Bocka av på listan

Alla som känner mig vet att jag inte fungerar utan listor.
Dessutom har jag väldigt svårt att gå vidare i livet innan listan är avprickad och klar.
Måns (M) och Nisse (N) utnyttjade givetvis denna svag punkt och skickade varsin "att-göra-lista".

Nu är det dags att redovisa och bocka av uppgifterna:

(M) Bild på berget Fuji
- Nja... Ett försök.

(M) Nån teknisk makapär som är helt sjukt utflippad
- Måste bli godkänt!

(M) Sen får du gärna lägga till lite forsknings mumbo-jumbo för att krydda till det (jag tog fasta på det där med hög-intensiv kortvarig träning, det tyckte jag lät bra, SNABBT upp ur sängen, LYFTA barnet, SPRINGA till köket, VISPA ihop vällingen etc etc)
- Kazus vardagsmotionsintervaller räcker gott för att bocka av den.

(M) Räkneverk som tickar för varje japan som vill fotografera sig med någon i familjen rågblond
- Det blev inget räkneverk, men jag kom väl upp i tre-fyra, Mie nåt tiotal, och Stella nådde tresiffrigt. "Cavaii" var det första nya ord vi lärde oss på japanska. Betyder söt. Gissa vem de syftade på?


(M) Någonting på temat Karate!
&
(N) 1. Någon i familjen i en kimono (helst fröken Bottomtooth)

- Kombatant Bottomtooth strax före sista ronden.

(N) 2. Helst en video men minst en bild på när du full på saké skrålar "Big in Japan" med Alphaville på något kareoke-hak.
- Nej. Jag gör inte karaoke. Saké däremot fungerar alldeles utmärkt.

- En av flera middagar med professor Tabata. Han beställde (eller någon av undersåtarna) och jag skålade. Kampai! Det andra ord jag lärde mig... Ni ser ju själva hur dj-la ösiga vi är!

(N) 3. Direkt korrelerad till punkt två.
Svar på frågan, är du störst i Japan...dvs längst. Föreställer mig att din rågblonda kalufs svajar en halvmeter över alla andras huvuden på stadens gator?
- Check!

(M) Någon form av whiskyprovning - det är också bra för hjärtat

- Jag repeterar: Saké!

Det var allt.
Nu släpper vi rishattarna och gräver fram toppluvor och tumvantar.
Over and out.

Shopping och mat

Efter ett (helt enligt egen utsago) väl utfört förvärv på universiteten förtjänade jag en shoppingdag i Tokyo.
Taskig timing dock. Tyfon 1014 passerar med sitt centrum stax utanför stan. Blåsigt var det. Regnade ordentligt också.
Det hindrade inte oss.

Jag gillar T-shirts och sneakers.
Man kan aldrig få för många T-shirts och sneakers.
Och så gillar jag att köpa inhemska märken.
Det blev några T-shirts från BAPE och ett par sneakers från (Onitsuka) Tiger


Och förutom shopping så fortsatte vi att utforska de ställen som listas i "Shibuya cafe"
Maten är bra här.
Någonting annat kan man inte säga.
Mie klagar dock på att japsarna är sämst på godis.

Den här väl tilltagna lunchlådan är köpt i ett bås på Kyotos centralstation (ca 80:-).
Som jämförelse kan sägas att man inte direkt kan gå in på sju-elvan vid Nybroplan och få en smaklig lunch i en liten låda...

Hur är det med burgarna då? undrar ni.
Jo, jag har precis som jag brukar försökt få tag på veggie-burgare lite nu och då. Har inte redovisat det lika frekvent som under senaste USA-vistelsen. Delvis beroende på att det inte varit lika bra.
Men det finns undantag. Vi hittade ett riktigt vattenhål (eller tidningen tipsade om).
Det heter "The Great Burger Tokyo" och hade superskön stämning med Johnny Cash ur högtalarna, egengjorda frites och bröd.
Min veddie-burgare längst bort. För ovanlighetens skull var det inget burgar-substitut utan bara färska grönsaker och sås mellan bröden. Extra plus för Cherry Coke:en.

Munskydd av medkänsla

Man ser rätt många människor med munskydd här.

Först tänkte jag att de var rädda för baciller.
Men fick veta att det inte var huvudanledningen.
En anledning kan vara att de har allergier, men det är så klart vanligast på våren.
Istället så bär folk munskydd när de är förkylda. En solidarisk handling mot medmänniskorna så att inte de också ska bli smittade.
Mycket vackert!

Helgtips för stockholmare

Alla som gillar cykling och har tid och lust kan bege sig till Kungsan på lördag för att kolla på cyclocross.

Det kommer att gå fort och vara intensivt runt runt en massa varv, och man ser nog cyklisterna typ hela tiden. Eliten startar kl 13 och kör ca en timme.

Det är femte deltävlingen i Merida CX cup 2010

Två labb-kändisar kommer att stå på startlinjen: Fredrik Edin (just nu 5:e plats i cupen) och Mikael S Flockhart (6:e plats i cupen).

För Fredrik har jag hjälp och styrt en hel del i träningsupplägget det senaste året. Han kommer inom kort att vara huvudpersonen i ett gästinlägg här på bloggen.

Micke frågade mig nån dag när han kände sig låg på kreativitet vad han skulle träna. Eftersom det var inför (den andra) tävlingssäsongen gav jag honom ett pass som jag tycker kanske är allra bäst för att "bli i form". De fick namnet "Mattssons dödsfyror".

Lycka till!

Hoppas många åskådare tar chansen att se på snabba killar.

Forskningsporr

Ok, sitter ni ner svenska idrottsforskare? Håll i hatten och försök hålla byxorna torra.

Det har byggts en del fina testlabb i Sverige de senaste åren, och faktiskt ska GIH få en nybyggnad som ska stå klar till 200-årsjubiléet 2013.
Men om sanningen ska fram så blir lokalerna mindre än de vi har idag, och vi har på många sätt växt ur kostymen innan den är färdigt.

Så här sista dagen på min vistelse i Kyoto tänkte jag beskriva faciliteterna på Ritsumeikan University School of Sport and Health Science.
Man kan börja med att klargöra att det är lite skillnad.

Insitutionsbyggnaden har 6 våningar. Gå in på den här länken för att få en överblick och kolla på lite bilder.
Den är helt på japanska men klicka först på det övre alternativet på två följande slides, och då får du fram en skiss över byggnaden. Klicka på våningsplanen och sen på blåmarkerade rum för att se bilder.

Högst upp sitter professorerna. Om man räknar in docenter så är de 28 st, på ca 1000 stundeter.

Femte våningen är helt och hållet olika typer av biokemlabb. Om vi jämför med Åstrandlabb så är väl den totala bänkytan någonstans mellan fem och tio gånger så stor.

Fjärde våningen är 2 x "Rat rooms", plus olika "smålabb" (elektro-mekanik, sports engineering, biomekanik, idrottspsykologi).

Tredje våningen innehåller "vanliga" testlabb med all världens testmaskiner (biodex, löpband, cyklar, blodtrycksmätare, PWV-mätare, benpress, etc.).
Sen har våningsplanet ytterligare ett par toppar; först ett rum med direkt kalorimetrimätning. Du lever i rummet som vanligt (äter, tränar, sover) t.ex. ett dygn och mäter totala energiutgiften. Man kan t.ex. alltså jämföra effekten av olika träningsupplägg på metabolismen, inte bara under passet utan under mycket längre tid.

Bredvid detta rum finns två (!) normobara hypoxirum (syrebrist men med lyfttryck som på havsnivå).
De kallar det ena för testrummet och det andra för träningsrummet...

I en källare på GIH finns en tryckkammare så att man med hjälp av undertryck (vacum) kan skapa illusionen av hög höjd. Det är en ganska bökig procedur att hantera den typen av system. Här är det istället inflöde av kvävgas som gör att andelen syre blir lägre än normalt. Det betyder bl.a. att man bara öppnar dörren (som till ett kylrum) och går in. Dessutom slipper man en stor del av höghöjdsrelaterade problem, t.ex. huvudvärk.

Universitetets långdistanslöpare tränar två gånger i veckan i dessa "syrebristsrum".

Det finns även ett tredje rum som är ljudisolerat och till för att sova i lågt syrgastryck. Träningstudier är planerade enligt principen "träna lågt, sov högt".

