Första gången jag reser långt med flyg med barn, barnvagn, bilbarnstol, och allt annat krafs som måste med om man ska vara borta över en månad. Trångt i bilen.
Det här med inhyrda bärare låter som en ganska sympatisk idé.
Ut mot Arlanda i extra god tid.
Det var tungt att lämnade det underbara vädret och ljuset.Mot alla odds gick resan "smärtfritt". Flöt på fint genom incheckning, specialbaggade, säkerhetskontroll, passkontroll, extra passkontroll, boarding, hitta plats, sätta sig på plats, sitta still på plats. Inga förseningar eller nåt! Jag tippar att mina sittsår var största problemet.
Tills vi kom till passkontrollen på Newark, vill säga. För att få komma in i frihetens land var det en sån här skämtkö som ringlar sig fram och tillbaka över en yta som känns som två fotbollsplaner. Den som hävdar at kön rörde sig i rasande fart bör inte ens sprinta mot en sengångare. Jag hade så väldans gärna vilja haft en bild på Stella krypandes mellan alla dessa ben. Tyvärr stod skyltar förbud mot mobiler, kameror, skratt och nyfikna frågor på varenda stolpe och pelare i lokalen. De skämtade inte heller. Hökögda extradispinibla personer skrek och härjade som om de hittat en bomb så fort nån lyfte en mobil från fickan.
Stella behövde inte lämna fingeravtryck eftersom hon sov...
Efter ett par timmar kom vi i alla fall ut. Och möttes av:
Framme vid lägenheten i Jersey city efter femton timmar på resande fot. Kändes som att komma hem. Efter att Stella däckat i vagnen med facet neråt begav vi oss till en lokal favoritrestaurang för finmiddag. Sweet! Väl hemma igen hade även herrskapet O&W återvänt från diverse utflykter. Vi avslutade kvällen med att skåla i konjak för skridskomedalj, förbättrad kondition, och O:s framtida bonus med potential att omvandlas till ett hus i Colorado.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar