Fint väder och fin runda, men dryga 14 km på ett par koppar kaffe är ändå lite slitsamt. Körde enligt plan på maratonbanans andra varv. Förra gången gick det på 1.03 med 152 bpm i snittpuls. Nu tillät jag mig att öka pulsen till 155 bpm i snitt.
Fredagens behandling och vilan gjorde att det kändes mycket lättare. Upplevelsen var att hjärtat vaknat till och slemmigheten i luftvägarna ytterligare hade minskat. Benen däremot var inte alls så fina. Sluttiden landade på 1.01, vilket är ett fall framåt men inte tillräckligt bra för att målet på maran ska kännas inom räckhåll.
Bestämde också att jag ska köra racet utan både pulsklocka och tidtagarur. Istället blir det fokus på känsla och Nikeklockan (med timmar och minuter) på armen. Samma Nikeklocka som gav så bra resultat i USA.
En av löneförmånerna på GIH är elevbehandlingar i massage. Jag passade på att få en föromgång på rygg och nacke innan jag skulle till kiropraktorn. GIH-eleven tog i så att han svettades. Jag blev positivt överraskad av att jag inte var allför keff.
Fortsatte som sagt ett par timmar senare vidare till kiropraktorn. Hjulbenthet och benlängdskillnad skulle minimeras. Hon tog också i. Armbåge, underarm och knogar på utsidan av låren. Det var direkt oskönt. Nacken knäcktes med ett tvättbräderassel, och efter ett antal anfall från olika flanker släppte även en riktigt envis låsning i bröstryggen.
Hungrig, mörbultad och utpumpad. Men supporter-Zlatan verkar inte vara så mycket kaxigare. Fatta vad sur hon kommer bli när det går upp för henne att Sverige inte klarade kvalet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar