God Jul & lästips

Julen är en tid för att sitta still och läsa. Eller nåt sånt...

Svensk Idrottsmedicin är föredömligt snabba med att lägga ut de nya numren av tidningen för allmän läsning.

Årets Nummer 4 är ett temanummer om multisportforskningen. Vi har knåpat ihop fem artiklar om olika aspekter på det vi kommit fram till hittills efter drygt 6 års arbete. Kanske kan vara nåt av intresse?

Eftersom jag fortfarande hostar som en tuberkulospatient så är träningen utbytt mot läsning. Det som hittills gjort överlägset mest intryck och givit inspiration inför 2012 är Svenska turistföreningens årsbok 2011. Den har undertiteln "Svenska leder - på äventyr i andras spår". Det är reportage från olika leder och friluftsturistande; cykla runt Siljan; paddla i Piteå skärgård; vandra Sörmlandsleden; med flera. Helt klart med skön känsla. Det måste bli fler turistexpeditioner i Sverige för mig nästa år.
Årsboken är främst till för turistföreningens medlemmar så den är lite svårare att få tag på, men ni får väl jobba lite. För er som är medlemmar är det ju bara att plocka fram boken och faktiskt läsa den.

 En annan oväntat positiv upplevelse är Naturkompaniets kund-/medlemstidning 365. Jag har väl fått de nummer som har kommit (första som kom ut tror jag kom i början av 2011 och hade den här framsidan), men jag har inte ens öppnar dem innan de gått till återvinningen. Tänkte väl att de var som vilken reklam som helst med bilder på alla "nyheter" i kollektionerna. Det visade sig att jag haft fel. Rejält fel. Tidningen är faktiskt klart värd att läsa med reportage, resetips och inspirerande fina bilder.
Nu får det räcka med lästips för idag. God tur till alla er som kan träna.

Pestsjuk

Helt sänkt med envis hosta, täppt och rinnande näsa (underbar kombo) och en sjuhelvetes huvudvärk. Inte en träningsminut på hela veckan.
För att ytterligare strö salt i såren så har isbanan på Östermalm IP öppnats. Jag fluktar längtande från labbet på de halvsvävande skridskoentusiasterna.

Kan inte hålla mig från att dela med mig av den här filmen. Motiveringen lyder "Ibland har skidåkare för mycket tid".

Nya prylar!

"Tränar du nåt då?"
"Naäe... Men jag är fett nykit:ad!"

När jag var uppe i Mora med CCC1000-gänget noterade jag att det inte helt optimalt att köra med ett par 15 år gamla pjäxor i storlek 46. Särskilt inte om man som jag inte har större fötter än strl 43. På max.
Det blev ett par top of the line Atomic från Alewalds. Jag har ju inte testat dom än, men det blir säkert bra.

Sen vore det kul att åka lite alpint också. Kanske kämpa upp på nån topptur. Då måste man ju ha lagg.

Nisse hade det vänliga sinnet att agera kurir/bulvan och inhandlade ett par begagnade Völkl Mantra från 2006. Det som är mest spännande med begagnatmarknaden alpint, och speciellt när det gäller freeride, är att väldig många par som säljs är i det närmaste nya! De har oftast använts mindre än 14 skiddagar...
Nisse var tydlig med att årsmodell 2006 var ett extra bra köp eftersom tillverkningen därefter flyttade från Tyskland till Kina. Jag har ju inte sett dom än, men det blir säkert bra.

Sen måste man så klart ha bindningar. Ska man kunna gå på toppturer ska man ha specialvarianter. Nisse slänger på ett par gamla Naxo. Dom kanske ser ut så här (?).
Jag har inte sett dom än, men det blir säkert bra.

Karriärval

OK, nu efter nästan 15 år som ideell idrottstränare (i bästa fall med reseersättning och symbolisk ersättning) och 12 års universitetsstudier känns det faktiskt som om det är värt det!

Förra helgen jobbade jag i Malmö med handbollsdamerna (U-landslaget i samträning med A). Gick runt i mjukisbyxor (dvs de officiella förbundskläderna), instruerade nån styrkeövning, skrek på nån annan som skulle hoppa högre eller springa snabbare. Efter alla dessa år känns det som något jag klarar av.

Den här bilden är från förra lägret i Skövde, men ni fattar principen. Killen som har ett smile hela vägen mellan öronen är Elvir (fystränare för A-damerna och Sävehofs elitseriedamer). Notera att vi på det här passet var två fystränare på tre spelare...

 

 

I helgen som var gick färden norrut mot Dalarna. Mora som bas och skidor i Orsa och Älvdalen. Längdskidor på snö med CCC1000-gänget. Jag kom på mig själv med att staka runt och le. Jag får alltså betalt för att åka längdskidor tillsammans med vinnaren av långloppsvärldscupen Jerry Ahrlin och tekniktränar-gurun Ola Ravald!

 "Men du har ju ett jobb nu", kanske nån tänker. Jo, det stämmer. I början av veckan lade jag pannan i djupa veck och satte mig för att planera en kurs till vårterminen. "Formtoppning" 7,5 hp för tränarstudenterna. Otroligt tungt jobb att fundera ut lämpliga föreläsare från idrotts- och forskningsvärlden. I mitten av maj kommer Iñigo Mujika och hälsar på.

Han är en höjdare inom just formtoppning, som bland annat har skrivit boken "Formtoppning i teori och praktik". Jag ska försöka se till att det blir nån öppen föreläsning för alla intresserade, så preliminärboka 14-15 maj 2012 för ett besök på GIH.

Bok värd att läsa.

Och så fick jag 100 000:- forskningskronor av Centrum för idrottsforskning.
Det är helt enkelt väldigt synd om mig just nu.

Klippt mig och skaffat ett jobb

Tyckte att jag förtjänade lite bloggsemester efter NY-mara-projektets avslut. Så då tog jag det.

Men sen har det rullat på med bra fart.

För första gången i mitt liv har jag ett fast jobb med tillsvidareanställning i evigheten och chef och pensionsinbetalning och hela konkarongen. Jag är numer lektor i idrott med inriktning fysiologi vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.

I måndags fick jag min första doktorand (är bi-handledare med "verkställande ansvar"). Doktorand anses i vissa kulturer vara ett finare namn för det politiskt inkorrekta uttrycket slav. Helt klart betyder en ny doktorand att multisport-/ultrauthållighetsprojektet kommer att pågå minst fyra år till.

I mitten av veckan släpptes mitt och Dr Larsens häfte om Pulsträning. Ska bli otroligt spännande att se hur det mottas av idrotts- och träningsfolk i landet. Den största nyheten är nog den mer individanpassade zonindelning som baseras på vilo-, tröskel och maxpuls.

I fredags kväll slet jag mig från TV-soffan och pallrade mig iväg till Stockholms stadshus för promoveringsceremoni i Blå Hallen och fin-middag i Gyllene Salen. Det var maffigt, gott och fisförnämt (bara en sån sak som att genrepa på att gå i trappa). Förutom rektor och andra höjdare från Karolinska medverkade även statsministern, fru Reinfeldt och minister Björklund, men trots alla toppar var ändå min hatt ohotad etta. Den gjorde sin fjärde promovering! Jag känner mig hedrad att följa på tre generationer av klanen Juhlin.

Det får vara allt för nu. Sitter med knackigt internet på ett tåg hem från Malmö. Fastnade i stormen och blev kvar ett halvt dygn extra i Skånemetropolen. Efter försök att fly staden med först flyg, sen tåg, sen omgruppering över natten och nytt försök med tåg är jag nu äntligen på väg. I och för sig står det still igen nu... Håll tummarna för att jag får återse huvudstaden!

NY marathon - dagen efter

Jaha... Det där blev ju lite av ett antiklimax. Mycket blandade känslor efter loppet.
Vädret var bra. Resan till starten funkade bra. Det fann dock ingen möjlighet att värma upp på grund av att man slussades sardintrångt fram till startlinjen med början drygt en timme före start.
Starten upp över stora bron gick lätt och fint och i skön medvind. Trots att det var den värsta uppförsbacken på hela banan låg jag ganska precis på den önskade hastigheten (6.34 min/mile), vilket ger 2.52 (om man klarar att hålla det hela vägen). Utför gick det sedan så klart mycket snabbare.
Brooklyn var riktigt coolt! Jag kunde banan eftersom jag sprang den delen i onsdags, det var tjockt med folk, mest locals, som hejade, tjoade och spelade musik.
Trots att jag hela tiden tänkte "ta det lugnt, ta inte i" gick det stadigt i ett tempo strax över 6.20 min/mile. Halvmaran passerades på ca 1.24. Kändes riktigt bra!

Från Queen över till Manhattan springer man över Queensboro Brigde. Jag hatar den bron!
Det gick så klart saktare men ändå ingen fara. Bilden här ovan är från korsningen 1st Ave /  90th St där supporterteamet hejade och Olof langade extradricka. Här gick det OK, och jag räknade ut att om jag bara höll 6.45 min/mile-tempo in i mål så skulle det bli bra.
Efter 30 km låg jag fortfarande mer än 30 sek före tidsschemat mot 2:52.
Vid ca 31 km däremot hängde jag över en betongsuggeavspärning vid sidan av gatan och vomiterade bort allt magsäcksinnehåll. Jag ackompanjerades av glada stereotypa amerikanska tillrop som "Hang in there!", "Keep goin', man!" Inte perfekt...
Fortsatte ändå in mot mål med keffhjärta och ett antal hulk-stopp.
Sista milen var kraftigt otrevlig.
Jag behöver väl knappast förtydliga att jag tappade lite i tempo.

Den här killen mår inte persika.

Jag hasade mig i mål på 2:59:19. Inte vad jag hade hoppats på men ändå under 3 tim.
Jag kom med nöd och näppe in bland de tusen bästa, 996 plats i herrklassen (sen var det ju några kvinnor före också). Lite anmärkningsvärt var att Isabellah Andersson var bästa svensk totalt på 2.28.29.
Min tid räckte till att bli 15:e svensk (tror jag, lite oklart eftersom ett par löpare före inte hade alla mellantider).

Efter målgång fortsatte jag på inslagen väg och tömde maginnehåll genom entrén. Det är en ordentligt lång väg som man slussas framåt efter målgång innan man får stanna och träffa familj och vänner. Så vid mina stopp kom de glada tillropen från funktionären. Nu var de av typen "Ar'uOKKeep going." "No more water for you!". Tack för hjälpen. Per Jonasson om in på typ samma tid så vi gjorde sällskap genom utslussning. Han skickade senare ett mess och undrade om jag mådde bättre med kommentaren "Du såg lite blek ut."
Till slut kom jag i alla fall ut och kunde byta om och lägga mig ned med benen i högläge. Tydligen hade folk gått förbi och både fotat och kommenterat "He looks kind of dead..."
Lite senare yttrade jag "Jag vill aldrig springa ett marathon igen." Varpå Olof snabbt inflikade, "men är inte du redan anmäld till Berlin?". Jo visst, serru.
På tunnelbaneresan hem mådde jag inte heller så bra. Whitney karaktäriserade min puls som "erratic", vilket på svenska betyder "oberäknelig, nyckfull, kringflackande, underlig".

Nu mår jag bättre och funderar på hur jag ska träna för att springa på 2:52 i Stockholm nästa år. Undrar om det finns nån bra halvmara under dec-jan så att ag kan kvala in till nästa års New York?

9 tim kvar: Track My Runners Online

Nu är det dags.
Vi har käkat middag och strukturerat morgondagen. Vi lämnar lägenheten 6.15 och Olof kör mig till starten. Jag kommer att vara klädd i en tjock morgonrock för att hålla värmen. Supporterteamet kommer att hänga vid korsningen 1st Ave  90th St, för att sen kuta till 40km-markering i Central Park.
Jag fick smaka en klunk vin idag, under förutsättning att jag springer under 2:55. No pressure...

För den som vill så ska det gå att följa löpares framfart live på maran hemsida under fliken Track My Runners Online. Starten går kl 15.40 svensk tid och jag har nummer 2771.

Sov gott

17 tim kvar: Sista löpningen

Dagen före-löpning är viktigt. Skulle köra en runda i klassiska Liberty State Park med Olof. Men polisen hade stängt av järnvägsövergången som vi behövde passera för att komma in i parken. Otrevligt.

Man skulle kunna tro att det skulle slå ned oss. I h-e, heller! Vi sprang tillbaka, hämtade bilnyckeln, sprang till bilen och körde runt hela parken och tog oss in från andra hållet.

Det här är vyn från parkeringsplatsen. Imorgon ska jag spring över bron. Eftersom det är i starten och dessutom banans största backe så får mitt mantra bli "ta det lugnt, springs försiktigt, ta det lugnt...".

Poängen med dagen-före-löpning är att mjuka upp benen och köra ett par stegringar.
Det blev typ 40 min med två knappa halv-kmlöpningar i uppskattningsvis strax under 3:30-tempo.

Olof passerar med lätta steg i vyn framför bron. Strandnära löpning.

