87 dgr kvar: Epigenetik del 2

Någon har beskrivit förhållandet mellan genetik och epigenetik som det mellan att skriva och läsa en bok. När boken väl en skriven, klar och tryckt så är det som står i den exakt samma för all framtid (generna). Trots det kan olika läsare uppfatta och tolka innehållet på olika sätt. Också olika vid olika tillfällen. Läsandet är en dynamisk, föränderlig och reversibel process, precis som epigenetiska förändringar.
Anledningen till att funderingarna kring genetik/epigenetik kom upp är mina skridskoresultat under vintern. Trots att det inte är en sport med bred topp finns det ändå ett rejält gäng åkare som tränar målmedvetet och har gjort så i många år.
Med det i tanken blir det lite märkligt att jag slog många av dem och kom tvåa på Vikingarännets 80 km när jag sammanlagt endast hade åkt ca 65 km (fyra pass på 12+20+25+8 km) tidigare på säsongen...
Dessutom har ju min teknik omnämnts i allt annant än positiva ordalag.

Kan det vara så att jag är epigenetiskt justerad för skridskoåkning?

Faktum är att jag är tredje generationen roslagsgubbe där skridskor på fötterna ersätter båten så snart vattnet är fryst.

Farfar (mitten bakre raden) och hans bröder var med och bildade Spillersboda IF och lirade bandy tidigt under förra seklet.
Pappa och hans bröder skottade samma skridskobanor, körde runt runt runt i samma åttor, och spelade i sammma blåvita matchställ.

Och jo då, även jag hasade runt på lädret i relativt unga år...
I tidiga ungdomsår svingade jag bandyklubban mot boll, luft, och motståndare men sen dess har jag aldrig tränat skridsko.

På samma tema så har jag alltid varit avsevärt mycket bättre i skating än i klassisk teknik när det gäller längdskidåkning.

Kenyakidsen som joggar med de europeiska löparstjärnorna trots att de är en tvärhand höga och aldrig har "tränat" känns som en rimlig liknelse (dock på en betydligt högre nivå).
Andra exempel?