Våning två är den tråkigaste. Administration och liknande.

På bottenplanet trycker de på igen.
Först ett styrketräningsrum, sen ett rörelseanalyslabb (det är två våningar i takhöjd, med en massa filmkameror längs väggar och tak, och kraftplattor i golvet).
Det fortsätter med en konferens-lounch och ett kök som används för nutritionsutbildningar.
I de sista rummen står en DEXA (kroppssammansättningsscanner) och en helkropps-MR-apparat och skräpar.

HELKROPPS-MR!
I alla sina studier mäter de numera allt från muskelvolym till förändringar i hjärnan med den.
De har t.o.m. börjat utveckla träningsredskap (helt utan magnetiska delar) så att försökspersonerna kan träna, t.ex. handgrip, under själva mätningarna.

Hur många svenska forskningslabb har alla de här grejerna inom en hissresas färd?

Big in Japan?

Ja, hur är det med det där egentligen?

Informationen på hisskylten ger en tydlig hint.

Ingen fullvuxen man kan väga under 70 kg!

Nisse efterfrågade en bild med mitt huvud bland ett myller av andra.
Det här är så nära vi kommer.
Hela Rat room-kollegiet.

Det finns en bild där jag står upp, men jag känner att underbenslängd kanske räcker för att dra giltiga slutsatser.
Observera att bakre raden står på en bänk.

Biodex benstyrkemätning

Blev testad i biodex styrkemaskin idag.
Både isometrisk (statisk) och isokinetisk (konstant hastighet) styrka för sträckning (extension) och böjning (flexion) i knäleden.
Styrka i framsida och baksida lår, helt enkelt.

Statisk extension (med ett ben) pressade jag upp i över 350 Nm. Det är bra.
Men däremot kom jag bara upp i 125 Nm i statisk flexion.
Det betyder att styrkan i baksidan bara är 35 % av framsidan (önskvärt är nog runt 67 %).
Katastrof!
Om jag hade varit en av mina egna adpeter så hade det blivit träning av baksidan omgående.
Så jag får väl leva som jag lär och nöta hamstringsträning i nov-dec...

Dessutom är jag långsam. News flash...
Även om förhållandet mellan baksida och framsida var bättre (55 %) isokinetiskt. Böjningen var bättre, 160 Nm, men sträckningen var lägre, 290 Nm.

Slutsats: Jag är skev.

Ordning, rättvist och ärligt

Det är dagens sammanfattning av Japan och japanerna.
De är väldigt artiga och noggranna, och verkar ha små ritualer för nästan allting från brandmännen rörelsemönster till hur kassörskan i snabbköpet lämnar tillbaka pengar.
Det är för övrigt näst intill otänkbart att dricksa i Japan. Jag väntade inte på att få tillbaka 2 Yen (= 16 öre) på en restaurangnota och då följde servitrisen efter mig och frågade om jag inte vill ha växeln.

Det här med att vara ärlig med växel gäller även taxibilar. När vi lämnade herr och fru Tabata efter en middag propsades det på vi skulle åka taxi tillbaka till hotellet. Professorn hejdade en bil, lastade in våra grejer och instruerade chauffören. När vi var framme visade det sig att han även hade betalat taxin, med typ fyra gånger så mycket som resan kostade. Trots att vi inte hade någon aning om detta och att vi hade fundamentala kommunikationsproblem med chauffören gestikulerade han ivrigt och vi fick växel och kvitto. Allt i sin ordning.

Ett annat exempel är busshållplatsen.

Den här vyn möter mig när jag stegar mot hållplatsen. Ser ut som en helt vanlig ganska fullbelagd busshållplats i morgontrafik.

Men när busser kommer ser det ut så här

Alla reser sig som på kommando efter att ha sittköat. Jag har aldrig sett nån som tränger sig eller inte väntar vid sidan av kön.
När man går på tunnelbanan formar man två raka led, ett på vardera sida om dörrarna.

Bästa köpet

Söndag = ledigt och familjedag.
Det här med turistande och shopping är nog inte mina bästa grenar.

Jag gillar inte guideböcker. Jag tycker alltid man hamnar på själlösa finpolerade och avtrubbade platser och restauranger.
Bästa sättet att uppleva en ny stad är med nån som bor där, som samtidigt råkar vara någon man känner bra. Nån som kan visa en de riktiga smultronställena.

Nu har ju inte vi det så här i Japan. Istället betar vi av en strid ström av turistattraktioner.
Om det inte hade varit för mitt överlägset bästa köp på den här resan! (
I och för sig genomfört för ett par veckor sen, men jag måste berätta om det ändå.
Räddaren i nöden är ett magasin. Helt på japanska. Man läser bakifrån och allting.

Det heter "Shibuya cafe" och listar 65 st smultronställescaféer i huvudstadsstadsdelen. Även om vi inte kan läsa ett ord så är tidningen fylld med kartor och bilder föreställande interiör, koppar, bakverk, och till och med personal.

Man kan helt enkelt välja ett café på vad som ser coolt eller smaskigt ut och ställa in kompassen. Som glasyr på muffinsen så kan man vara nästan säker på ekvation: bra och häftigt café = bra och häftigt område!

På tal om själlösa finpolerade och avtrubbade platser och restauranger så utökade jag min Starbucksmuggsamling med Kyotos bidrag. Riktigt bra. Hamnar helt klart topp tre.

Intervaller för fettförbränning

Det har börjat ramla in ett par "skärp dig"-klickningar till inläggen. Eftersom systemet inte automatiskt skickar ett utförligt utvärderingsprotokoll så kan jag inte veta varför, eller hur, jag ska skärpa mig.
Kanske har det varit för mycket kulturantropologi och för lite forskning på bloggen.

Jag testar med ett rent forskningsinlägg med lokal anknytning.

Jag får lite då och då frågor om intervallträning bara är till för elitidrottare, med kommentaren att det är så hårt och jobbigt.
Men "intervallträning" betyder ju bara att träningspasset är uppdelat i flera omgångar istället för genomfört i en följd.

Kuzushige Goto ("Kazu") är associate professor (docent) på här Ritsumeikan universitetet. Han forskar bl.a. om fetmetabolism vid träning, och skrev för ett par år sedan artikeln "Enhancement of fat metabolism by repeated bouts of moderate endurance exercise."

Den som vill kan klicka på länken och läsa hela artikeln, men för andra skriver jag en kort sammanfattning.

Försökspersonerna utförde ett arbete som motsvarade 60 % av max syreupptag i 60 min. Vid ett tillfälle gjorde de arbetet i en följd och vid ett annat tillfälle delades arbetet upp i 2 x 30 min med 20 min paus. Det måste anses som en ganska lätt träning som näst intill alla kan klara av.

Under själva arbetet var det i stort sett ingen skillnad mellan arbetsformerna, men däremot hade intervallgruppen högre andel fettförbränning efter arbetet (77 % mot 56 % i andra gruppen). Skillnaden fanns delvis kvar (statistisk trend) även en timme efter att arbetet var klart.

En anledning kan vara att mängden fria fettsyror i blodet var högre, vilket betyder att blir lättare för musklerna att komma åt och använda fettet som bränsle.


Om man försöker sätta in resultatet i ett vardagspraktiskt sammanhang så skulle det betyda att det är bättre (för mängden fett som förbränts) att cykla 20 min till affären, gå runt och handla, och sen cykla sin 20 min hem igen - jämfört med att ta bilen till gymet och trampa 40 min på motionscykeln.

Skor av & skoluniform på

Min uniform här är mörk kostym, eller åtminstone skjorta och slips. Alla affärsmän, tjänstemän och lärare verkar snöra på sig slipsen varje dag. Dräkt gäller för damerna.

Det kan bero på att de har skoluniform i Japan, men jag har inte klurat ut riktigt hur det funkar. Tror att det bara är grundskoleelever som behöver bära den. Universitetskidsen ser i alla fall ut som vilka slackers som helst.
Typ så här ser i alla fall uniformerna ut.


Jag hade kommit undan även om jag skippat slipsen och gått runt i en mer avslappnad klädedräkt, men däremot hade jag aldrig kunnat trotsa av-med-skorna-regeln.

Så här ser det ut när man stiger in på professor Tabatas kontor. Tofflor på!

Det känns faktiskt helt ok.
Nedan är ett annat trendigt toffelsällskap.

