Så var det tänkt. Men... I'm the champion of the universe!
Planen var att jag idag skulle köra ner mig i källaren rejält.Trött och sliten med värk i lår och vader vid dagens början, sprinta bort all fart från benen på personalinnebandyn, köra ännu hårdare intervaller än tisdagspasset, toppa med cykling hem, för att sedan duscha kallt i fosterställning, krypa ner i soffan och inte lämna den på hela helgen!
Allt gick enligt planen fram till intervallerna. När jag tränar andra propagerar jag alltid för att man ska öka belastningen i små steg. Ofta. Då måste jag ju rimligtvis leva upp till det själv också. Ökade till 16,7 km/tim (3:36 min/km) istället för 16,5 och sänkte till totalt 17 min vila istället för 18 i tisdags.
Förra gången hade jag två min vila mellan varje intervall och dog efter fyra så att jag fick få ta 10 min långpaus innan jag kunde fortsätta. Nu så delade jag jämnare: 3 min på de tre första och 4 min på de sista två vilorna.
Klockan 17 hade alla andra gått hem och det började bli svårt att hitta på anledningar för att skjuta fram passet längre. Det är alltid lite ångest att kliva upp på bandet eftersom man vet att det kommer att svida...
Idag laddade jag med 10 min uppvärmning, stereon på hög volym, fläkten på fullt, och vatten i varje vila.
På stereon sjöng Elton John de uppmuntrande orden "it's gonna be a long long time", Pulp kontrade med "it's such a beautiful world", och Badly Drawn Boy tillade "I'm pissin' in the wind".
Hur det gick?
Så dj-la bra!
Helt oväntad gick det klart lättare än i tisdag - högre hastighet men lägre puls.
Det är en helt grym känsla när något går mycket bättre än man förväntad sig. Nu tänker jag gå runt och spatsera som värsta tuppen och visa fjädrarna hela helgen!Det sympatiska upplägget med att ha två vilodagar i sträck kommer från den gamla längdskidstjärnan Per Elofsson, som i och för sig tränade dubbla pass alla andra dagar....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar