36 dgr kvar: Tid för löpning av marabanan på sön

För de som är sugna på att jogga runt hela marathonbanan på söndag så startar vi kl 9 på Lidingövägen (dvs vi startar vid starten...).
De som är sugna på att springa en del är givetvis också välkomna att hänga på. Enligt förhandsryktena kommer vi dessutom att ha med ett bike'n run-par.

Förslag på lämplig fikaplats?

37 dgr kvar: Tackla dagen

Enda raka sättet att tackla den här dagen var stenhårt i mellangärdet!
Uppstigning strax efter 5, fortfarande med lite ont i halsen. Synd, för jag hade tänkt köra uppföljningstest idag. Om jag ska kunna tävla på lördag måste jag kunna springa imorgon.

Industrigrå "sol"uppgång över Årstafältet.

Seriöst oluftigt i schemat fram till och med måndag. Man måste dock alltid prioritera sociala engagemang. Lunch och bollspel i Humlan med H&H.

Grabben fick en amerikansk fotboll. Det var roligt att den rullade konstigt, men gropar, hundar och blommor var intressantare.

Tillbaka till labbet och tokjobba på tid. En vända till gymmet. Hann med 10 min egen "träning" i form av teknikknäböj och ryggrotationer. Hämtade lilltjejen och promenerade i stan i regnet. Solen kröp till kojs när vi strosade över Årstabron.

Ja' seje'deh funkah!

38 dgr kvar: Direktrespons

Det är ju ändå bra att man får direktrespons.

Minimalt med sömn hela veckan. Extra allt i om med feberprinsessans vrid, gnäll och skrik.
Läste en artikel i Science som hette "Extending Healthy Life Span—From Yeast to Humans" om hur man gör för att leva längre. Käka lite mindre var ett bra tips. Typ 80 % av mätt. Provade igår med att inte äta alls. Om jag gör så var femte dag så blir det ju 80 %.

Responsen kom dirkt i morse. Ont i halsen. Straffskatt.
Träningen reducerades till promenad till labbet.

För att få ihop veckan får det lov att bli en ny tidig rise and shine kl 05:00 imorgon.

39 dgr kvar: Men kom igen

Har varit tillbaka i landet i två dagar.
Förkylningen kryper sig på, barnet har feber, och datorn kraschade.
Hej, välkommen hem.

Positiva klubbens sammanträde fortsatte med meddelandet att jag tilldelats startnummer 3059 i maran = startgrupp D. Charmigt.

Dessutom har allt flygande gjort att ryggen är så sned att benlängdsskillnaden slår nya rekord. Jag får gå med ena benet utanför trottoaren för att jämna ut. När jag springer ser det ut som en haltande Quasimodo som ständigt sparkar ned vänstern i asfalten.

Invägning och löpning till labbet gick ändå ok. 82,4 kg och 36 min.

I väntan på snön.

40 dgr kvar: Just do it!

Det är mycket Nike-slogan just nu.
Deadline i morse klockan 8. Nästa kl 15, och tredje imorgon kl 10.
En sak jag är riktigt bra på är att förutse hur lång tid jag behöver för att utföra ett skrivjobb. Räknade fram att morgonens arbete borde ta drygt fyra timmar att slutföra. Uppstigning 03:30. Man vet att det är tidigt om DN inte ligger på hallmattan. Skickade arbetet 07:51. Flera minuters marginal.
Det är ungefär så resten av veckan kommer att fortsätta. Just do it...

Träning blev transportjogg hem från labbet. Trots seghet och 14 timmars arbetsdag så tog löpningen 36 min. Tror faktiskt att det är snabbare än tidigare. Måste bero på streaksen!

41 dgr kvar: Hemma & BOUNCE

Landade 7:30 svensk tid. Barnet välartat och sovbenäget. Pappan stel och trött.
Tre av våra fyra väskor hämtades av karusellen. Den sista hade hamnat i Köpenhamn. Hur går det till?

Hemnycklarna låg givetvis i Köpenhamn-väskan. Rookie-misstake!
Grannarna med extranyckel var i Karlstad.
Som tur är har vi tre (3!) extranycklar utplacerade.

Mycket prylar. Liten yta. Långsamt huvud. Ingen träning.

BOUNCE i Globen på eftermiddagen. Det livade upp. Klart godkänd kroppskontroll...

Man skulle kunna att det var lite taskigt att lämna iväg barnet till farbror så här direkt. Men så fick det bli. För övrigt finns det vissa indikationer på att hon börjar surna på det här med tidsomställning. Sov som en klubbad säl. Och gör det fortfarande!

Sova i min egen säng i knappt två veckor sen är det Normandie som gäller. Nästa USA-resa är bokad till slutet av juli.
Utvärdering och sammanfattning av den här USA-vistelsen får komma senare. Nu är det tokjobba på tid som gäller. Skrivar dead linesen duggar tätt. Den första imorgon bitti kl 08.00. "You work!"

Känns som om det här inlägget blev ganska snurrigt, hackigt och uppstyckat, vilket i så fall är symptomatiskt med tågordningen i hjärnan.

42 dgr kvar: Löpning igen!

Sista dagen i staterna för den här gången.
Vi avslutade på topp.
Löpning South Essex South Mountain Reservation. Det är samma som i inlägget 70 dgr kvar, men den här gången var det inte frost utan sommarvärme. Kändes som skolavslutningsväder. Det är många bra känslor associerade med det.

"Här får man inte springa" sa Olof och älgade över.
Han har för sin trasiga fot fått en diagnos som pekar mot operation. Det tog bara nåt år... Han hanterar situationen med att springa mer med motiveringen "Nu är det bara att köra. De ska ju ändå fixa till det sen!"
Kanske inte helt kosher, men jag misstänker att jag gjort ungefär likadant.

"Du ser ju själv hur j-la gla' han e, va!"

Jag sprang alltså de sista tre dagarna. Även om det mest var psykiskt upplyftande alibilöpning.

Den sista måltiden blev på en mysig uteservering i den lilla byn (som kanske hette) Millburn.

Nu väntar Stellas fjärde långflygning. Typ 8 timmar.
Att det har gått bra tidigare är ingen garanti för att det funkar igen...

43 dgr kvar: Frankie was a Jersey boy

Löprundor kan vara trevliga. Dagens var en sådan.
Återigen handlar det om en väl beprövad vända.
I stora drag är det Hudson waterfront sträckan Jersey city - Hoboken. Vändning på Frank Sinatra Blv och tillbaka igen. Det tog knappt 1 h 10 min.
Solen sken med sommarvärme, folk sippade kaffe och hängav sig åt allmänt mumsade, vågorna kluckande mot kajkanten, och Manhattans skyline var ständigt närvarande. Bakgrundsbilden högst upp på bloggen är tagen från den här rundan.

Dessutom passerar man rakt igenom Hoboken Terminal, vilket är en utomordentligt väl bevarad industrialiseringsklenod.

Jag finner hela idén med transportnav tilltalande. Här kommer tågspåren in västerifrån och i andra änden av byggnaden så fortsätter färjorna över till Manhattan österut (som fortfarande går). Totalt är det nio olika spår-, och hjulfaciliteter man kan byta mellan. Plus taxi, cykel och apostlahästar.

Trots att stationen till stora delar är helt renoverad (vänthallen 2004, och klocktornet är en kopia som restes så sent som 2007) är känslan ändå som hämtad från en gammal film, alternativt Harry Potters perrong 9 3/4.

Efter vändningen sjöng jag för mig själv "Frankie was a Jersey boy, Jersey boy, Jöööörseeeeeeeyy boy."
Good enough for him - good enough for me!

44 dgr kvar: Vägning & standardrunda

Vaknade upp i New York/Jersey City för en vägning efter drygt en månad i staterna.
Resultatet var inte så illa som man kan befara. Nålen visade 183 pounds = 83 kg, vilket innebär att jag gått upp 3 pounds.

Begav mig ut på en joggingtur. Standardrundan à la jet lag i Liberty State Park. Det var segt, stelt, orytmiskt, och... och... alldeles underbart!

Bilderna och beskrivningen från inlägget 73 dagar kvar funkar även nu.
Solen lyste från klarblå himmel, drygt 20 grader varmt, de japanska körbärsträden blommade för fullt, och jag såg Manhattan & Frihetsgudinnan i fonden.
Dessutom gick det snabbare än väntat: 43 min idag mot 47 min förra gången. Båda med ungefär samma känsla.
Misstänkte att gårdagens sen-middag med hundra bitar sushi kunde ha dopat morgonvägningen, så efter löpning och dumpning klev upp igen: 180 pounds. Så där ja. I win!

"Order coming up: Short stack & coffee. Enjoy!"

Kvällen avnjöts i O & W:s sällskap och inkluderade uteserveringsmiddag på japanskt restaurang. Utsikt över Hudson, Jersey och fransosernas gröna koppardonna. Vin i glasen, solsken i blick, och många skålar för att fira att de båda hade haft en riktigt bra dag.
Tog färjan hem.
Inte ledsen nån stans.

Jet lag is a bitch!

45 dgr kvar: USA vill inte att vi lämnar landet

Illegala gästarbetare är ett stort problem i staterna. De tar amerikanernas jobb...

Men ändå verkardet inte som USA vill att vi ska lämna landet.

Bevis 1: Hem från New York våren 2008. Mellanlandar i London på Heathrow 5. Nyöppnad. Katastrof. Efter tre stycken på varandra följande fyratimmarsköer fick vi beskedet att allt var fullt till Stockholm den närmaste veckan. Efter en hel radda "But... but... we need to get home..." Flögs vi via Köpenhamn där en Gebrselassie-spurt avlades för att vi skulle hinna med anknytningen hem. Baggaget kom två veckor senare. Bokstavligen.

Bevis 2: Hem från San Francisco jultid 2008. Ska göra ett stopp i New York. Där har det snöat. Hälften (!) av alla flyg inställda. Bolaget behöver inte ta något ansvar genom att åberopa naturkatastrof. De skakar på huvudena, pekar på och visar bild på läget i New York. "You see?! Snow!" Det är riktigt. Det är vitt på bilden. Lite kakpuder som blåser bort om ett plan startar en motor...
Standby-systemet gör att alla med guldkort, elitkort, silverkort, grönt kort och/eller clownnäsa automatiskt går före oss. Två dygn (fyrtioåtta timmar!) spenderar på flygplatsens stolar, caféer och golv. Alltid i två timmars-perioder "Inte den, men nästa!"

Bevis 3: Hem vår 2010. Vulkanutbrott. Aska. Luftrummet avstängt.

Tredje dagen i rad utan träning. Det är ett pussel det här.