"Rat room " och genomtänkt detalj

Det här är min arbetsplats under veckorna på Ritsumeikan. Bänkplatsen närmast i mittenraden på vänster sida.

"This is the rat room" sa professorn och skrattade när han släppte av mig.

Och så fortsätter toalettemat:

Notera den lilla skylten med kroken uppe till höger. Bilden på skylten föreställer ett paraply. Så att man kan hänga upp det fint, snyggt och städat när man utför sina behov.

Lite knasigt är det allt

Jag har förundrats över att det egentligen inte känns som om att det är nån stor skillnad mellan Japan och Sverige.
Stad är stad.
Tunnelbana är tunnelbana.
Studenter är studenter.

Men vissa grejer här är lite skeva.
Ris till frukost är en.
Toaletterna en annan.

På vissa offentliga toaletter är det bara ett hål i golvet, men på de flesta ställen finns "vanliga" toalettstolar med uppvärmda sitsar och utrustade med ett sånt här armstöd.
"Powerful deodorizer" är min favorit.

Sen är det ju mycket folk.
Fast det blir aldrig trångt.
Det beror nog på att japanerna är mycket artiga och väldigt finurliga.
Bensinmackar till exempel. Pumparna står ju bara där och tar markyta.

Mycket effektivare att hänga upp dem i taket!

Japan har haft det tungt

Det är stor skillnad mellan Tokyo och Kyoto.

Tokyo (bå bilden) känns som en superhäftig och cool storstad på gång.
Kyoto känns helt annorlunda. Mer slitet, skitigt och lågmält.

Givetvis finns det förklaringar till det.
Japan har haft deflation sedan början av 90-talet.
Från att år 1991 ha varit på enorm frammarsch och tippats vara förbi USA som världens största ekonomi år 2010 gick allting utför. Ordet krasch räcker inte för att beskriva hur illa det varit. Från det där tipset har USA dubblat sin ekonomi och är nu nästan tre gånger större än Japan, som har stått still. Värdet på japanska börsen är en fjärdedel av värdet 1989, och huspriserna är samma som 1983...
Tokyo sägs dock ha klarat sig mycket bättre än resten av landet.

Den som vill läsa mer om detta stickspår från livspussel, forskning och träning hittar en riktigt bra och intressant artikel i New York Times.

Mer jobb

Eftersom jag inte har tillräckligt att göra så har jag lagt till lite mer jobb.
Annars kan det ju ta slut!
Det känns rimligt att "redovisa min uppdrag" på bloggen.

Förutom att skriva klart min avhandling, disputera, bli klar, klippa mig och skaffa mig ett hederligt jobb så fortsätter jag med att hjälpa en del folk med träningsupplägg. Multi-Mike fick svara på frågor i ett gästinlägg, och jag tänkte att jag skulle fortsätta och låta lite fler atleter redogöra för sina upplevelser.

Nytt uppdrag: Adjunkt (= lärare) på GIH på halvtid.

Nytt uppdrag: Fystränare för handboll - Spårvägen HF, elitserien damer. Spännande ungt lag med en riktigt bra tränartrojka. Laget fick kvala sig kvar i högsta serien förra året, men nu är målen högre.

Fortsatt uppdrag: Det verkar som att jag får fortsätta jobba som fystränare åt handbollslandslaget F92-93 även de kommande två åren.

Och så lite föredrag och skrivaruppdrag att krydda med.
* Som jag nämnde i nåt tidigare inlägg skriver jag på en artikel om maran under två timmar som ska till SvD-Petra och Idrott & Kunskap.
* Eftersom jag är och hälsar på Prof Tabata så har jag lovat Idrott & Kunskap att skriva en grej om det också. Dessutom blev jag kontaktad av Fitness Magazine som ville ha lite hjälp med att intervjua professorn till en artikel i deras tidning.
* 11 nov ska jag prata multisport i Göteborg för Idrottsmedicin Väst.
* 20 november ska jag prata konditionsträning på Friskisdagarna.

Sen är det jul och då ska jag sitta helt still och moffa sill och ischoklad!

Sayonara Tokyo. Konichiwa Kyoto!

Lilla barn klättrade upp till fönstet på 14:e våningen och vinkade adjö till Tokyo.

