66 dgr kvar: Inget konstigt alls

En absolut alldaglig dag.
Inte ens en restaurangmiddag. Pasta med tomatsås i bästa radhusstil.
Tredje dagen i rad utan träning.
Fruktansvärt trött på kvällarna. Somnar före 22.
Låg i sängen med datorn i knäet och tittade på Sportnytt och Kulturnyheterna via SVT play innan insomnandet.

Imorgon blir det 1000 m intervaller på löparbana.

67 dgr kvar: Det är roligare med palmer

Första vardagen i Kalifornien.
Precis som vilken dag som helst - vakna, gå till labbet, forska, gå hem igen.
Men, det är ändå skillnad. "Hellre gjuta en gel i New York än i Huddinge" som en känd tänkare uttryckte det.
Första inblicken i nuvarande vardag är bilden nedan som är tagen ut genom ytterdörrens titthål.

När jag har passerat dörren har jag en kvarts promenad till labbet. Rakt igenom Stanford Shopping Center. Det är en inverterad version av en svensk galleria, dvs så mycket utomhus som möjligt.

Största problemet är att det kan bli för varmt på sommaren... Men alla butikerna är ju luftkonditionerade.

Senast jag var här var det närmaste Tarzan jag har känt mig nån gång.
Influgen för att prata på en internationell konferens. Föredraget följdes av ryggdunkningar och beröm från flera av områdets professorer och höjdare. Kvällen spenderades på ett lyxhotell. Först med snittar och mingel vid takpoolen, sen middag i salongen underhållna av historier från någon superstjärna inom fotboll med händerna som hade jättestora ringar på en massa fingrar. Alla log nöjt och golfapplåderade. Som glasyr på cupcaken sprang jag på Nathalie Portman i lobbyn.
Svårttoppad dag.

Denna tisdag följde mer av ett standardupplägg. Full fart från start. Lunchföredrag med uppdatering inom matematisk statistik för genetikstudier (det var definitivt inte jag som pratade), och inslängd med huvudet före i två projekt. Go, go, go!

68 dgr kvar: Lincoln Park, nya skor & ny långflygning

Efter gårdagens löptävling så var jag faktiskt ute en runda till.
En efterbliven nedjogg i Lincoln Park, Jersey City. Olof sålde in det med "Det blir liksom ett äventyr att springa i en annan park." Whitney kontrade "Lincoln Park? Då får ni springa innan det blir mörkt för annars kommer ni hem med hål i." [ytterst fri översättning] Parken har absolut ingenting med sin namne i Chicago att göra, däremot skulle den kunna soundtrackeras av de aggressiva pojkarna i musikgruppen med typ samma namn.
Det var så där vackert och sorgligt och nedgånget och mysigt som bara är möjligt i amerikanska förorter på helt andra sidan stan från Wisteria Lane. De blå löparbanorna var superfräscha men läktaren (för 12 personer) såg att kunna blåsa omkull om nån fick för sig att köra ett stegringslopp lite för nära. Det var svårt att utröna om mannen som rörde sig på löparbanan skojade eller om han faktiskt försökte springa.

Passade på att prova mina nya skor. Ett par New Balance 904 Lightweight inköpta för den hisnande summan 400:-. De funkade helt fint.

Men det var gårdagen. Idag var resdag. Avresa från lägenheten i New York 07:15. Extra tidigt eftersom vi fick skjuts. Flyget lyfte enligt plan 11.15. Landade 5.45 timmar senare. Alla väskor hade behagat följa med hela vägen. Tetrispusslande med familj och packning så att allt kunde förflyttas samtidigt.
Hiss - airtrain - hiss - BART (pendel) - Byte till BART i motsatt riktning - Hiss upp - Hiss ned - CalTrain (pendel) - promenad - framme. Utdragen diskussion med receptionisten om hur man räknar ut summan för 23 nätter och drar av 10 % rabatt.
Tretton timmar efter avresa satt vi inne i lägenheten och pustade ut. Trots lite gnäll måste barnet få MVG efter en sån dag.

Imorgon: full dag på labbet.

69 dgr kvar: No 1 Award i Central Park!

Man får skarva lite i resultatlistan för att få till rubriken men det är faktiskt sant.
Vi tar det från början.
Starten gick kl 11:15 i molnigt och typ +7 grader, farligt nära där jag tog bilden i inlägget "72 dgr kvar". Innan vi fick ge oss av sjöng tre goda kristna kvinnor den amerikanska nationalsången. Storstilat!
Ungefär 2500 löpare släpptes iväg och första (engelska) milen låg jag i tätklungan med tre andra killar (modell lättviktare) och borrade. Hejarklacken stod strax före första mile-passeringen. Jag hörde Olof skrika "FYRA! Det går för fort!".
Det var en ruggigt skön känsla att ligga i täten på ett relativt stort lopp i Central Park! Klart värt det även om det kanske inte var optimalt för sluttiden. Tiden vid passering 1 mile var 5.24 min (3.21 min/km). Kändes lätt men var lite överdrivet... Släppte tätklungan men fortsatte ändå i snabb takt och passerade 2 miles på 11.00 min (snitt 3.25 min/km).
Tänkte att det nog var smart att lugna ned lite grand. Fram till 6 miles släppte jag stadigt tillbaka mot målet 6 min/mile, vilket skulle ge en sluttid precis under 56 min. Låg runt 13 plats.
Tappade ännu lite mer. Var trött och stum i lår och vader. Det här med att springa på asfalt är inte samma sak som mjuka fina skogsstigar.
Under de sista tre milesen jobbade jag ikapp en fransk kille som passerat mig på första varvet. Han förstod knappt engelska och hade ingen koll på banan. När han passerade mig gestikulerade han frågande "Two laps??"

Den här bilden är tagen när det är mindre än 1000 m kvar. Frenchin' ligger strax före. Jag spurtade allt vad jag orkade men kom inte den sista biten förbi, förrän han utan förvarning svängde in till publiken. Han hämtade upp en amerikansk flagga och sin lilla dotter innan han passerade mållinjen. Sött. Men det gjorde att jag slog honom.
Kom i mål på 56.23 min (3.46 min/km), vilket gav 11:e plats.
Originalmålet var under 58 min och det klarade jag ju med bred marginal.

Sen var det kommentaren om "No 1 Award". Amerikanerna är galna i det här med att dela upp resultatlisan i många olika delar.
Jag kom 11:a totalt. Det var inga tjejer före mig så jag var 11:a även på "Gender place". Därefter delas listan upp på "Age groups" i femårsintervall, och jag kom fyra i åldergruppen 30-34 år. Det delas ut Awards till de tre första i varje åldersgrupp, men först stryker man de tre som kommit högst i totalen. Det visade sig att hela prispallen var i min "Age group" och - tada! - jag fick No 1 award i age group 30-34.
Vackert så, men man ska inte kasta vatten på höga hästar i glashus. Om jag hade ställt upp i Premiärmilen hemma i Sthlm så hade jag antagligen hamnat kring 40:e plats. Svenskar är inte så dåliga ändå.

70 dgr kvar: Vinterlöpning

Vaknade till minusgrader! Inte i lägenheten men enligt termometern. Det var ju inte meningen...
Eftersom det är hus överallt här får man ibland sätta sig i bilen för att komma till fina löprundor. Dagens runda låg 20 min bort med bil i South Essex South Mountain Reservation. Stället hittades genom att Olof letade efter största närmaste gröna område på google-maps.

O är trasig i foten så han får inte springa. Men det gjorde han i alla fall. "Den amerikanska doktorn sa att det kommer gå sönder direkt. Men den svenska doktorn sa att det inte kan skada med några kilometer på mjukt underlag."
Avsaknanden av löpträning gör ju att han får det lite slitigt, särskilt uppför. "Nu har man blodsmak i munnen" var kommentaren efter första stigningen. Som i och för sig var brutal.

På toppen av första backen/berget.

Rundan var kanske en mil och tog ca en timme på obanat/stig/grusväg/asfalt.

71 dgr kvar: Barnvagnsstaden

Vila idag, men i alla fall en promenad på stadens gator.
Det råder inget tvivel om att det är lättare att transportera sig med barnvagn i Sthlm, men när man väl är över jord så funkar det bättre på Manhattan än jag befarat. Kollektivtrafiken däremot är klurigt. Det finns hiss på vissa stationer. Typ en av fyra... Vår pendeltågsstation är inte en av dem. När man sen har kånkat ned vagnen för tre våningar snudd på spiraltrappor så det går inte att gå med vagnen genom nån bred spärr. För det finns inte. En av oss får gå igenom spärren och sen luta sig tillbaka och ta tag i vagnen för att lyfta den på raka armar över spärren tillsammans med den som är kvar utanför. Den personen får sen gå tillbaka och köra in t-banekortet i maskinen och gå igenom. Lugnt och stilla. Inga knivmord...

Vissa trottoarer är skitfina. De flesta inte.

72 dgr kvar: Central Park

Så här ser det ut ungefär vid starten för söndagens 15 km-race. Notera de vårigt blommiga inslaget på träden.


Jojje sa att det är rundan runt Jacqueline Onassis Reservoir som gäller (stora blåa plumpen i mitten på parken/kartan). Nu funkar ju inte riktigt det om man ska ha typ fem tusen löpare varvandes på den fina smala grusvägen. Istället går tävlingen knappt två varv på "The Loop". Vilket är den överlägset mest kärlekslösa rundan i parken. Hela parken är löpbar på ett myller av smågrusvägar och stigar över kullar och gräsytor förbi ett otal vattendrag, det vill säga orimligt trevlig löpning med tanke på att det är mitt på Manhattan. Längst upp i norra delen kan man till och med få till något som liknar terränglöpning. Men nu är det alltså inte på de härliga stigarna jag ska springa. Det finns fyra biltraverser genom parken, men de är så gott som nedgrävda, och så finns det en bilväg som går i utkanten runt hela parken. Bilden nedan är tagen på raksträckan efter knappt 1,5 miles. Asfalten är uppdelad så här hela varvet: Till höger är det två filer enkelriktad bilväg, innanför kommer en enkelriktad cykelväg (gissa om det är många landsvägscyklister på alldeles för dyra hojjar som pumpar varv efter varv), och längst in cykelvägsbred löpbana (som enligt skyltarna är enkelriktad åt andra hållet...). Tittar man innan för asfalten så kan man skymta en gruslöpväg. Längst till vänster i bilden där uppe där det ser ut som träden tar slut är rundbanan bredvid staketet till reservoiren. I alla filmer där någon springer i Central Park är det en sekvens där de springer längs det staketet.
På skylten står det "East 90st". I början på East 89st ligger New York Road Runner Club som styr maran och alla andra arrangemang med järnhand. Jag joggade in svettig och dan och hämtade upp nummerlappen i de heltäckningsmattebelagda lokalerna med stukatur och kristallkronor.

Löpningen då? Jo, det gick klart bättre än gårdagens runda. Första varvet, ca 8,2 km, tog drygt 35 min (ca 4:30-tempo). Jag körde ett varv till men det blev uppstyckat av fotograferingar och nummerlappsfix. Vaderna och benhinnorna tar stryk av asfaltslöpningen. Det får bli extra mycket stretch, massage och zongel.

Så här det ut i den mest turistiga södra delen av parken där man är nere och vänder. Att åka häst och vagn är ett populärt nöje. De som inte tycker att det är fair att en trött kuse drar runt på en kan istället plåga någon ur lokalbefolkningen och ta en tur med en cykelrickshaw. Mies kommentar var: "Åh, det är synd om honom. Dom é ju så tjocka som sitter i!" När hon såg att de tar $90 per halvtimme ändrades det till "De' é faan inge synd om honom!"

73 dgr kvar: Liberty State Park

Dags för en klassisk löprunda. En av de bästa featuresen med löpning är ju att ställtiden är minimal. Även i stora städer. Den här vyn möts man av när man kliver utanför dörren och tittar i löprikningen. Klassiska trappor - check. Amerikansk flagga som fladdrar i vinden - check. Sol som värmer de vita bara benen - check.
Det skulle senare visa sig att löpning med knälånga fladderbyxor, långärmat underställ och supertunn vindjacka var på tok för mycket kläder. Svettades ymnigt trots fläkt från havet.

Eftersom vi bor i Jersey city är Liberty State Park ett givet alternativ. Den stora "termosen" till vänster i bilden nedan är Goldman Sachs Tower på Jerseysidan av Hudsonfloden. Rakt fram tornar Manhattan upp sig, men dit kommer man inte utan att simma.

Rundan är lite drygt en mil. Idag tog det 47 kroppsligt sett extremt sega minuter. Benen trötta efter tävling utan nedjogg, ytterligare stela efter en dag ihopknögglad i en flygplansstol, och så lite jetlag på det. Men det sista spelade nog inte så stor roll. Fem timmar tidsförskjutning kallas på småbarnsförälder-språk: "ändå en OK natt".
Det kändes som om jag hade klister under skorna, men det spelade ingen roll för känslan i huvudet var go & glad - en why see!