46 dgr kvar: Akademisk slutspurt

Sista dagen på labbet.
Excel-ark att slutföra, möten att attendera, kaffe att dricka, och framtid att planera.
Sammanfattnignsvis har jag (tro det eller ej) hunnit med ganska precis exakt vad jag hade hoppats på! Det är uppseendeväckande bara det...

I början av dagen hade jag en tanke på att hinna pressa in ett banintervallpass under dagen. Känna av atmosfären på ovalen en gång till. Hade t.o.m. kläder och skor redo i väskan.
Men när lilla visaren passerat 6 blinkade ögonen "System overload" och rörelsemönstret var en blandning mellan en 80-talsrobot och en tillfrisknande stroke-patient.

Njöt istället av en sista restaurangmiddag på byn.
Imorgon blir det åter till storstan.

Man vet att man har ett ganska bra liv när dagens största problem är att besluta vilken B&J's man ska ha.
(Det blev Cherry Garcia, vilket visade sig vara ett mycket klokt och väl avvägt val)

47 dgr kvar: Omvänt proportionellt

Bra forskningsdag. Nej, sjukligt bra forskningsdag!
Jag tror dock inte att arbetsdagar 08.00 - 02.30 = över 16 timmar är godkänt av socialstyrelsen, men det var det värt. Klar med alla analyser och fick dessutom iväg en manuskript som förhoppnignsvis ska vara med i avhandlingen.

Det är hur mycket gult det är som spelar roll. Det är inte sexigt nån stans att "tvätta" (dvs pipettera i 375 microliter och sen hälla ut det igen) en sån här 96-brunnsplatta fyra gånger. Och sen göra om hela proceduren ter gånger till.
Att ha en ergonomisk pipett motverkar inte katastrofartad sittställning.

Antalet arbetade timmar (åtminstone alla >6) är omvänt proportinerligt mot genomförd träning. Således inte ens en enda sprungen minut.

48 dgr kvar: Självmedicinering med morgonjogg

Jag har kommit på en adekvat anledning till att genomföra den egentligen meningslösa alibimorgonjoggen: Självmedicinering.
De här tokiga amerikanerna snålar inte på sockret. Inte i nåt. Och en del grejer saknar man hemma så då är det ju bäst att passa på.
"Va?? Innehåller lönnsirap socker?? Och det säger ni nu!"

Igår käkade jag ett klassiskt amerikanskt mellanmål bestående av en Cinnabon (med pecannötter) och en Cherry Coke (halvliters PET-flaska), vilket gav det netta energiintaget på 1100 + 260 = 1360 kcal!
Med svenska referensramar är dom där bullarna helt orimligt stora och kladdiga.

"Jag måste väl palla att få i mig EN bulle..."

Ovan nämnda diet gör att insulinkänsligheten går ned, tröttheten upp och diabetesrisken mångdubblas.
Men!
Det kan motverkar med fysisk aktivitet. Och då är det framför allt antalet impulser som räknas, dvs antalet pass, och att man har en strid ström med impulser.
FYSS klargör i avsnittet om typ-2 diabetes:
"Medelintensiv fysisk aktivitet dagligen i minst 30 min, såsom raska promenader, cykling eller motsvarande, rekommenderas anpassat till patientens allmänna fysiska kondition och livsstil. Ytterligare hälsoeffekter kan uppnås om detta kombineras med något intensivare träning 2-3 gånger per vecka."
Check och check.

49 dgr kvar: Vinfält

Ironiskt att åka bil bland vinrankor.
Vid sidan av vägen står skyltar "Report Drunken Driver".
På alla restauranger och hoteller säger skyltarna "Complementary Wine Tasting".

Idag var jag designated driver: inget vin och ingen träning. Vilket egentligen inte borde höra ihop... Men det blev i alla fall lite hiking i Alston Park, Napa.
Dessutom minikortkollisionsvisit på Sonomas Internationella Filmfestival. Vi såg affischen för "Män som hatar kvinnor". Den har fått den mindre raka översättningen "The Girl with the Dragon Tattoo".
Arkivera det i filen för onödigt vetande.

49 dgr kvar - det börjar närma sig på allvar! Alla som vet säger ju att maraton är något helt annat än millopp och halvmaror. Då är det väl bäst att testa längden.
Den 2 maj tänkte jag jogga runt hela banan. Nån som är sugen på att hänga med?
Den 16 maj (och/eller 23 maj) är planen 42 x 1 km i 4 min-tempo, med 1 min vila. Tror ni det funkar? Det blir nog roligare om man är flera.
Alltid med blockvila i fikaform.

50 dgr kvar: Koma sushi & State quarter collection

Arbetsdag utan träning.
Anmälde mig till Danderydsloppet. Tio km full fart!
Tro det eller ej, men närmaste restaurangen heter "Koma Sushi". Lämpligt. Köpte take-away och hade pique-nique på vardagsrumsmattan.
För övrigt beundrades min quarter collection. 1999 började amerikanska myntverket producera "State Quarters". Jag tyckte att det kunde vara en skön grej att försöka skramla ihop en av varje de gånger man är här. På samma gång kan man försöka lära sig alla delstaterna, plus vad de är kända för och var de ligger. Nog för att vi européer skämtar om att amerikaner inte kan skilja på Schweiz och Sverige, eller peka ut Frankrike på en världskarta, men i ärlighetens namn: Hur många av delstaterna kan du pricka in på en blindkarta?
Eftersom de allra flesta kvartarna har en neutral örn på baksidan så blir det dessutom som att öppna ett Kinderägg varje gång man får tillbaka växel. Idag var en stor dag. Jag fick både New York och Hawaii!
Totalt har jag fått ihop 27 stater.
Det är klurigare än man tror att lyckas norpa alla. Jo, man kan ju köpa ett helt set direkt, men det är fusk.

Imorgon blir det bilåkning bland vinfälten i Napa Valley.

51 dgr kvar: Bibehållande träning

Jag är lite låg på både motivation och tid, men jag vill inte tappa förmåga genom att försoffa mig helt.
Således vill jag ha bibehållande träning som är så lätt och kort som möjligt. Grovt räknat kan man säga att det krävs en tredjedel så mycket träning för att bibehålla jämfört med om man vill förbättra sig.
Här går många på en mina och faller i gropen. Det ska vara lätt och kort för huvudet men lätt och hårt för kroppen! Precis som vid formtoppning så gäller det att släppa på totalbelastningen men inte intensiteten.
Som jag skrev i inlägget 121 dgr kvar är en mentalt utmattande arbetsdag dålig även för den fysiska prestationen.
Idag var just en sådan 10+ timmars arbetsdag. Om någon ber dig läsa/tolka ekokardiogram hela dagen så ska du bara släppa allt och springa. Åt andra hållet! I mitt fall går det ut på att bestämma area/volym på ett hjärta som slår. Egentligen handlar det om att leta mönster i myrornas krig...

Med huvudet släpandes i asfalten insåg jag att jag skulle kunna pressa mig ut på ett hårt eller långt pass men det skulle antagligen innebära att jag blir ännu lägre imorgon.

Om man vill undvika alibijoggen så är lösningen att man istället kör halvpass!
Tusenmetare på bana. Fortare än sist men bara 4 intervaller. De landade mellan 3.24-3.26. Tungt men klart genomförbart. Nöjd och glad, pigg och rask, sund och kry!
Dessutom fick jag ju en anledning att glida runt på friidrottsarenan. Klart motiverande plats!
Strax utanför första kurvan står de här tre stentavlorna.

På den vänstra står världsrekordhållare. Stanford har haft 31 (!) st. Mitten är lista över de 76 olympierna. Tredje tavlan visar namnen på de amerikanska universitetsmästarna. Och tavlorna gäller bara de från friidrotten!

52 dgr kvar: Tandagnisslan

Idag var det dags!
Dags för att göra de analyser som är mitt huvudsakliga mål med hela resan. Projektet startade förrförra gången jag var här med försökspersoner, löpband, blodprover, och en satans massa administrativt pappersarbete. Idag skulle de slutgiltiga analyserna köras och svaren på alla frågor skulle sakta framträda ut dimman.
Alla kemikalier beställda och levererade. Alla maskiner kalibrerade och finputsade.
"Oh, I don't know where they are..." var svaret när jag skulle plocka fram proverna för att börja. Det var inte så att jag frågade vilken snubbe som helst på labbet. Frågan ställdes direkt till honom som fått i uppgift att behandla och frysa in proverna.
"I'll have to look through three freezers, but I can't do that today. Maybe tomorrow."
För övrigt samma stolpskott som i ett och ett halvt år misslyckats med att få tummen ur och göra analyserna.
Jag upplever honom som en person som jag genuint ogillar.
På pappret ser det bra. MD, PhD från Harvard, och nu post doc på Stanford. Men vad som står på pappren doesn't mean squat!
Tittar man lite närmare så har han lyckats med att införskaffa bokstavskombinationerna trots att den vetenskapliga produktionen stannar vid ett (1!) förstanamn, som dessutom var en review, plus fyra namn mitt i raden av författare.
"I would have killed him if I were you!" för att citera labb-tjejen som fick lära honom centrifugera blodprov förra gången jag var här. Notera att han även då var MD, PhD.

Framtida kommentar: "Pappa, kom ihåg att ta pillren nu så att du inte blir så arg. Det är inte bra för hjärtat!"

Var tvungen att fira denna triumfartade dag med att besöka ett outforskat burgarhak.
Burgundy Cherry Milkshaken var anspråkslöst utsökt. Och stor!
Burgaren däremot var totalt kärlekslös. Bara för att jag vill ha en veggoburgare kan jag väl få ost! Och vem i h-e vill käka groddar?!?

Behållningen var istället stället. Hela-vägen-illusion av en 60-tals Diner, komplett med färger, jukebox, och tidstypiska skyltar.

Som grädde på shaken såg alla servitörer ut som Danny Trejos brorsor. En av dom gick ned på knä framför Stella...

53 dgr kvar: Nehe

Träning?
Nej, nej, nej, inte jag. Jag ska ligga still på golvet och titta på TV och äta glass och dricka kaffe.
Titta!

Skaffade ett Starbuckscard idag. Det är egentligen ett helt meningslöst kort eftersom man inte får nån rabatt. Men bara låser fast kapital som inte går att använda hos nån annan än gröna sjöhäxan.
Jag ser det som en present från rik-Micke till pank-Micke.
"Åh nej, nu är alla pengar slut. Det blir nudlar resten av månaden."
"Jo, det blir torftigt käk, men jag kan i alla fall sippa finjava!"

54 dgr kvar: Nu'rå?

Jaha, vad ska jag göra nu då?
Hela grejen med det här projektet var ju att kvala till New York.
Klart och färdigt! Då blir det palmer och drinkar för mig framöver!

Nja, det är inte riktigt sant. Men vad som är sant och säkert är att jag inte kan motivera mig till att ta i, plåga mig och ha ont om jag inte har ett tydligt mål. Då kan man jazza runt, ha det soft och jogga för att det är fint i naturen. Jojje skrev lite om att inte vara i slag mentalt. Då går det inte.
Det är inte så att jag behöver fler måsten eller krav i mitt liv. Definitivt inte från träningen. Men ett mål är en annan sak. Tydligt, rakt, enkelt.

Jag har fortfarande aldrig sprungit ett marathon, så målet att springa under 2.55 står kvar. Topp 100-målet är absolut på listan. Möjligen justeras de uppåt så småningom. Jag verkar ju vara i hygglig form.

Men de räcker inte för att öka träningsinsatsen i dagsläget.
Tilläggsmål: Danderydsmilen 1 maj under 36 min för att kvala till Midnattsloppets elitled. Premiumnivån är under 35 min.

Det finns även ett antal mål efter maran. Mer om det nån annan gång.

55 dgr kvar: Santa Cruz Half Marathon

Uppstigning före solen. Det är inte en av mina favoriter.
Den positiva nyheten att det ännu inte var något allvarligt regn. Kändes som vilket svensk oktoberdag som helst.

Jag hatar de tjugo sista minuterna innan man får dra iväg, men jag älskar starten. Och, ja, check, jag öppnade hårt även idag. Låg hack i häl på "Ledaren", som om man kisade kunde misstas för vilken maratonalgerier som helst. Folk släppte, och i några kilometer låg jag i ledarduon, i vad som upplevdes som trevligt tempo. Till vänster av vägen var klipporna ned mot havet. Vågorna slog så att skummet yrde.
Jag hade bara klocka som visade minuter, dvs ingen egentligen koll på farten. Hade inte hjälpt eftersom det stod 4 på första mile-markeringen...
Tappade en del placeringar. En tvättäkta surf-dude/Jesus-look-a-like passerade med orden "You have way to much clothes on, man!".
Var tvungen att panikpinka efter 5 mile.
6 mile/10 km gick ändå på ca 36 min.
Vändning.
Den här "friska brisen" jag skrev om i gårdagens inlägg. Den fanns.
Havet (nu på höger sida) har sin nästa strand i Japan. Inget som stoppar vinden på över 10 000 kilometer. Blir liksom en speciell power i det...
Det gjorde att det gick tyngre på andra halvan. Mycket tyngre. Fram till 8 mile låg jag faktiskt fortfarande på passertider som pekade mot under 1.20.
Vid passering 9 mile i aggressiv motvind och brant uppförsbacke tappade jag ett par placeringar till, men låg ändå åtta.
Skärpte till mig på slutet, och trots att det gick sakta så gick det ännu långsammare för andra. Passerade Jesus med 2 miles kvar, och korsade mållinjen som femma.

Sista 50 m sprang man på sandstranden rakt ut mot vågorna. Bilden är tagen en timme efter min målgång. Jag var så snabb att fotografen missade.

Tiden blev 1.22.02 (3.57 min/km, 6.16 min/mile), totalplats 5, 2:a i age group 30-39, och (med topp 3 borträknat) ett nytt No 1 Award.
Det är personligt rekord på halvmara med över 5 min, men framför allt betyder det att jag klarade kvaltiden till New York City Marathon 2011!

Firade med passande $7-skumpa: "Barefoot Bubbly".
Jag måste sluta foto de här awardsen, men det här var lite roligt eftersom om man tittar noga ser att det står "Women - 40-49" på etiketten. Förhoppningsvis kommer den korrekta med posten...

56 dgr kvar: Uppladdning i storskogen

Vissa dagar kan det uppfattas som om familjen bara följer med och uthärdar.
Stella var måttligt imponerad av det trettioelfte jättestora trädet.

"Jag sätter mig här en stund. Ni kan gå eran jädra trail själva."

Hennes pappa tyckte det var skitkul att köra hyrbil på smala superslingriga vägar upp och ned för kullarna genom nationalparker. Hennes mamma blev åksjuk och njöt inte det minsta av att vägarna bokstavligen svängde runt träd. Stella själv kom så småningom krypandes ut ur skogen och tog mammans parti i efterföljande utförsserpentin och kaskadspydde över både sig själv och säte.
Pappan stannade bilen, pausade, och rattade in första bästa country-kanal på radion.

Fortsatte tokladdningen med pizzamoffning och B&J's på hotellrummet 11 timmar före start. I morgon blir det bara en lätt frukost.
Väderleksrapporten säger +10 grader, regn och "frisk bris". Precis därför man åker till Kalifornien...

57 dgr kvar: Inställd träning. Dubbelt upp...

Igår trodde jag att jag skulle köra dubbla löppass idag. En morgonjogg och ett intervallpass.
Det blir inte alltid som man tänkt sig.
Morgonjoggen ställdes in pga trötthet. Den lilla människan var osäker på om det fortfarande var natt eller dags att gå upp. Hon var osäker typ en gång i timmen hela natten...
Originalplanen var att kvällpasset skulle vara tusingar på bana, 12 st i drygt 3:30-fart. Arbetsdagen var knökad med möten, siffror och tankemässigt betungande funderingar. Allt eftersom dagen led sjönk antalet intervaller först till 10, sen till 8, och innan det var dags att gå hem var det 5 som gällde.
Jag ska inte klaga. Arbetet gick bra. Mycket bra, till och med. Lade sista touchen på två olika vetenskapliga artiklar, och såg att ytterligare en blivit publicerad i pappersformat (related). Men jag var riktigt sliten i huvudet när jag lunkade hem.

