okända damen vid bordet bredvid dissade mig för att jag valde fel efterrätt. Tydligen var Crème brulén "Såååå, mycket godare!"

Dagens träning bestod av 40 min som flyttgubbe. Kartonger och möblemang uppför tre smala trappor i en faslig fart.
Helt oväntat blev det ytterligare ett snäpps pulshöjning på grund av att skåpbilen körde fast i en snödriva. På den smala innergårdsgatan. I en kurva. I uppförsbacke. Jag blev inkallad för ytterligare 40 min av putta, springa, sanda, skotta och hugga sönder isvallar.
Spännande! Nu har jag skitat ner mina tangentbordshänder idag också.

lördag 9 januari 2010

147 dgr kvar: Snabbare löpning & universitetsranking

Karolinska Institutet hamnar som bästa svenska univesitet på årets "Academic Ranking of World Universities" som görs vid Jiao Tong-universitetet i Shanghai. KI landar på 50:e plats. I topp ligger Harvard och Stanford. Det var ju kul. Men jag har ingen aning om vad det betyder att tillhöra dessa universitet. Inte det minsta antagligen. Möjligen att man är en liten fisk i ett stort hav...

Löpning i snö är ganska trevligt. Körde ett pass mestadels på maratonbanan idag. Andra varvet; start vid Stadion, Valhallavägen, Gärdet, Djurgården, Strandvägen, avveks från banan vid Dramten och tog Sibyllegatan tillbaka till labbet.

Banan har många riktigt fina vyer, så jag tänkte att om jag fotar dem nu i förväg så kan jag koncenterera mig på racet när det är dags.
Mellan fotosessionerna sprang jag på lite snabbare än tidigare. Fortfarande kontrollerat och utan flåsighet, men med lite mer tryck i stegen. Rundan blev ca 14,1 km och det tog 1:07 tim, vilket är ett tempo på 4:45 min/km.
Den här rundan blir kanon som lunchlöpning i vår!
Då är det snabbdistans i tävlingstempo som gäller. Tempot på 4:09 min/km ger en sluttid på >58.30 min. De som varit uppmärksamma har märkt att jag i alla beräkningar flyttat måltiden på maran till 2:50 tim. Det beror på att Stockholm inte är nån vidare snabb tillställning. Man får lägga på mellan 5-10 min på sin personliga rekordtid. Det är faktiskt ganska kulligt ute på Djurgår'n. Backarna upp mot Manilla (strax före 25 km:s markeringen), Djurgårdsvägen från Biskopsudden, och till och med snurren runt Italienska ambassaden kommer att kännas i benen.
Om man vill ha lite marginal och istället siktar på 4:00 min/km så blir idealtiden på den här lunchrundan >56.30.

fredag 8 januari 2010

148 dgr kvar: Målen är inte rimliga!

De mål jag har satt upp är inte rimliga, varken teoretiskt eller empiriskt.

Man kan läsa vilken träningslärabok som helst och få förklarat att det teoretiskt sett ska vara omöjligt att förbättra sig 14 % på ett halvår, särskilt om man inte är en pubertetsunge.

Empirin (erfarenheten) säger att:
    * jag inte har meriter som tyder på att jag skulle kunna klara uppgiften.
    * det är viktigt med erfarenhet vid maratonlöpning, och att man gör sina bästa tider efter ett antal genomförda lopp.
    * man blir sämre tränad under första året som pappa.
    * man blir sämre tränad under sista året som doktorand.
Ändå är jag fullkomligt övertygad om att jag kan nå målen!
Det är det som gör projektet så roligt.
Staffan (Dahlgren, som skriver bloggen "4:30-fart genom tillvaron") frågade i förrgår om vad jag har för meriter, och han har även på tidigare inlägg kommenterat att 2:55 är ett tufft mål på en premiärmara.
Meriter och meriter... Jag sprang en väldig massa som yngre. Tävlade för Upsala IF och toppade med en silvermedalj i lag-SM 8km terräng M22-klassen år 2000. Inte min förtjänst...
Sedan dess har det varit tio år utan seriös löpning.
Gick över till multisport. Har bl.a. ett par pallplatser på C2 City Challenge, en seger i Åre Extreme Challenge lagklass (men jag paddlade!), och en topp-10 placering i ÅEC soloklass.
Sprang Fjällräven Extreme Marathons 50km-klass åren 2001-2003 med resultatraden 1:a, 2:a, 3:a.
För skojs skull har jag de senaste åren sprungit en del strölopp, bland annat:
    2005 Midnattsloppet (10km) 88:e plats på 36:49
    2005 S:t Eriksloppet (halvmara) 219:e plats på 1:26:38
    2008 Staten Island Grand Prix, New York (halvmara) 390:e plats på 1:37:42

Ha, ha, när man listar det så här ser målet helt omöjligt ut. Kul.
Det som talar för mig är:

    * jag har den teoretiska kunskapen. Det är mitt jobb att optimera träning.
    * jag är komfortabel och van med långa distanser.
    * jag har extremt bra, nej, patologiskt bra fettförbränning efter åren med multisport + fem år som cykelbud.
    * jag vann på genlotteriet. Tack mamma och pappa. Tack alla vindpinade rospiggar, envisa dalkullor, och gnetande smålänningar. Trots att jag inte tränat mer än på motionsnivå det senaste decenniet gör jag fortfarande hyggliga resultat.
    * jag har enastående support från familjen.
"Mesdames et Messieurs, faites vos jeux!" Ska det gå?

Dagens träning blev en mjukstart med personalinnebandy och nån mils promenad. Jag var för första gången någonsin med i det vinnande innebandylaget! Nytt år - nya möjligheter.

För övrigt tillbringade jag kvällen i anrika Eriksdalshallen. Fick en fribiljett till handbollsmatchen mellan Sverige och Portugal. Det får bokföras som research för fystränaruppdragen.
Sverige vann med massor.
Kim och Carlén sköt skithårt.
En portugis tappade en sko.

torsdag 7 januari 2010

149 dgr kvar: Gräsänkling

Jahapp, gräsänkling för resten av veckan.
Vad ska man göra då, då?
DÖH! Jobba, så klart.
Jag hann skriva under en massa papper, kryssa i en del rutor, använda rödpennan, och flytta siffor från en ruta till en annan. Dessutom uppdatera info till träningsadepter och slutligen hålla lite träning för handbollslaget.
Efter 16 dagar på resande fot var det skönt att sula in alla väskor och skor i hallen för att sen ramla ihop i soffan.

Fortfarande lite hostig och snuvig så det vuxna och mogna beslutet blev att ta en extra vilodag.
Gjorde en extra invägning för att se hur jag skött mig under helgerna. Resultatet: -0,3 kg jämfört med 22 dec. Trots dignande julbord, efterrätter och alkoholhaltiga drycker. Det är värt en klapp på huvudet!

On någon är osäker så gillar jag kaffe i allmänhet och min Gaggia i synnerhet. Det är vardagslyx att kunna få en schysst espresso direkt på morgonen. Eller precis innan man ska gå hemifrån. Eller när man kommer hem. Eller innan man ska sova...

onsdag 6 januari 2010

150 dgr kvar: Grovplan

Mellanlandning i Uppsala för heldag med tre generationer av familjen.
Sis'n boy var tillbaka från UK. De hade med sig en del livsnödvändiga föremål, såsom Starbuck's kaffebönor. De är inte nödvändigtvis bättre än t.ex. Johan & Nyströms "Sweet Holy Moses", men det är känslan.
"Välkommen till USA. Vårt kaffe smakar sump. Man kan se botten på en full kopp. Och ja, sen har vi Starbuck's. Överallt!"
Räddad!
En liten passus bör dock läggas in beträffande New York - när där, välj nåt annat. Joe's på Waverly till exempel.
De som ringde in året på andra sidan Nordsjön hade även med sig engelska skolbarnens lunchchips i olika smaker. Skinka och senap är ännu ingen storsäljare i Sverige.

Ingen träning idag heller. Det var i och för sig planen från början, men det var extra motiverat på grund av envis hosta och nästäppa.
De flesta som tränar regelbundet för att nå ett mål brukar ha en grovplan. Så även jag. Jag har dock inte offentliggjort den. Förrän nu.
  • Period 1: Från starten-22 dec. "Kom igång - träna mer, höja förmåga, och tillvänjning löpning"

  • Period 2: 22 dec-6 jan (= idag). "Blandade aktiviteter". Jag har faktiskt använd all utrustning som jag packade in i bilen före jul.

