138 dgr kvar: Avbruten träning

Det går inte alltid som man tänkt sig.
På grund av ett litet missöde med en kvarglömd USB-sticka (nästa stora grej måste bli teleporterbara USB-minnen) körde jag en hel del transportcykling idag. En femstegsraket på 8,2 + 7,2 + 7,8 + 8,2 + 8,2 gör att mäklarportföljen landar på totalt 39,6 km.
Efter fler schemaändringar än Paris Hiltons shoppingrunda blev slutsatsen att jag var tvungen att köra 4 minutare idag om inte veckoplanen skulle spricka redan första dygnet.
Skruvade upp farten ytterligare en level till 16,9 km/tim. Och börja' veva.
Funkade fint de första tre och en halv intervallerna. Sen var det slut.
Keffhjärta.
Det är inte den vetenskapliga termen, men det talar om med önskvärd tydlighet att pumpen inte direkt funkar som ett schweiziskt urverk.
Det självklara och mogna beslutet var att avbryta träningen, även om det kändes mesigt och snorungen malde på "men vila lite bara, så kan du springa några fler".
Efter tio minuter med kolibrislag gav till och med snorungen upp.
Ingen bra dag, men det har hänt förut och det kommer att hända igen. Förhoppningsvis inte på raceday...
När jag jonnade den sista transportdelsträckan hemåt i BMX-fart (inte när dom kör sitt snabbaste, utan som de där trickskidsen) slog det mig att tanken var torr och distanserad. Inte ens lite besviken. Där gick gränsen idag, men ingen vet hur många eller hur hårda pass jag kan köra fortsättningsvis.
Nästan helt tillbaka i gängorna när jag kom hem. Men jag kommer att bli trött. Jättetrött. Serieteckningstrött.
På onsdag är löpning och skridskor som står på programmet.