Under rundan passerar man bakom ryggen på frihetsgudinnan. Om någon skulle tycka det var roligt att åka dit så är tipset att inte stå tre timmar i kö för att åka från Manhattan, utan istället först åka till Jersey (där det nästan aldrig är någon väntetid att snacka om) och därifrån ta båten till Liberty Island.
Bron som syns till höger är Verrazano-Narrows Bridge mellan Staten Island och Brooklyn, tillika (i stort sett) startplatsen för NY city marathon.

Imorgon blir det bantest i Central Park.

74 dgr kvar: Flyga långt

Uppstigning 6.30 vilket i normala fall hade varit tidigt för mig, men i och med nya världsordningen betraktades som sovmorgon.
Första gången jag reser långt med flyg med barn, barnvagn, bilbarnstol, och allt annat krafs som måste med om man ska vara borta över en månad. Trångt i bilen.
Det här med inhyrda bärare låter som en ganska sympatisk idé.
Ut mot Arlanda i extra god tid.

Det var tungt att lämnade det underbara vädret och ljuset.

Mot alla odds gick resan "smärtfritt". Flöt på fint genom incheckning, specialbaggade, säkerhetskontroll, passkontroll, extra passkontroll, boarding, hitta plats, sätta sig på plats, sitta still på plats. Inga förseningar eller nåt! Jag tippar att mina sittsår var största problemet.
Tills vi kom till passkontrollen på Newark, vill säga. För att få komma in i frihetens land var det en sån här skämtkö som ringlar sig fram och tillbaka över en yta som känns som två fotbollsplaner. Den som hävdar at kön rörde sig i rasande fart bör inte ens sprinta mot en sengångare. Jag hade så väldans gärna vilja haft en bild på Stella krypandes mellan alla dessa ben. Tyvärr stod skyltar förbud mot mobiler, kameror, skratt och nyfikna frågor på varenda stolpe och pelare i lokalen. De skämtade inte heller. Hökögda extradispinibla personer skrek och härjade som om de hittat en bomb så fort nån lyfte en mobil från fickan.

Stella behövde inte lämna fingeravtryck eftersom hon sov...
Efter ett par timmar kom vi i alla fall ut. Och möttes av:

Framme vid lägenheten i Jersey city efter femton timmar på resande fot. Kändes som att komma hem. Efter att Stella däckat i vagnen med facet neråt begav vi oss till en lokal favoritrestaurang för finmiddag. Sweet!
Väl hemma igen hade även herrskapet O&W återvänt från diverse utflykter. Vi avslutade kvällen med att skåla i konjak för skridskomedalj, förbättrad kondition, och O:s framtida bonus med potential att omvandlas till ett hus i Colorado.

75 dgr kvar: Skottspole

Sista dagen i landet på ett tag. Jag for som en skottspole mellan möten att gå på, grejer att fixa, papper att lämna, och beslut att ta.
Vad kanske inte så många vet är att uttrycket "skottspole" kommer från den del i en vävstol som skyttlar inslagstråden (transporterar tråden) från sida till sida över varpen. I industrialiseringens linda uppfann James Hargreaves spinnmaskinen "Spinning Jenny" och satan i gatan vad fort skottspolen flög fram och byggde upp väven i ett nafs. Således uttrycket "att fara som en skottspole".
Av naturliga skäl ingen träning och inget test idag.
Hemma vid halv åtta. Trött, hungrig, grinig, och fullkomligt opackad. Baggagemässigt, alltså.
Annars är den överhängande frågeställningen hur man får en bebis som nyss kommit på hur man kryper att sitta stilla i en flygstol i nio timmar. Tips?
Någon?
Snälla...

76 dgr kvar: Tävlingspremiär

Då var det dags för tävlingspremiär. När man tänker löpning så ackompanieras det ofta av sommarbilder med sol, värme och grönska. Inte grådassig himmel och upptornade snövallar.
OBS! Om det ser ut som en grön gräsplan på bilden nedan så beror det på att det är konstgräs.

När man är van vid multisport och långa resor (ja, även Orsa räknas som lång resa) är det grymt lyxigt med det okomplicerade i att ta på sig ett par löpskor och ha knappt en halvtimmes resväg till starten.
Idag var jag hemma i köket och helt ofokuserad på racet två timmar före start. Kom till Sundbybergs IP med knappt en timme kvar. Det började kännas att det var på riktigt. Med en halvtimme kvar var jag ute och joggade och kände att musklerna var på en annan nivå än vid träning. När det var en kvart kvar var jag riktigt fokuserad och "på banan". Jag är bra på att tävla. Det vill säga att jag snarare över- än underpresterar bara det finns en startpistol och ett målskynke. Planen var att hänga med i starten och göra mitt eget lopp och försöka hålla jämn fart.


Målet var att redan idag klara av att hålla det önskade maratontempot (4:09 min/km), vilket betydde att allt under 1.09.18 var godkänt. Nästa steg på målskalan var att springa under 4 min/km, dvs snabbare än 1.06.48.
Planen följdes i starten. Tre varv på vardera 5,7 km, vilket blev 16,7 km med lite plus/minus i start, varvningar, och målgång. Banan var isfri men blöt. Snö började falla från himlen.

Fältet spräcktes upp relativt fort. I täten låg Patrik Eklund (Sthlm marathon '09 på 2.51.43 och '08 på 2.49.04) följd av Daniel Hansson FJS. Jag låg ihop med Johan Gustavsson från Kisa i stort sett hela loppet. Utförslöpningen gick fint, men jag tappade i alla uppförsbackar.
Körde utan pulsklocka och endast med minutangivelse på klockan. Första varvet gick på ca 20 min och jag tror de resterande två gick lite långsammare men var jämna. Johan kanske har mer exakta tider att bidra med?


Jag fick stryk i spurten och kom femma. Vem i h-e kom på att lägga en brant backe precis på slutet?!? Kändes inte direkt lätt och ledigt men ändå kul att det gick bra att trycka på i löpningen. Tycker att jag höll upp steget och farten hela sträckan. Tiden blev 1.04.46, vilket är 3.53 min/km. Bättre än förväntat!

77 dgr kvar: It's on!

Det blir race imorgon!
Om jag inte blir katastrofdålig under natten, förstås.

Hemsidan förtäljer: "Två Sjöar Runt inleder traditionsenligt tävlings- och motionssäsongen den tredje söndagen i mars, i år den 21 mars. Löparna springer runt de vackra fågelsjöarna Lötsjön i Sundbyberg och Råstasjön i Solna.
Tävlingen inleddes redan 1965 och var då först med att inbjuda löpare till en motionsklass. Två Sjöar Runt blev därmed upptakten till en rad motionslopp i Sverige."

Även om det är premiär så är det mest en uppvärmning för att kunna prestera någorlunda nästa helg. Men jag plockade i alla fall fram löparlinnet från spikskopåsen!

Uppladdningen har varit relativt obefintlig.
I och för sig vila idag. Om nu att krypa runt på golvet hela förmiddagen kategoriseras som vila.
Eftermiddag och kväll bestod av sista matchen och avslutningsmiddag med handbollslaget.
Bilfärd hem, följt av djupdykning i godisskålen samtidigt som väderleksprognosen meddelade +3 grader och regn vid start.
Charmigt.

78 dgr kvar: Destruktiva beslut?

Dagen bestod av en lång radda potentiellt destruktiva beslut.

1) "Jag" beslutade att det räckte med sömn kl 06.00. Märkligt. Jag var nästan helt övertygad om att klockan inte skulle ringa förrän kl 8.

2) Jag beslutade att jag inte var sjuk, baserat på att jag varken hade ont i halsen eller gult snor.

3) Nästa tveksamma beslut var att köra transportcykling. Ingen har någonsin finslipat löpformen genom att trampa runt på en extremt lågsadlad (fråga inte...) hoj. Dessutom la det ju till nån timme fysisk aktivitet på det redan shaky beslut #2.

4) Eftersom det var sista fredagen i stan på ett tag kändes det roligt att få köra lite plastpinnehockey med valda delar av personalstyrkan. Det var dubbelt destruktivt med tanke på hög puls i kombination med icke-maratonmässigt rörelsemönster.

5) Som grädde på moset spände jag bågen till bristningsgränsen och körde intervaller också. Risk för att vara destruktivt på så många plan...
a) Man behöver inte en examen i träningslära för att fatta att det hade varit smartare att börja lugnt. Dagen blev av "bära eller brista"-karaktär: antingen funkar allt bra och då kan jag tävla i Sumpan på söndag (men dagens träning är snarare bra för racet nästa söndag) eller så blir det värre och då blir det ingen tävling den här helgen.
b) 4 x 4 min även denna gång. Tänkte att det vore nice att höja till 18,0 km/tim, men det gick inte så det fick bli 18,1 istället (3:19 min/km). Tveksamt att höja efter veckans situation. Men genomförandet gick bra.
c) Smet från tvättiden för att hinna köra intervallerna. "Men! Skit i tvätten då! Kör din träning. Du blir ju ändå odräglig annars." Potentiellt destruktivt beslut är bara förnamnet...

Nu är juryn i sammanträde. Svar väntas till morgonen. Himmel eller pannkaka?

79 dgr kvar: Kureringskur

Ska man bli friskt snabbt gäller det att sköta sig och aktivt jobba för det. Mitt program den här gången följer fyra punkter.
1) Sovit 8 timmar senaste två nätterna (Sanning med modifikation: Legat i sängen, snarare än sovit...)
2) Ätit ok, toppat med resorb, och druckit ett glas vatten varje timme. Vet egentligen inte varför, men jag tror det är viktigt att i alla fall inte vara dehydrerad.
3) Hygienfascist. Extra många duschningar, och tvål och handdesinficering på handfatets hedersplatser.


4) Sista pusselbiten är socialt umgänge. Citat från popforskning 'We've seen again and again that people who are lonely or socially isolated show signs of suppressed immunity' says Ohio State University immunologist Ronald Glaser."
Blippade i telefonboken. Jagade familjen först. Sis tog med sig sin hongkongkines, bro tog med Anna från Underlandet. Bordet fullt och middagen serverad.
"SKRATTA! Ha roligt nu, då! Säg nåt kul..."
Att döma av de förvånade minerna, tomma uttrycken och överhängande tystnaden så var det här nåt jag fick sköta på egen hand.
Det är ju torsdag!
Lösning: Champagne-provning.
Billig spansk chardonnay cava brut vs Kalifornsk finskumpa.

80 dgr kvar: Fan, fan, fan

Förkyld och febrig dotter ger hängig och snorig fader.

Då blir det ingen träning, vilket är skit. Hela min planering blir sabbad!
Tanken var att idag köra hårda intervaller, någon form av tröskel/snabbdistans på fredag, och tävla på söndag. Därefter ha lugn vecka med mycket distans före tävlingen i NY på söndagen.

Nu blir det istället vila/transportcykling idag och imorgon. Hoppas att jag ska kunna köra intervallerna på fredag.
Håll tummarna!

81 dgr kvar: Socialt tidseffektiv

Lång dag.
Satte mig vid datorn 7:30 och landade hemma strax före 23.
Ingen träning alls.
Situationen känns helt ok ändå, vilket givetvis beror på att jag om en vecka sitter i New York och dricker min espresso (sol och 17 grader).
I det läget verkar det rimligt att i alla fall försöka spela socialt kompetent och umgås med vänner och bekanta innan avresan.
På dagens långlunch (2 tim 15 min) lyckades jag träffa Bio-Jonas, HNKY och Hugo för lunch, för att sedan fortsätta till kaffe i Östermalmshallen med bro och sis. Hugo gillade frukt i armhöjd, att springa på lutande plan och skrika åt älgtroféer.
Efter eftermiddagspasset med näsan i excelarket synkade jag promenaden till Slussen med Mie och Stella. Kul att se sitt barn i vaket tillstånd.
Avslutade i Märsta med handbollslagets träning. Det var faktiskt sista tillfället jag är på plats. Åtminstone för den här säsongen. Sista matchen på lördag.
Sen var dagen slut. Alldeles för snabbt. Att-göra-listan är knappt kortare.

82 dgr kvar: Nej...

...idag blir det inte mycket till blogginlägg.
Timplaneringen för överskådlig framtid (168 timmar) går inte ihop.
Att-göra-listan är längre än Haile Gebrselassies långpass.
Positivt, men trångt i filofaxen.
Jobba, jobba, jo-o-obba!

Benen sega efter gårdagen. Framför allt vaderna. Transportcykling ca 23 km var allt jag mäktade med.

83 dgr kvar: Schizofrena intervaller

Trött, seg och loj.
Tidig morgon och på plats på labbet för att köra tester på orienterare. När allt var klart var jag inte direkt mindre trött, seg och loj.
Tänkte att jag i alla fall verkligen borde träna.
Hade aldrig kommit på tanken utan projektet.
Schizofren diskussion på väg fram till löpbandet.
"Nej, det finns ingen musik - kommer bli skitsegt" sa latmasken (LM).
"Men skärp dig. Du måste ju träna!" kontrade tävlingsdjävulen (TD).
LM: "Är du inte lite förkyld? Kan det inte vara smart att vila?"
TD: "Mer löpning. Tänk inte så mycket."
LM: "Tror det räcker ändå. Du har ju sprungit två dagar i rad. Och så är låren trötta."
TD: "Akta så att du inte missar pedikyren... Sluta mesa! Fyra fyraminutare snabbare än förut ska det vara."
Och så blev det. 4 x 4 min på 17,9 km/tim (3:20 min/km) med 3 min vila.
Kämpigt hela tiden, men skönt när det var klart.

Joggade de 7,6 km hem också. Utan ryggsäck och med barmark på två tredjedelar av vägen gick det på 34 min, dvs ca 4:30-tempo, dvs målfarten.
Märkligt. Det går tydligen betydligt snabbare än det känns.

Det finns hopp för oss stofiler. Kommentatorn skrek "Han sätter alla ungdomar på plats!" 36-årige Bernard Lagat vann 3000m på inomhus-VM. Grymt lopp.
(Inom parentes bör man väl påpeka att eftersom han en gång lämnat ett positivt epo-prov så kommer han alltid att vara misstänkt. Även om det bara var A-provet och han friades.)

Själv har jag en vecka kvar till tävlingspremiär. När dagen började kändes det som om jag låg mil i från allt vad form heter. På alla plan.
Nu känns det ändå ok. Men också som att jag kommer att få slita för varje meter.

84 dgr kvar: Utnyttja markservice

Besök i föräldrahemmet utanför Uppsala. Obetalbar markservice och kolhydratladdning utan dess like. Äta mat, sova i soffan, äta kaffe och paj, softa i soffan till friidrotts-VM, äta lite till.


Närodlade grönsaker - morätter, mangold, persilja, och rabarber till pajen. Och med närodlade menas inom 30 m från bordet...
När man var liten gnällde man över alla jädra grönsaker, men nu har de helt plötsligt bytt skepnad till värsta lyxmaten.
Kantarellerna har transportertas längre. Säkert flera tusen meter.

Fick till lite samvetsträning. Joggade 5,6 km på snö- och isbelagd klassisk barndomsbana på 26 min.
Är det nån mening?
Nja, påminde i alla fall kroppen om att den ska bygga om sig till löpning. Sen får det ändå räknas som en träningsimpuls. Ju fler desto bättre (nästan). Klart är i alla fall bättre för både hälsoeffekt och nerver att dela upp veckans träning på fyra korta pass istället för ett långt.

Skridsko-Björn eftersökte angående inlägget "96 dgr kvar: Tänka på träning" någonting skrivet om "huset och taket". Jag och forskarkollegan Jonas Enqvist skrev en artikel som hette "Träning för långdistans" till Outside magazine för ett par år sedan.
Kan det va nåt att börja med?

85 dgr kvar: Fredagsstraff

Asså, jag är inte het nu. Vill inte göra någonting. Jag ber att få förtydliga: ingenting.
Men eftersom träningen bortprioriterats både ons och tors (transportcykling 30 km)tänkte jag ändå att jag borde straffa kroppen idag. Verkar ha blivit en fredagstradition.
Blev ändå inte så farligt till slut.
1) Sprang 7,6 km till labbet på 39 min med 5+ kg ryggsäck.
2) Lirade personalinnebandy à la spring i hörnen.
3) Sprang hem 7,6 km på 38 min med ännu tyngre ryggsäck.
Om jag sa att det nu på kvällen känner mig piggare och starkare skulle jag ljuga. Ordentligt.
Jag räknar med att situationen fixar till sig om jag bara jobbar igenom det, men det som stör mig är att veckans lilla ökning i löpta meter gör att låren känns lika tunga som Mattias Claesson på sista varvet. Dessutom blir jag "trött" i knäna...

Trots min urlakade känsla lyckades jag få iväg ett artikelmanus (related publications) till medförfattarna.

Fick tillbaka kommentarer på ett annat artikelmanus (avhandlingsarbete) från medförfattaren och vegan-triathleten (störtlöjligt!) Filip. Det var ett evinnerligt tjat om korrelationer! Som till råga på allt visade sig vara både korrekt och helt relevant. Ja, vad ska man säga... Gör om - gör rätt.

Annars var dagens heta diskussion i forskarkorridorerna huruvida P-O Åstrands bok "Hur man skall få bättre kondition" kom ut 1962, 1960, 1958, eller 1956. Efter flera sidors bläddrande, telefonsamtal och seriösa efterforskningar hade både 1962 och 1956 strukits. En avgörande anledning var att P-O hade korrekturläst manuset på en bergstopp på över 4000 möh år 1957.
Bibliotekspersonal inkallades och efter arkivsökningar i bästa Indiana Jones-anda fastslogs: 1958.
Puh, det är ett hårt liv att vara forskare!

86 dgr kvar: Träningstips & Koma

Mårten frågade i en kommentar till ett annat inlägg om träningstips.
Förutsättningarna i hans miniprojekt: Två veckor till tävling, skidalpinism, redan duktig, behöver speed.
Att säga att Mårten kan åka skidor är som att säga att det är snö i fjällen och sand i öknen...

Foto: Gösta Fries

Mina tips för att snabbt toppa förmågan till ett race blir:
1) Träna i tävlingsdisciplinen = i det här fallet skidalpinism.
2) Kör hårda intervaller. Jag brukar ju tjata om 4-minutare. Det gör jag nu också. Kör var tredje dag (tänk att tävlingen är ett sånt pass och räkna baklänges så att det inte blir för hårt). En bra grej med skidalpinism är att man kan köra intervallen uppför backen och glida tillbaka utför under vilan (3 min). 6 intervaller är perfekt.
3) Kör överfart. Resten av de pass man får till körs förslagsvis som distans. För att få upp speed, teknik i hög fart, och förmågan att hänga med i ryck kan man lägga in korta spurter (15-30 sek) i full fart och sen återgå till det normala tempot. Det brukar bli bra med 10-20 spurter som kan läggas in när som helst under passet.
Lycka till, och tävlingsrapport önskas!

Var på hjärtkontroll. Årlig uppföljning. EKG och ultraljud.
Det är märkligt hur man tänker. Går undersökningen fort så känns det som att de inte kollar ordentligt. Och tar det längre tid så tror man att nåt är fel även om läkaren påstår motsatsen.
"Jaha, det här ser bra ut!"
"Jo, men det funkar inte riktigt som det ska..."
"Neeej, jag vet... men det här ser bra ut!"
"Jag tränar lite mer igen nu. Är det någon skillnad?"
"Spring på du. Det är mitt tips. Behöver du mer medicin?"
Felet är paroxysmalt förmaksflimmer, dvs att förmaket keffar ibland. Inget man dör av, men när det händer tappar man 20-25% av prestationsförmågan. Och så blir man sjukt trött. Detsamma gäller medicinen (som jag numer lycktligtvis endast behöver ta när hjärtat keffar). Smeknamnet Koma är inte taget ur luften.
"Enjoy yourself. It's later than you think"

87 dgr kvar: Epigenetik del 2

Någon har beskrivit förhållandet mellan genetik och epigenetik som det mellan att skriva och läsa en bok. När boken väl en skriven, klar och tryckt så är det som står i den exakt samma för all framtid (generna). Trots det kan olika läsare uppfatta och tolka innehållet på olika sätt. Också olika vid olika tillfällen. Läsandet är en dynamisk, föränderlig och reversibel process, precis som epigenetiska förändringar.
Anledningen till att funderingarna kring genetik/epigenetik kom upp är mina skridskoresultat under vintern. Trots att det inte är en sport med bred topp finns det ändå ett rejält gäng åkare som tränar målmedvetet och har gjort så i många år.
Med det i tanken blir det lite märkligt att jag slog många av dem och kom tvåa på Vikingarännets 80 km när jag sammanlagt endast hade åkt ca 65 km (fyra pass på 12+20+25+8 km) tidigare på säsongen...
Dessutom har ju min teknik omnämnts i allt annant än positiva ordalag.

Kan det vara så att jag är epigenetiskt justerad för skridskoåkning?

Faktum är att jag är tredje generationen roslagsgubbe där skridskor på fötterna ersätter båten så snart vattnet är fryst.

Farfar (mitten bakre raden) och hans bröder var med och bildade Spillersboda IF och lirade bandy tidigt under förra seklet.
Pappa och hans bröder skottade samma skridskobanor, körde runt runt runt i samma åttor, och spelade i sammma blåvita matchställ.

Och jo då, även jag hasade runt på lädret i relativt unga år...
I tidiga ungdomsår svingade jag bandyklubban mot boll, luft, och motståndare men sen dess har jag aldrig tränat skridsko.

På samma tema så har jag alltid varit avsevärt mycket bättre i skating än i klassisk teknik när det gäller längdskidåkning.

Kenyakidsen som joggar med de europeiska löparstjärnorna trots att de är en tvärhand höga och aldrig har "tränat" känns som en rimlig liknelse (dock på en betydligt högre nivå).
Andra exempel?

88 dgr kvar: Epigenetik del 1

Lämnade tillbaka de lånade hastighetsskridskorna. Ställde helt enkelt tillbaka grillerna på Dr Kenttäs skrivbord tillsammans med en pava skumpa och SM-medaljen. Kändes extra roligt eftersom han inte har en aning om att jag kan arbeta upp en hygglig fart under skenorna.

Av någon anledning började jag fundera över genetiska förutsättningar.
En gen är den grundläggande arvsmassan i en levande organism. Allt levande styrs av sina gener. Generna har informationen för att bygga och underhålla organismens celler, och överföra egenskaperna till avkomman.
Darwins tanke var att man föds med sina gener/förutsättningar/möjligheter och att de individer med bästa uppsättningen klarar sig bäst, får alla ragg, och således kan föra sina gener vidare. Arten utvecklas över generationerna genom urvalsprocessen.

Frågan är om det egentligen är så enkelt.
Kan inte miljön påverka?
Kan inte allt en människa gör under sina första 30 år i livet påverka förutsättningarna som förs vidare till nästa generation?
Jean-Baptiste de Lamarck (som egentligen lyssnade det sjukligt kaxiga namnet: Jean-Baptiste Pierre Antoine de Monet, riddare av Lamarck) gav 1809 (50 år före Darwins "Origin of species"!) ut boken "Philosophie Zoologique", där han lade fram tesen att arterna verkligen förändras över tid, baserat på följande två observationer:
1. Ett djur förlorar de egenskaper som det inte använder, och förstärker de egenskaper som är djuret till nytta.
2. Ett djurs förvärvade egenskaper går också i arv.

I modern tid har det åtminstone blivit allmänt accepterat att gener kan vara på eller av. Generna bär på mer information än vad som kan kodas för i varje cell, som exempel är det ju samma DNA i kroppens alla celler trots att en del bygger upp ögat och andra muskler. Miljön och våra handlingar kan påverka om, hur ofta och länge generna är "på". Störst genomslag har detta kanske fått inom teorier kring sjukdomar, och att livsstil kan öka eller minska risken för att utveckla sjukdomar som man är mer eller mindre genetiskt förutbestämt att drabbas av.
Men även inom idrottens värld och fysisk prestation är det rimligt att tänka sig att kroppen byggs om i likhet med giraffen. Kenyanska barn och vuxna som i generationer haft nytta av egenskapen att springa och vara uthålliga anpassar sig kontinuerligt till dessa förutsättningar. På samma sätt gäller att befolkningen i Mali tål värme och att japanska Ama-folket är bra fridykare.
Helt enligt Lamarcks två punkter.
Utläggningen fortsätter imorgon med mina personliga förutsättningar.

I stort sett vila idag, trots att kroppen kändes helt ok. Transportcykling ca 23 km i tre olika etapper.

89 dgr kvar: Det rullar på

Internationella kvinnodagen inleddes givetvis med att fixa frukost på sängen till kvinnorna. Scones och te på bästa Londonvis.

Anonym frågade angående inlägget "95 dgr kvar" hur jag fixat viktnedgången. Jag skrev ju en del om min inställning till viktnedgång i inläggen "142 dgr kvar" och "133 dgr kvar". Jämfört med innan projektet så är skillnaden främst att jag tränar mer, men även äter lite mindre. Tror att en skillnad är att jag inte så ofta äter en andra portion. Ingen speciell diet. Definitivt inga fasta tider. Basvaror är kaffe och sjukt mycket kolhydrater...