  • Period 3: 7 jan-20 feb. Här skulle man kunna tro att mycket borde handla om löpning, men det blir fokus skridsko. Långfärdsgrillor är roligt.

  • Period 4: 21 feb-27 mars. Från och med nu är det fullt löpfokus. Fortsatt höja max och öka antalet löpta meter.

  • 28 mars: Premiärmilen. Första skarpa testet. Idealtiden på milen är 35:40 min för att nå 2:50 tim på maran, enligt FK Stidenternas omvandlingstabell.

  • Period 5: 29 mars-7 maj. Tröskel, tävlingsfart - alltså löpvana i rätt hastighet.

  • Period 6: 8 maj-4 juni. Formtoppning, inkl. några race.

  • 5 juni: The race!

Uppföljningstester på labbet runt den 22:a varje månad.
Det känns bra. "Det här tror jag på!", som en känd Wall Street-trader skulle ha sagt.

tisdag 5 januari 2010

151 dgr kvar: Tillbaka mot verkligheten

Dags att lämna Norrlands snöparadis och återvända till storstadens snökaos. Same same - but different. Bilen var återigen packad till bristningsgränsen.
När man var liten var det en nästintill outhärdlig pina att sitta i en bil en hel dag. En del personer har kvar den åsikten även i vuxen ålder.
Inget kan vara mer fel.
Man har ett mål, ett syfte och en uppgift att utföra. Det borde kännas tryggt och stabilt, bara det. Till råga på allt upptar den tilldelade uppgiften inte hela tankeförmågan. Men! Man avråds med rent fascistisk intensitet från att göra någonting annat - inte messa, inte maila, inte läsa, inte skriva. Tänka, lyssna och prata går bra om man skriver på dispensblanketterna och skickar in dem i god tid.
Jag slänger ut frågan till alla där ute. Kan någon nämna en enda annan aktivitet i det ansvarsfulla vuxna livet där man får möjlighet att sitta och filosofera och spela skivor timme efter timme?
Om man sköter sina kort rätt så är man mer utvilad efter sju timmar bakom ratten än innan man placerade rumpan i förarstolen.
Ett par timmar efter starten i Lofsdalen sov flickorna i baksätet, solen var på väg ned, och vi passerade igenom Färila. Det är en liten by (Järvsös lillasyster) som hade platsat i vilken Astrid Lindgren-rulle som helst. På stereon spelades Oasis' "Cast no shadow". Det är så man blir tårögd.
Som glasyr på muffinsen så sippade jag termoskaffe. Den är tillbaka! Bil-åkar-matsäcken. Men till skillnad från barndomens chokladfyllda kåsor är anledningen den här gången:
"Sover barnet?"
"Ja. Kör. Kör. KÖR!"
"Men jag är lite kaffesugen..."
"Du stannar inte förrän du hör matsirenen! Sov gott."

Ingen träning över huvud taget idag.

måndag 4 januari 2010

152 dgr kvar: Alpin lyx

Sista dagen i Lofsdalen (för den här gången) bjöd på fantastiskt väder och finfina pister.

Ja, man blir trött i benen av att åka utför.
Ja, det svider i kinder, näsa, och haka när det blåser snökristaller rätt i facet i 8 m/s.
Ja, det är en överhängande risk att man kommer att frysa om fingrar och tår efter några timmar i 15 minusgrader.

Men det är lyxigt att bli transporterad uppför varje backe och sedan få uppleva den makalösa känslan av att svischa utför branterna med full fart och en känsla av total kontroll.
Jag tycker det rimligt och coolt att träna på tung, svår och omodern utrustning.
Det vill säga i alla grenar där man inte tävlar på elitnivå. Man ska förtjäna sin utrustning!
Björn Borg lär ha spelat golf med endast fem klubbor i bagen, att jämföra med det normala antalet 14. Han motiverade det med orden "jag är inte tillräckligt bra för att ens kunna utnyttja de fem jag har". Han hade under 5 i hcp...
Jag är inte särskilt bra på slalom. Så därför åker jag på ett par oförlåtande tvåmeters storslalomskidor från tidigt 90-tal. Man får kämpa för få fast kanterna och någorlunda. Det är pre-carving för alla som undrar.