Hämtade citronen till förrättskronärtskockan på innergårdsparkeringen. Direkt från trädet. Njutbart. Efter huvudrätten och den kulinariska höjdpunkten Mac & cheese var det dags för lyxiga cupcakes. Vid det här laget hade solen för länge sedan sjunkit nedanför horisonten och så även dagens andra icke-träning.
Satte igång en kanna kaffe och blippade på datorn i väntan på att det skulle bli klart. Kollade halvmarans hemsida. Första raderna var "Santa Cruz's West Cliff Drive, a beautifully scenic and windswept coastal road along this Northern California city's rocky Pacific coastline, serves as the course for much of the Santa Cruz Half Marathon", och sen är det målgång på stranden.
Kolla fjolårets resultat. Trots att det var över 2500 startande borde jag ha en rimlig chans på en framskjuten placering.
Det var vad som behövdes för att putta motivationen över kanten.
Släppte allt och lämnade kaffet. Snörade på mig Streaksen och drog iväg. Det kändes, för första gången i USA, riktigt bra! Det var mörker, bländande billyktor, palmer, och stjärnor. Sprang "Campus Drive Loop". Det blir drygt en mil och det tog drygt 43 min utan att jag förtog mig.

Imorgon klockan tidigt hämtar vi hyrbilen och beger oss mot Santa Cruz (oklart hur det blir med internet och blogginlägg under helgen).
Jag kan faktiskt kvala till New York redan här om jag springer under 1.23. Det är huvudmålet, men jag kommer att satsa ännu lite högre. Tempot från start är med sikte på en tid under 1.20, vilket är 3.47 min/km eller 6.06 min/mile. Trots att jag kommer höra Olofs röst eka i huvudet "Det går för fort!" kommer jag öppna ännu lite hårdare.
Det går aldrig att ta igen det man förlorar i början!

58 dgr kvar: Oväntat obra

Andra dan i rad utan träning.
Arbetsbördan har flutit ut över träningstiden som en microvågsugnsvärmd jello. Egentligen inte oväntat, men klart obra.
Det enda som kan tangera träning är promenaderna mellan två olika arbetsplatser. Två olika sjukhus i varsin ende av byn. Stanford är ett universitetsjukhus (döh!) och det andra, Veterans Affairs (VA), är precis som det låter till för avdankade militärer och deras familjer. Man skulle kunna tro att det är en marginell befolkningsgrupp, men inte i det här landet. Det finns en hel "kedja" med såna sjukhus spridda över landet. En av de viktigaste löneförmånerna med att bli soldat är att man får fri sjukvård hela livet när (om) man kommer hem igen. Oväntat, obra system, men kanske enda sättet för många att ha råd med sjukt dyra sjukförsäkringar i pre-Obamaland.
Promenaderna mellan hotellet, VA och labbet blir ett par mil per dag (igår och idag). Igår gick jag i sneakers och så tänkte jag att det kanske var smart att byta till riktiga löpskor. Sparade på Streaksen och drog på mig NB 904:orna. Fick skavsår! Oväntat obra! Och onödigt...

Tänkte avsluta inlägget med något oväntat bra. En ny favoritrestaurang: En kines som ligger på shoppingcentrets superstora parkeringsplats precis vid genomfartsleden. Det ser inte som ett ställe man skulle välja förutom som absolut sista lösning om bilen brakat och magen krampar. Men det är gott. Riktigt gott. Oväntat bra är på nåt sätt extra bra.

59 dgr kvar: Solen bränner

...inte mig då eftersom jag sitter inne med persiennerna nerdragna för att se excel-arken med bästa kontrast. Men Mie är kräftfärgad. Kokt. "Flipflop weather. Facebook comfirms."

Idag har jag gått igenom en redig hög med gamla tester och räknat ut att en av maskinerna som används på sjukhuset inte ens är nästan bra. Det är dystert men egentligen ingen fara eftersom inga beslut ännu tas baserat på resultaten. Det gäller att minimera risken för att i framtiden bli stämd av en slemmig toppadvokat med för korta Boss-byxor. Sånt får man passa sig för i det här landet där till och med backarna i stan måste markeras.

"Jag ser inte fortsättningen på vägen. Bäst att gasa."

60 dgr kvar: Hur tänkte'rom nu'rå?

Fick info från tävlingsorganisationen till Santa Cruz half marathon. Starten går 8.00.
Hur tänkte'rom nu'rå?
Det är ju verkligen skittidigt! Jag misstänker att det har att göra med att de vill att alla löparna hinner i mål innan studenterna på Spring Break vaknar och intar stan. På det här sättet är det ju större risk att de inte slutat partaja än...

Hur som helst är det ännu en anledning till att köra morgonjogg. Jag tror starkt på att man bör träna på den tid på dygnet då man ska prestera.
Klockan 8.04 rumlade jag iväg med Streaksen på fötterna. Kändes OK, men varken igår eller idag var löpningen lätt och avslappnad.
Det finns helt grymma bergiga grönområden väster om byn. Min morgonrunda tangerade obygden. Efter 1 km på terrängtrail fick jag lägga band på mig och återgå till asfaltsnötandet. Jag behöver fortfarande många många meter till om maran ska kännas någorlunda bekväm. Typ två månader kvar.
Fokus!
Rundan blev 54 min, och en på det hela taget trevlig upplevelse.

