151 dgr kvar: Tillbaka mot verkligheten

Dags att lämna Norrlands snöparadis och återvända till storstadens snökaos. Same same - but different. Bilen var återigen packad till bristningsgränsen.
När man var liten var det en nästintill outhärdlig pina att sitta i en bil en hel dag. En del personer har kvar den åsikten även i vuxen ålder.
Inget kan vara mer fel.
Man har ett mål, ett syfte och en uppgift att utföra. Det borde kännas tryggt och stabilt, bara det. Till råga på allt upptar den tilldelade uppgiften inte hela tankeförmågan. Men! Man avråds med rent fascistisk intensitet från att göra någonting annat - inte messa, inte maila, inte läsa, inte skriva. Tänka, lyssna och prata går bra om man skriver på dispensblanketterna och skickar in dem i god tid.
Jag slänger ut frågan till alla där ute. Kan någon nämna en enda annan aktivitet i det ansvarsfulla vuxna livet där man får möjlighet att sitta och filosofera och spela skivor timme efter timme?
Om man sköter sina kort rätt så är man mer utvilad efter sju timmar bakom ratten än innan man placerade rumpan i förarstolen.
Ett par timmar efter starten i Lofsdalen sov flickorna i baksätet, solen var på väg ned, och vi passerade igenom Färila. Det är en liten by (Järvsös lillasyster) som hade platsat i vilken Astrid Lindgren-rulle som helst. På stereon spelades Oasis' "Cast no shadow". Det är så man blir tårögd.
Som glasyr på muffinsen så sippade jag termoskaffe. Den är tillbaka! Bil-åkar-matsäcken. Men till skillnad från barndomens chokladfyllda kåsor är anledningen den här gången:
"Sover barnet?"
"Ja. Kör. Kör. KÖR!"
"Men jag är lite kaffesugen..."
"Du stannar inte förrän du hör matsirenen! Sov gott."

Ingen träning över huvud taget idag.