Andra dagen med transportlöpning 2 x 7,6 km. Tur tog 38 min och retur 39 min. Känslan var klart förbättrad. Det kändes nästan som att det var normaltillstånd att springa. Men däremot sliter det mer än önskvärt på kroppen att springa de här drygt 15 km:erna. Det känns lite stelt och segt efteråt.
Fler sprungna meter krävs!
Sluta tjata. Jag håller ju på.

90 dgr kvar: Stor-brunch

Sju vuxna, två mini-parvlar och en bulle klämde vi in på Strand Hotells söndagsbrunch. Herr G, som nyligen flyttat från stan till obygden i Småland hade redan tappat konceptet och ringde en timme för tidigt från fel hotell och undrade var vi var...
Herr H kom sent med motiveringen "Om man lägger brunchen vid målgångstid på Vasaloppssöndagen så kan man inte räkna med att normala människor kommer vara i tid. Brinken vann!"

Här var vi inte.

Inte på topp idag. Helt sänkt på eftermiddagen. Somnade i soffan till tennisen. Planen var att köra ett distanspass, men det blev inget av med det.
Maghjul och ryggrotationer i TV-filmens reklampauser klarade jag av.

Dagens citat: "I want you to see the roof! It's upstairs."

91 dgr kvar: Ligger i lä

Bläddrade i Fitness-tidningen för att se vad som stod i resten. Ett uppslag hette "Inspireras av en träningsblogg!"
Hoppade till på raderna "Efter att i fem år satsat på athletic fitness, bodyfitness och classic bodybuilding har hon nyligen sadlat om till - långdistanslöpare! Och hennes mål för 2010 är inte att leka med. Hon ska springa maran på 2.46."
Naee... Dom måste ju ha skrivit fel. Det kan inte vara många tjejer som springer under 2.46.
Kollade givetvis mariaandersson.wordpress.com. Jo då, målet var 2.46. Bland det första jag såg var en bild på "löparen och atleten" Maria. Verkade vara från målgången av Stockholm marathon. Steget såg inte alls ut som 2.46-tempo. Mitt närsynta falköga urskiljde 4:30-Staffan på samma bild [!]. Slog ihop ett och ett (plus kollade resultatlistan från 2009) och läste: 3.23.58.
Det hela verkade märkligt. Nyfiken och fängslad fortsatte jag att läsa bloggen.
Via en bild på pizzaätning med tillhörande text "Efter Växjö marathon" och lite detektivarbetet hittade jag inlägget "Min gulddag". Resultatet i Växjö var seger på tiden 2.52.22! Så där ja. Plats 8 på Sverigestatistiken för 2009 och pers med 28 min på fem månader.
Hatten av! Där ligger man i lä.
Som jämförelse så krävdes 2.26.27 för 8:e plats på herrrarnas lista.


Ingen träning alls. Vilodag enligt plan och inställning att springa varannan dag. Men fick ett paket med posten med kvällslektyr.

92 dgr kvar: Transportlöpning

Första dagen med löpning till och från labbet. Började med 2,5 km katastroflöpning. Sprang i cirklar med låren. Ett oönskat arv från skridskotipsen "Tryck åt sidan. Inte bakåt. Sidan.". Sen kom jag i ordning lite bättre, även om det aldrig var bra löpning. Vändorna på 7,6 km tog 39 min (5:08 min/km) vardera.
Det känns som ett bra mål att så småningom kunna hålla 4:30 min/km (drygt 34 min) med samma milda grad av ansträngning (som för övrigt går under betäckningen "Skönt-med-sol-där-är-en-ekorre-undrar-om-den-kommer-åt-sina-nötter-trots-all-snö"). Ryggsäcken vägde 4,4 kg till labbet och drygt 5 kg på vägen hem.
Minnesvärd detalj att springa över Stureplan en fredagskväll. Att i minusfemgradig kyla med toppluvan på sned kryssa mellan stekare, snöhögar och kortkjolade stilettklackar.

Det här med träningseffekten av att springa eller cykla till jobbet ska inte underskattas.
Ultralöpar-Rune Larsson körde mycket transportlöpning. Dock relativt stor skillnad eftersom han hade 35 km till jobbet. Enkel väg.
Multisportaren Daniel Hansson som i många år tävlat för Fallskärmsjägarskolan är en mycket kompetent löpare. Han slog banrekordet på Ursviks ultra förra året (länge höll Rune Larsson det rekordet). Transportlöpning Globen-Hötorget uppgavs i en intervju som ett av skälen till att det gick så bra.
Ett tredje exempel är testledaren på Bosön och roddaren Tobias Elgh som trots att han egentligen la av ca 2004 håller han kvar sina syreupptagningstestvärden med basen i transportcykling Globen-Bosön. På det har han kammat hem åtta (8!) SM-guld under de senaste fem säsongerna...

Dagens bloggtips: Stora starka nutritionisten gör en insats för "homeland security".

93 dgr kvar: Gräsänkling

"Är du efterbliven?" var Mies kommentar senast jag rörde i nån gryta på ett icke önskvärt manér.
Möjligen, men snarare patologiskt ointresserad.

Hela den här prylen med att det är inne och häftigt med matlagningsprogram och kurser och redskap och cook-a-long flyger högt över mitt huvud. Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt att laga mat.
Hade jag ekonomiska förutsättningar skulle jag äta alla måltider på restaurang. Coco Chanel är en stor förebild. Hon bodde på Hotell Ritz i Paris i över trettio år. Utan kök. Fatta vad nice att beställa upp hotellfrukost till sviten varje morgon!
Kommentaren "Nej, det skulle inte funka. Jag skulle tröttna på restaurangmat direkt" ställer jag mig fullständigt oförstående till.
Man behöver ju inte äta på samma restaurang varje kväll!

Denna imponerande räk-avokado-landgång lade jag ned flera minuter på!

Fjärde kvällen som gräsänkling och efter de kökstekniska utmaningarna nudelsoppa, omelett och våfflor började jag få slut på matkreationer. Räddare i nöden blev brorsan som tittade över och svängde ihop en ost-svamppaj. Världsklass!

Däremot har jag inga problem med att diska, städa eller tvätta fönster. Och jag tycker det är kul att koka sylt!
Systemfel i mentala kopplingsschemat...

Dagens träning: Nja... Transportcykling 31,2 km och så la jag lite tid på att få ordning på höften (teknikknäböj, quad stretch, dynamisk hamstringsstretch, ryggrotationer i fyra varianter).

94 dgr kvar: Test - Uppstramning i ledet!