Kontroll och kontroll förresten, hade isfläcken i transportbranten varit en dm längre hade jag halshuggit en hjälmfoting med mina taggiga stålkanter.

söndag 3 januari 2010

153 dgr kvar: Allt är relativt

Relativt 1: Värmebölja! Idag var det bara 8 minusgrader vilket i jämförelse med gårdagen (och förmodade temperaturer 5-6 jan) är värsta Thailandsvärmen. För att krama så många droppar som möjligt ur denna solskenshistoria blev det dubbla längdskidpass. Båda i klassisk stil, vilket i min verklighet är lika oväntat som att Zlatan skulle skriva på för Gif Sundsvall...
Förmiddagen var en soft tur på fjället dragandes pulkan och med paus i en grillkåta. Eftermiddagen däremot var mer av ett regelrätt träningspass i högre tempo i bra preparerade spår med många backar. Drygt 20 km och lite över 400 positiva höjdmeter.


Relativt 2: Hårdvaluta. Bilden visar tre pausande skidvänner i den omnämnda grillkåtan. Anledningen till att samtliga stirrar fokuserat åt vänster (från betraktarens sida räknat) samtidigt som de slickar sig om munnen är att det är där den medhavda chokladkakan delas upp i broderliga bitar. "Du delar och jag väljer."

Relativt 3: Smakportioner. Det skulle också kunna vara så att de förundras över ettåringen som trycker i sig sin andra banan på under två minuter. Om man räknar på bananens storlek i förhållande till barnets kroppsvikt och sedan relaterar det till min kroppsstorlek så skulle jag behöva trycka i mig 1,8 kg banan (typ 15-18 st) för att komma upp i samma mängd. Svårt att tro att jag grejar det på två minuter.

Dagens citat: "Flytta! Jag drar förbi. Det är så jobbigt att köra långsamt." - Herr Stranning precis innan han flög förbi uppför slakmotan med både sig själv och pulka.

Dagens smeknamn: Jag tilldelades det mindre fräscha namnet "jästmannen" med motiveringen "För att du bara åker omkring och jäser hela tiden!"

lördag 2 januari 2010

154 dgr kvar: För kallt

Nej, det håller inte. All form av träning utomhus ställdes in idag eftersom det var mellan minus 22 och 24 hela dagen. Det enda vi mäktade med var promenad.
Precis som bilden visar går det alldeles utmärkt att dra pulka med barn även när man promenerar på småvägarna mellan fjällstugorna.

Vi fick vara lite försiktiga eftersom det i en del civilisationer räknas som barnmisshandel att stoppa ned barnet i en plastlåda, se till att det inte kan röra sig en millimeter, och sedan släpa runt dem på snö i sån här tokkyla...

fredag 1 januari 2010

155 dgr kvar: Slalom & nyårsmål

När barnpassningsansvar hade tilldelats var vi fyra personer som fick äran att inleda året med alpin skidåkning. Henrik (på bilden) som tävlingsåkt i hundra år, Maria som är född och uppvuxen i Åre, Patrik som skolades hårt under fem år i Luleå med omnöjd, toppat med säsong i Österrikes alper. Och så jag. Som åkte slalom för första gången som 20-åring och inte hade stått på skidorna de senaste två åren...
"Det är superfint. Vi kör off-pist!" var Henriks första ord när vi kom till backen.
Jahapp, inte mycket att fundera på.
Eller snarare, en hel del att fundera på. "Akta träden" kom högt upp på listan...

Det var satans kallt! Minus 16 grader, med tillägg av isande nordlig vind rätt i facet i samtliga liftar. Ett face som dessutom närmast kan liknas vid nåt skört och ömtåligt i samma stil som pappersvändarhänder.
Men, det hela gick oväntat bra.
Också tydligt att man använder olika muskler om man kör olika grenar. Efter en vecka med tre naprapatbehandlingar och allehanda blandade aktiviteter har jag ont i små och stora muskler från fot till nacke. Tillägg i låren av svängarna idag.

Och så till mina mål för 2010 (utan nån inbördes ordning):
* Springa maran under 2:55 tim. Det är ju det hela den här bloggen handlar om.
* Disputera. Planen anger december. Det innefattar även ett antal forskningrelaterade delmål, bl.a. minst tre publikationer till avhandlingen.
* Åka till USA igen samt besöka minst ett nytt land med familjen. Japan och/eller Turkiet ligger närmast till hands i dagsläget.

Jag lägger till fler om jag kommer på några de närmaste dagarna.