Det var dags för ännu en emotsedd händelse.
Snabbtåget.
Shinkansen heter det, och tillryggalägger de närmare 50 milen mellan Tokyo och Kyoto, inkl. alla stopp, på 2 tim 18 min!
Det är så dj-la häftigt!
Och det blir bättre!
Känn på det här SJ: Mellan Tokyo och Osaka (en bit förbi Kyoto) går det ett tåg var 10:e minut. Och det är inga småmesar, utan skitlånga 16-vagnarståg som tar 1300 passagerare! Det är nästan 8000 kostymnissar som skjuts ut ur Tokyo per timme!
Punkligheten var (i snitt räknat på samtliga avgångar år 2003) inom 6 sekunder från angiven tid.

Vi anlände givetvis Kyoto på utsatt tid.
Ännu en högtidsdag avklarad.

Sen var det här med Måns lista.
Man kan se Mount Fuji rikigt bra från Shinkansen.
Vi hade till och med sett till så att vi hade platser på rätt sida av tåget.

Men så här såg det inte ut...
Med största sannolikhet missade jag berget på grund av ett icke ljudlöst barn.
Det här en bild på ett annat berg som kom lite före. Det är inte lika högt eller vackert men det hade den avgörande fördelen att barnet var förnöjt när vi passerade.

Three Wise Monkeys (and the fourth)

Helg och turistande.
Jag är rent ut sagt lycklig över att ha sett "originalet" av Three Wise Monkeys. Aporna med händerna över respektive ögon, öron och mun brukar utläsas som ordstävet "see no evil, hear no evil, speak no evil".

Det sägs att detta är den äldsta avbildningen. Snideriet sitter ovanför ingången till nästan-templet Tōshō-gū vid staden Nikko, norr om Tokyo, och är karvat på 1600-talet. Som synes finns det flera "tavlor" (fem på framsidan och tre på högra gaveln). Och den kända är den andra från vänster.

På klassisk japanska lyder ordspråket ”mizaru, kikazaru, iwazaru". Wikipedia berättar att anledningen till att det är apor som fått illustrera är att ändelsen -zaru uttalas på samma sätt som ordet för apa.

Men sen är svenska Wiki ute och cyklar...
Det finns en fjärde apa, "Shizaru", som syftar på att man inte ska göra något ont. Den avbildas ofta med korslagda händer.
Wiki hävdar att detta är ett sentida påfund från turistnäringen.
Jag säger nja.
Om man tittar på mittentavlan, dvs den mest centrala...

...så är det en skön liten slackerapa som tar det lugnt under sin korkek, och inte gör ens en fluga förnär.
Så viktig att den fick en egen tavla!

Toppendag!

Så där ja.
Nu faller det på plats.

Här åker man inte till labbet klädd hur som helst!

Hängde på National Institute of Health and Nutrition idag (det ligger för övrigt inne på Waseda universitetet - ni vet de snabba killarna som vann Izumi).
Diskuterade forskning, hälsoproblematik, kulturella skillnader, och löpning med Prof Tabata och Dr Miyachi. Jag fick en rundvandring och såg att de hade riktigt bra med maskiner och utrustning.

Och så blev jag utsatt för ett test. Eller egentligen mina artärer. Och mer exakt hur stela de är. Grundtanken är ju stelare desto sämre = högre risk för hjärt- kärlsjukdomar.
Jag var bra.
Hade artärer som en 20-åring (och det gick inte lägre ned).
Dr Miyachi visade glatt två av de senaste publikationerna där de använt maskinen. Den ena i tidskriften "Circulation" och den andra i "Hypertension"

För er som inte är införstådda med sån här forskningsmumbo-jumbo så är en enkel grundregel "Ju färre ord i titeln desto bättre tidskrift". Vidare gäller att ju bredare område titeln syftar desto bättre. Således, "Nature" = bra, "Science" = bra.

Sen fortsatte jag dagen med att skicka in en revision av ett manus som är tänkt att vara med i avhandlingen. Yes! Sånt ska firas!
Tidskrift? "Medicine and Science in Sport and Exercise"... Äh, kom igen! Jag jobbar på det.

Avslutade dagen iklädd Kimono, drickandes Japansk Whiskey, liggandes på rygg i sängen med laptopen på magen, och tittandes på MadMen.

Lite bättre och banrekord

Igår sprang jag ännu en liten joggingtur.
Samma vända. Gick lite bättre.
Med nästan exakt samma ansträngning och stopptid vid rödlysen stannade klockan på 33 min.
För övrigt har det kommit fram varför alla Japaner stannar lydigt vid röd gubbe. Det är tydligen en gammal regel som säger att den som går mot rött är ansvarig för alla som går bakom - eftersom de bara går om nån börjat!

Hur gick det i Izumi Ekiden då?
Brett Larner på Japan Running News har skrivit en utförlig rapport.
Sammanfattningsvis kan sägas att Waseda vann på nytt banrekord. Den totala sträckan på 44,5 km avverkades på 2:10:05, vilket är en snitt km-tid på 2:55 min.
Nittai kom tvåa, distanserade med drygt 1 min, och 12 sek före trean Komazawa.
Ritsumeikan (dvs det universitet jag ska vara på härnäst) kom 12:a och Ivy League-killarna hamnade på 15:e plats, mer än 8 min efter Waseda.

Marathon med ryggsäck bland folk och röda gubbar

Bevittnade ett märkligt arrangemang igår.


Det började med att vi såg en massa folk med nummerlappar. De såg ut att ta det ganska lugnt och behagligt, väntade fint vid övergångsställen och samsades med folket på gatan. Trodde de var på väg mot starten och följde efter. Promenerandes.


Sen såg vi den här killen som höll upp en handmålad A4-skylt och skrek och pekade. Pek-språkade lite med honom och kom fram till att vi befann oss mitt i en tävling. Den hette något i stil med Tokyo Yamakazi Marathon. Det var nog inte Yamakazi, men å andra sidan beskriver det upplägget ganska bra.
Vidare förstod jag att de hade sprungit 33,8 km och hade 8,4 kvar till målet på stadion.


De sprang med ryggsäckar och bar sitt eget vatten. De flesta hade gröna tröjor som det stod Tokyo marathon på. Jag drog slutsatsen att man fick den på riktiga maran i våras och körde lite återanvändning här.


De stannade verkligen och väntade på att lyset skulle slå om till grön gubbe - trots att det inte kom några bilar. Min favorit är ändå lirarn som passade på att ta upp mobilen och kolla lite!

No, no, no!

Under lunchen idag kom en kypare kutandes mot vårt bord från andra sidan lokalen, skrikandes "No, no, no!".
Katastrofen var nära.
Jag höll på att hälla soyan på riset istället för i doppskålen!
Hotet avvärjt i sista stund.

Jag: Inte alls bra. Japanerna: Bättre än bra.

Joggade en runda idag.
Det var länge sedan sist.
Man kan utan att överdriva säga att det kändes skit.
Det blev Chiyoda-Ku runt, samt till och från hotellet.
I maklig takt tog det 35 min.

Men nu till någonting häftigare!
En del i min vistelse här är att jämföra idrotten i samhället, och mer specifikt förutsättningarna för kombinationen av idrott och universitetsstudier. Jämförelsen blir mellan Japan, Sverige och USA. Det kommer kanske inte som en överraskning att Sverige är överlägset sämst...

Imorgon, måndag, startar universitetslöparnas höstsäsong.
Det verkar som om en vanlig tävlingsform mellan universiteten är Ekiden, som är en typ av långdistansstafett. Till tävlingen Izumi Ekiden (6 sträckor från 5,8 till 10,2 km) bjuder man också in ett amerikanskt Ivy-league all-star team. De brukar få råspö och hamna på nedre tredjedelen...

För titta på det här!

Bilden och information är hämtade från Japan Running News

Det är löparna i två av universitetslagen (av dessa väljs 6 löpare ut till morgondagens stafett). Även om just de här är favorittippade, så är det inget extremt och de har inte vunnit stafetten på 15 år. Till exempel har ytterligare ett universitet, Nittai, fyra "sub 15min på 5km"-löpare.

Universitetslag!

Årets Sverigeetta på 5km, Oskar Käck, hade kommit in bra med sina 13:45, men sen blir det tufft.
Mustafa Mohammeds årsbästa på 10 km (Sverige trea på 29:58) hade precis fått med honom i laget, men han hade knappast fått tävla...

Maran under 2 timmar

Nån kanske undrar va' f-n all sightseeing, teckentavlor och turistbilder gör på bloggen?

Sanningen är väl att resten inte är så spännande. Hotellrum ser likadana ut över hela världen. Datorn på skrivbordet och fingrarna på tangenterna. Ett av målen är ju att jag ska producera text under tiden här.

För utom forskningsarbeten till avhandlingen sitter jag och plitar på en artikel om man kommer att springa maran under 2 timmar. Och när i så fall?
Tydligen är detta ett hett ämne just nu med många mer eller mindre underbyggda inlägg, t.ex. "The Two-Hour Marathon: Who and When?" i den ansedda Journal of Applied Physiology.
För min del började det med en fråga från SvD-bloggerskan Petra, vilket utvecklades till att jag ska skriva em hel artikel om ämnen till Idrott & Kunskap.

Mitt svar är ett sjungande "JA". Jag har t.o.m. tidpunkt och plats klart. Nu gäller det bara att motivera det på ett övertygande sätt.

Vad tror ni?
Är det nån som har ett svar på när vi får en marathonlöpare i mål under 2 timmar?
Kom igen nu. Handsken är kastad. Ge mig era bästa tips.

Slutlekt!

Nu är det på allvar!
Men maten var grymt god. Blir dock svårt att beställa samma sak på en annan restaurang...

Var är jag?

Eiffeltornet?

Nej, det är Tokyo Tower, som faktiskt är 8,5 m högre än originalet.

För övrigt verkar de här ha en märklig fäbless för kopior. I samma vy från ön Odaiba kan man se Eiffeltornet, Golden Gate Bridge, Frihetsgudinnan och New Yorks sky line. Med London Eye precis bakom ryggen.

Fast här är det förutom Tokyo Tower, Rainbow Bridge, mini-Frihetsgudinnan, och det är ju Tokyos sky line. Det 115 m höga pariserhjulet heter Daikanransha.

OBS! Bilden är INTE ett fotomontage.

Dagens uppmaning

...hämtas direkt från Tokyos tunnelbana.

Vallgraven runt

Har hittat Tokyos motsvarighet till Årstaviken.
Fint, soft och förvånande lugnt med tanke på att det är mitt i 35 miljonersstaden.

Det är en 5-km-runda på utsidan av kejsarpalatsets (och intilliggande parkers) vallgrav. Oasvsett om klockan är 10 på förmiddagen eller kvällen passerar en strid ström med löpare.

Klientelet är allt ifrån hela ungdomslag till gamla tanter som knappt skulle bli diskade i en gångtävling.
Känslan med omgivande grönska och skyskrapor i fonden är inte helt olik den i Central Park i New York.

Varje 100m-passering är märkt med en skylt i markbeläggningen samt en stentavla föreställande en blomma. Det är olika blommor på alla 50 platser.

Matkulturell inskolning

Det gäller att ta det lugnt i början (utom om man ska springa ett lopp).
Vi har haft matinskolning. Hittills har vi ätit sushi på hotellet, macka på Subway och burgare på McD. Och så givetvis druckit kaffe på jätten från Seattle.
Trots denna till synes fega och amerikaniserade inledning kan jag försäkra att det är mer än tillräckligt att pek-förklara vad man vill och inte vill ha på sin Subway-macka och att man vill ha menu till sin räkburgare.

Här är supergadgeten som Måns efterlyste. De nöjer sig inte med neskaffe. Nej, nej, snabbkaffet går till så att man viker upp (Origami) ett bryggfilter som man fäster direkt över koppen. Hi-tech!

Japan: Första rapporten

På plats i östra landet.
Det tar tid att resa. Knappt ett dygn tog det dörr till dörr.

Förutom det här med att man inte förstår ett endaste litet jota (jag fattar siffrorna, men de förlorar liksom sitt sammanhang) så är den största kulturkrocken att det är vänstertrafik här. Det gäller även i rulltrappan. Stå till vänster, och omkörning i högerfil.


Tryggt att det spatserar omkring uniformerade män beväpnade med visselpipa och ljussablar.