Idag var det dags för test igen.
Sammanfattning av läget:
Drygt fem veckor sedan förra testet. På den tiden har jag lyckat springa 6 ggr, 4 intervallpass och 2 joggpass. Inte per vecka. Totalt. För att återanvända ett lämpligt citat "Det är inte så mycket träning i din träningsblogg".
På grund av de senaste dagarnas förkylning körde jag tröskeltestet och använde fredagens maxsiffror.

Grafen visar mjölksyranivåer vid testvärden. Det är en stadig och positiv förbättring i varje test!

Resultatet i siffror:
dagens värde (förändring sedan senaste testet: förändring totalt)
Vikt: 83,0 (-3,2 kg: -5,5 kg)
Max syreupptag: 5,11 L (+0,03 L: +0,41 L)
Testvärde: 61,5 ml/kg (+2,7 ml/kg: +8,5 ml/kg)
Tröskel (4 mmol): 4,39 L (+0,07 L: +0,19 L) = 86 % av max; löphastighet 15,3 km/tim (+0,0 km/tim: +1,2 km/tim) = 3:55 min/km (-0:00 min/km: -0:21 min/km).

Grön linje = målet, röd linje = första testet, blå linje = senaste testet, och de ljusblåa linjerna är testerna under projektets gång.

Jag har förbättrat maximalt syreupptag, och framför allt testvärdet i och med viktnedgången (dvs höjt yttertaket).
Tyvärr har jag inte förbättrat löphastigheten (innertaket). Det beror på att skridsko och cykling pajjat löpekonomin. På race-pace (ca 4 min/km) så är det nästan 5 % högre energiutgift (syreförbrukning), vilket tar ut hela förbättringen på maxnivåerna. Inte bra. Men relativt lättfixat.

Uppstramning i ledet! Mer löpning ordineras.

95 dgr kvar: Studiebesök & vikt

Gjorde studiebesök på pendeltåget. I rusningstrafik. Artikelplaneringsmöte på Huddinge med Prof Brodin och gänget.

Enastående vackert scenario. Så där härligt tidigt att man inte fått upp kroppstemperaturen än. Snett snöblandad regn rakt in i näsan. Pendeln sen. Kallt om händerna. Ipodens vänstra hörlur död. Charmen bara slog emot mig som en tsunamivåg på 30 cm.

Inget test och ingen träning idag (förutom promenad hem från labbet). Skjuter på det till imorgon.
Fick ett mail från "Active Runner" (osäker om varför men misstänker att det hör ihop med någon av tävlingarna jag är anmäld till i USA). En av rubrikerna var "What is your ideal racing weight?". Det politiskt inkorrekta svaret är ju lägre desto bättre (nästan).
Då är det ju lämpligt att presentera min viktkurva sedan projektet började.

Målet är 82 kg. Men eftersom det verkar som om jag kan nå det i slutet av mars kanske det är läge att slipa av hörnen och sikta på sub 80?

96 dgr kvar: Tänka på träning

Även idag vaknade jag med en pytteliten knivkastare i halsen som sulade hejdlöst åt alla håll. Han sköljdes ned med första espresson, men det kändes ändå moget att avstå från ansträngande träning. Nöjde mig med transportcyklingen (7,8+7,2+8,2 = 23,2 km).
Resten av tiden fick jag tänka på träning.

Jenny frågade i en kommentar till inlägg 98 dgr kvar vad jag har för långpass upplägg, och vad jag tänker om Pete Pfitzinger och "medium long runs".

Ah, vicken härlig fråga! En sån där som man skulle kunna hålla en två-dagars-work shop kring. Jag vet inte ens var jag skall börja...

För det första så vill jag påminna om att mitt personliga upplägg inte är optimalt och definitivt ingenting jag skulle råda varken motionärer eller elitlöpare att följa. Mer om varför längre ned.
Sen vill säga att Pete Pfitzinger är en fantastiskt bra både löpare (PB maraton 2:11:43) och tränare. Men det är ingen fikapaus att följa hans träning. Ett citat för att ge en känsla för hans inställning:
"Train hard. Race well. Train hard. Race well. The runner's basic instinct. Everything we do is based on hard work. We train. We brave the elements. We endure. We run through blizzards and bronchitis. We do not wimp out. We do not rest."

Min inställning är att vilken typ av träning som bör dominera i planeringen är helt beroende på vilken period det handlar om och individens träningsbakgrund.
För att klargöra några grunder. VO2max är i sig självt helt ointressant för maratonprestation. Det som spelar roll är tröskelnivå, eller egentligen race-pace = vilken hastighet man klarar att utföra ett helt maraton på. Förhållandet mellan dessa två kan liknas vid innertak (tröskel) och yttertak (VO2max).

I illustrationen visar husens högsta punkt VO2max, och man kan springa maraton motsvarande så fort som den blåa färgen är hög.
Hus A visar förhållandet hos de flesta motionärer. Det finns stora möjligheter att inreda vinden (gå mot Hus B), vilket förslagsvis görs med tröskelträning, "medium-long-runs", snabbdistans, race-pace, eller liknande.
Det går ju bara att höja innertaket till en viss gräns. Ju närmare max man har flyttat tröskeln desto svårare är att det plocka de sista procenten. Det finns många som träna på år efter år, men stannar här och uppleva att man inte går framåt. Kör man inga hårda intervaller höjer man inte yttertaket särskilt mycket. Man fastnar på Hus B.
Om Hus C är elitlöparen så visar det förhållandet till motionären, Hus A. Ju bättre löpare desto högre är både högre hus/yttertak och innertak. Och det är ju dit man vill!
Jag är snarast i Hus D, dvs att jag har varit bättre tränad (streckade linjen). Mitt första steg är då att bygga tillbaka yttertaket = återträna VO2max, för att därefter inreda vinden/höja tröskeln.
Man hör/läser inte så ofta om att det är otroligt mycket lättare att återträna än att bygga första gången. Men så är det i alla fall. Skönt för mig. Min multisportbakgrund gör att ett maratons arbetstid och sträcka är en klart överstiglig uppgift. Och det är ju en stor skillnad mot de flesta som ska springa sitt första maraton!

För att svara på frågan om mitt långpassupplägg så är grundstenarna i min löpträning är 1) hårda intervaller, ofta 4 min (höja VO2max), 2) tröskelintervaller och tranportlöpning (8-10 km på asfalt för att få ihop km och vana), och 3) långpass (över 25 km för vana med arbetstid, sträcka, energisubstrat). Punkt 1 och 2 tar lite tid och går att köra vilken dag som helst. Punkt 3, långpassen får läggas på helger eller andra lediga dagar.

Underskattat livsnjuteri: Sätta på sig varma kläder direkt från torkskåpet.