Mårten frågade i en kommentar om min inställning till Ecco Biom. Som de flesta borde greppat vid det här laget så gillar jag lätta skor. Målet är att springa rätt, mjukt och "flytande", dvs nära barfota. Olofs kommentar när vi letade skor i NY var "Men dom här är väl inte tillräckligt lätta?" samtidigt som han gav mig ett par spikskor utan spikar och utan mellansula. Broder Daniel spädde på när han såg Streaksen "Vad står det på dom där då? Upp till 50 kg?"
Jag har inte testat Biom så jag har ingen klar uppfattning. Den ser dock inte speciellt tunn eller låg ut. Omdömena verkar vara väldigt spridda.

Min största anledning till att inte köpa ett par är priset. I vanliga fall är lätta tävlingsskor billigare än träningsskor eftersom det är mindre material och de slits fortare. Biom däremot kostar mer än dubbelt så mycket som Nike Streak! Här i USA kostar de $195 mot $85, om man inte ska ha Boim-modellen med "yak leather" för den kostar $220.
Hur tänkte'rom nu'rå?
För mig gör det att hela grejen faller över till ett PR-trick snarare än ett principiellt försök att förändra skomarknaden.
Om jag bara skulle traska runt och stärka fötter och fotleder kanske Vibram Five fingers är ett alternativ. De går i alla fall att få tag på för samma pris som Streaksen.


Kvällen avslutades med att fira att jag submittat ännu en related publication. Det bjöds på kalifornskt rosé skumpagne och influgna svindyra belgiska chokladpraliner.

61 dgr kvar: Nu vänder det!

Det blev ingen morgonjogg idag. Anledningen var att barnet låg och sov på min axel när klockan ringde. SOV!
Om barnet sover när klockan är mellan 4.30 och 8.30 så tar man det dj-ligt försiktigt i hopp om att behålla status quo.
Det hela handlar mest om självbevarelsedrift.
Om man mot bättre vetande skulle få för sig att väcka barnet och lämna över det till den febrilt sovande modern (som inte har fått mer än fyra timmars sammanhängande John Blund-tid på över åtta månader) ber man bokstavligen om att bli jagad ut ur lägenheten av Haxxan, med den nyvässade portabla giljotinen i högsta hugg!
Således stängdes alarmet av och naturen fick ha sin gång.

Idolbild på beslutsfattande organ, som verkar vara minimalt påverkad av vädret.

Däremot blev det intervaller på löparbana senare på kvällen.
Det var någonstans här det började vända. Vädret har hittills, med Kalifornska mått mätt, varit bedrövligt. Regnskurar i stort sett varje dag. Fr.o.m. idag visar 10-dygnsprognosen däremot en stor fet sol och svenska sommartemperaturer över hela skiten!
På det beprövade temat tänkte jag höja farten, öka antalet och korta vilan jämfört med förra passet. Det blev 10 x 1000 m med 1:30 min vila. Blockavila 5 min efter hälften. Farten var mellan 3:27-3:29 på de första nio och sen klämde jag till med 3:25 på sista.
Mycket bättre än förra gången, och jag tillskriver nya skorna all förbättring!
Det har ingenting att göra med att det var andra passet på bana sedan 90-talet, att barnet (och följaktligen även jag) trappat ned på snorandet, eller att vaderna masserades före passet. Ingenting alls.

62 dgr kvar: Alibilöpning

Jag är inget stort fan av alibilöpning.
Uttrycket används i original inom lagidrotter: Man har inte gjort nåt fel men man har inte gjort nåt speciellt bra heller. Handbollens damlandslag snackar om att de INTE ska ha ett alibiförsvar, vilket innebär att det inte räcker med att bara täcka den egna motståndarspelaren, utan man måste även hjälpa lagkamraterna.
Jag använder alibilöpning med betydelsen "genomförda pass som inte ger nåt". Man får skriva bort en vilodag från träningsdagboken, men det är ytterst tveksamt om man blivit bättre. I praktiken meningslöst.
Gårdagens entimmesjogg på asfaltsrunda räknas definitivt dit. Vill man få det att låta mer positivt kanske man kan lägga in mental uppladdning eller omgivningsexploratorisk löpning... Tungt och segt gick det också.

Idag blev det inte ens alibilöpning. Sned och stel är jag också.
Tror faktiskt att kommande vecka får lova att innehålla ganska mycket alibilöpning i form av morgonjogg.
Anledningen ser ni här nedanför:

Nya skor! Nike Zoom Streak 3. Sitter som tofflor på fötterna. Eller egentligen mer som neoprensockor. Fast ändå inte. Spikskor, kan man säga. Fast med plan sula. Som är slitstark.
Tanken är att använda dom på Santa Cruz halvmara nästa söndag. Det är väl långt ifrån Einsteinvarning på att springa lång tävling med nya oprövade skor. Paniklösning: Springa många meter under veckan. Men i små doser.

63 dgr kvar: Burgers

Bloggar bör väl innehålla någon form av samhällsinformation.
Jag befinner mig just nu i USA och inget är väl mer amerikanskt än hamburgare. Det är svårt att vara här en längre tid utan att medvetet eller omedvetet få in en i käften. Ju fler dagar desto större statistisk chans/risk för hamburgarkoma.
Slutsatsen är att jag har moffat en hel del veggie-burgers på olika restauranger under de senaste åren. Jag tänkte dela med mig av min lista över topp 3.
Håll till godo!

