174 dgr kvar: Sova på soffan, utslängd & herrmiddag

Rubriken låter nog allvarligare än vad det faktiskt är.

Hostan blev värre i natt. Så illa att jag till och med hostade i sömnen. Inget mesande, utan rejäla vända-ut-och-in-på-lungorna-omgångar, som vid varje tillfälle resulterade i att barnet studsade upp i luften och landade med ett avgrundsskrik. För att optimera familjens samlade insättning på sömnkontot sov jag på soffan.

Jag hann skjutsa svågern till Arlanda innan jag blev utslängd från hemmet. Han skulle till Thailand och lovade att skicka MMS fyllda med sol, bad och drinkar tillbaka till oss i mörkret. I hemmet bjöds det på damlunch med jultema. Bara att avlägsna sig på obestämd tid.

På väg till labbet (för övrigt var det en härlig upplevelse att spatsera mot labbet en söndag helt utan skuldkänslor för att man borde vara trevlig någon annan stans) infinner sig en känsla av balans. Mycket behagligt, men inte alltför vanligt. Situationen är enligt följande: Jag har tid över!

* Jag har vilodag och ska inte träna.

* Jag ska inte träna någon annan.

* Jag har inget föredrag, föreläsning eller uppdrag att förbereda.

* Jag har inga vänner eller släktingar som jag verkligen borde ringa eller träffa (de som har fordringar på minuskontot kräver/uppskattar nog om barnet följer med vid ett besök).

* Jag har inget forskningsrelaterat med deadline i början av veckan (ingen ska dock luras att tro att det inte finns saker på listan att göra...)

Jag har alltså en halv dag där jag kan göra precis vad jag vill utan att känna att något annat försakas. Käkar en pizza, dricker en kaffe, läser några sidor ur "We the Living", och sätter mig vid datorn och betar av saker på att-göra-listan. För nästa vecka!

Kvällen avslutas med herrmiddag. Herrarna i fråga har träffats två gånger per år (schemat löst uppdelat på vår och höst) sedan 1996! Nio inbjudna och sju på plats (åttonde med giltigt förfall i Asien nån stans).

Det mest spännande med dessa tillställningar är bredden på personerna. Inte nödvändigtvis midjeomfånget, utan snarare det faktum att de är verksamma inom olika områden; från hovrättsdomare till cirkelledare i studieförbundet; från cancerforskare till mätteknisk ingenjör för joniserande strålning. Med gemensam nämnare att de är ytterst kompetenta på det de gör. Detta i kombination med att vi känt varandra från att vi var hormonstinna tonåringar med självklara svar på samtliga världsproblem, till nutidens stadium med en kombination av oklara fäder och embryot till cyniska gubbstruttar.