Tidig morgon och på plats på labbet för att köra tester på orienterare. När allt var klart var jag inte direkt mindre trött, seg och loj.
Tänkte att jag i alla fall verkligen borde träna.
Hade aldrig kommit på tanken utan projektet.
Schizofren diskussion på väg fram till löpbandet.
"Nej, det finns ingen musik - kommer bli skitsegt" sa latmasken (LM).
"Men skärp dig. Du måste ju träna!" kontrade tävlingsdjävulen (TD).
LM: "Är du inte lite förkyld? Kan det inte vara smart att vila?"
TD: "Mer löpning. Tänk inte så mycket."
LM: "Tror det räcker ändå. Du har ju sprungit två dagar i rad. Och så är låren trötta."
TD: "Akta så att du inte missar pedikyren... Sluta mesa! Fyra fyraminutare snabbare än förut ska det vara."
Och så blev det. 4 x 4 min på 17,9 km/tim (3:20 min/km) med 3 min vila.
Kämpigt hela tiden, men skönt när det var klart.
Joggade de 7,6 km hem också. Utan ryggsäck och med barmark på två tredjedelar av vägen gick det på 34 min, dvs ca 4:30-tempo, dvs målfarten.
Märkligt. Det går tydligen betydligt snabbare än det känns.
Det finns hopp för oss stofiler. Kommentatorn skrek "Han sätter alla ungdomar på plats!" 36-årige Bernard Lagat vann 3000m på inomhus-VM. Grymt lopp. (Inom parentes bör man väl påpeka att eftersom han en gång lämnat ett positivt epo-prov så kommer han alltid att vara misstänkt. Även om det bara var A-provet och han friades.)
Själv har jag en vecka kvar till tävlingspremiär. När dagen började kändes det som om jag låg mil i från allt vad form heter. På alla plan.
Nu känns det ändå ok. Men också som att jag kommer att få slita för varje meter.
Bra att det går snabbare än det känns än att det känns snabbare än det går!
SvaraRadera