Först en bubblare.
Fuddrucker's. Det är en kedja som finns lite överallt. De säger (som alla amerikaner) att de har världens bästa. Deras grej är nog snarare att allt är så satans stort!
Jag tog den näst minsta burgaren och en liten läsk. Trots att det var efter en heldag med cykling orkade jag inte få i mig hela portionen. Den "lilla" läsken var en liter! Med fri påfyllning...

På tredje plats: Burger Heaven, E62th street, New York

Skönt standardställe med servitriser som upprätthåller myten om snorkiga New Yorkers på ett enastående sätt. Även här är det så stora portioner att man knappast kan få i sig allt, fortsatt i kombination med utspädd cola i isfyllda pappmuggar.
Går det att beställa mozzarella sticks, dvs friterad ost, så måste man ju göra det. Tips: de smakar mycket bättre varma än när de kallnat. Kommer med en obligatorisk AED som sideorder.
Själva burgaren är riktigt smaskig trots att de överdoserat med ärtor.

First runner up, dvs stolt tvåa: Snack Shack, Englewood, NJ

Hela situationen är egentligen orimlig. Norr om Washington Bridge (på NJ-sidan) ligger Englewood cliffs som är ett grönområde med perfekta stigar och sjukt häftiga utsikt tillbaka över Manhattan. På parkeringen där man börjar löprundan finns den här barackliknande byggnaden. Det ser otroligt skabbigt ut, men veggie-burgaren är förvånande enastående! Man blir glad i hela kroppen. Det är fullt möjligt att gladhetsgrader är direkt related till hur långt man sprungit...

Och på första plats, överlägset och helt ohotat: Burger Joint, King street, San Francisco
(Enligt uppgift har de även ett ställe på flygplatsen)

Retro-diner som designmässigt uppfyller alla stereotyper man som svensk kan tänkas ha på ett perfekt burgarställe. TV-skärmarna på väggen sänder Nascar och baseball. De är stolta över sig själva och ser det som ett hantverk att göra hamburgare. Till och med fritesen är handgjorda. Och ruggigt goda. När man valt ostsort (bara en sån sak) får man ut tallriken med burgaren halvt ihopsatt. På så sätt kan man justera vad, och hur mycket, man vill ha på.
En skön detaljfeature är att flaskorna för ketchup och senap är helt cleana. En röd och en gul. Inga bilder. Ingen text. Inget märke.
Jag har aldrig någonsin ätit en veggie-burgare som ens är i närheten så god!

Någon som vågar ställa upp med en utmanare?

64 dgr kvar: Ähh...

Långfredag och total avsaknad av påskkänsla. Ledigt?
Näe, skulle inte tro det, va.
Svagt framåtlutat datorstirrande hela dagen, regn på promenaden hem, och ingen träning.
Firade dessa enastående bedrifter med att utöka kaffebaljekollektionen från Starbucks. Försöker införskaffa ett tillskott i varje ny stad. Arkiveras under fliken för "Saker jag absolut inte skulle försöka rädda ur ett störtande flygplan".

Tillbringar kvällen i horisontalläge slötittande på stand up på Comedy central. Mysigt. Men kaffet är slut...

65 dgr kvar: I'm lovin' it

Det här är en bild tagen på uppvärmningsjoggen på väg till löparbanan. Klockan är strax efter 18, jag har jobbat klart, solen skiner, asfalten är varm, och det är definitivt shortsväder.

I'm lovin' it! På alla plan. Men löpningen gick så dj-la dåligt...

Benen var stumma, kroppen var stel, löpsteget var osmidigt och osynkat, och jag producerade så mycket snorslem att man kunde tro att huvudet tömdes helt och hållet. Till råga på allt halvkeffade hjärtat.
På något pervers sätt är det häftigt att universitetsatleterna behandlas som gudar. De innersta tre banorna var avlysta för löpteamet. Förutom sandvichskyltarna var bommar utfällda och låsta (man ser en bom i banhorisonten).
Dock syntes det inte en enda teamlöpare på hela tiden jag var på banan...
Intervallerna då? Jag hade tänkt köra 12 x 1000 m i 3.30-tempo (17,14 km/h) med 1:30 min vila. Vet inte riktigt hur jag tänkte för det är ändå ganska fort.
Det här med att springa på bana 4 gjorde att jag blev lite osäker på hur mycket längre fram starten blir med fem kurvor. Jag löste det med att gå fram till 400m-stafettens start (tre kurvor) och sen lite längre fram, dvs startpunkt knappt halvvägs in i första kurvan.
Efter tre intervaller kändes det inte bra någonstans... Tog en längre paus efter fyra intervaller och körde sen fyra till.
8 x 1000 m på 3.29-3.33 min fick räcka för idag.

Det gick inte bra att springa men hela situationen var ändå ruggigt härlig!
Whitney hämtade ut mitt pris från NYRR idag. Sånt är ju också trevligt.

Även om det lätt kan tolkas som om jag är en av grabbarna i cancer-gänget...
"I'm a survivor (what),
I'm not gonna give up (what),
I'm not gon' stop (what),
I'm gonna work harder (what),
I'm a survivor (what),
I'm gonna make it (what),
I will survive (what),
Keep on survivin' (what)"