Titta så fint det är! Men dj-lar vad krumma mina ben ser ut... Som parenteser.
Man kan dock notera att jag testar mina sprillans nya stödstrumpor från Zoot. Kändes helt ok.

Strandnära löpning vid Hudson-floden, Jersey City till vänster om mitt huvud och Manhattan till höger.

Paus med bensving inför fartökningarna (i medvinden) tillbaka till bilen.

Sämre ställen har man stått och slängt ben på.

Olofs kommentarer på fartökningarna: "Ooh, det blev mycket mjölksyra för mig!" och eftertänksamt nån timme efter passet "Det där var antagligen det snabbaste jag har sprungit de senaste tre åren."
Men med tanke på att han är en fotopererad Wall Street-snubbe som inte borde springa över huvud taget så hängde han med riktigt bra.

Olof fixade återhämtning-/uppladdningsdryck. Fråga inte...

"Det här springer man snabbt av!" - Olof informerar.

 Nu är det bara äta och vila kvar. Först pannkaksbrunch och sedan horisontalläge i soffan. Go, go, go!

1 dag 8 tim kvar: Sista milen testad

Nu är det fredag kväll. Igår var det vila och stretch. Idag löpning sista biten av banan tillsammans med Per Jonasson  från Backebo Runners. Start vid korsningen 1st Ave och 125th St, en vända in i Bronx, tillbaka över till Manhattan och raka spåret på 5th Ave och Cetral Park in i mål.
Dagen till ära hade hela banan markerats med en blå linje mitt i vägen och dessutom hade de satt upp mile-markeringar och banderoller vid 24 och 25 + att målet var uppmonterat. Hela rundan gick lite snabbare än i onsdags med snitt på ca 5.05 under de ca 12 km, men i utförslöporna i Central Park tryckte vi omedveten på så att tempot drevs upp till strax över 4 min/km.

 Man skymtar Pers högra axel och vita keps folkhavet vid Columbus Circle precis där man svänger in till sista spurtbiten (Kerstin på bilden har ingenting med filmen att göra, men hon kan mycket väl vara svenska).

Nöjd och glad med dagens pass köpte jag en pretzel och travade vidare mot nummerlappsutdelningen.

 Det var som vilken nummerlappsutdelning som helst, bara större. Och så är de ju amerikaner så man visa pass och anmälningsbevis för att få gå in i lokalen (men om man inte hade det så gick det bra ändå...)

2 dgr 20 tim kvar: Själen strålade

Det var nice. Riktigt nice!
Gårdagen började med sovmorgon och sen drog jag iväg mot Brooklyn.
En av mina absoluta favoritvardagssaker i världen är att åka tunnelbana i New York läsandes en bra bok. Helt enligt plan var boken W hade föreslagit pöörfect ("Extremely Loud and Incredibly Close").
Med boken i högsta hugg tog jag PATHen över till Manhattan 14th Street, promenad till Union Square, och byte till R-line. 

 Avstigning på ändhållplatsen på 95th Street, vilket är precis på marathonbanan, ca 2 miles från starten på bron (som syns i bakgrunden). Löpriktning är åt det håll som bilarna kör.
Snöstorm? Öhh... Nej. 15-20 grader och strålande sol.

Titta! 4th Ave i Brooklyn - det är spikrakt, nedgånget, ruffigt, skitigt och alldeles... alldeles underbart!

Man kan säga att jag sprang hela Brooklyndelen av banan, vilket blev 17 km. Lugnt och fint utan att stressa. Jag njöt i fulla drag av staden! Det är lite coolt att områdena man passerar har så extremt olika karaktär. Första tredjedelen var lite av ett latino-ghetto, andre tredjedelen domineras av Harediska judar (eller om det mest är Chassidism) och den sista delen är sjukt cafétäta hipserområdet Williamsburg.
Löpningen gick i 5.20 min/km-tempo inkl. alla rödlysen, fotgängare, toalettbesök och kartläsning. Den här delen känns definitivt som att den passar mig!

Det tog mig 15 km innan jag fattade att de röda flaggorna jag halvt noterat var banmarkeringar med texten "Marathon Route". Ok, kanske inte helt bright men de var uthängda lite huller om buller med ojämna mellanrum.

3 dgr 17 tim kvar: På plats!

Riktigt härligt att vara på plats i New York! Eller Jersey City närmare bestämt. Känns hemtamt. Känns också lugnt, avslappnat och som bra uppladdning. Trots att flygresan toppades med att barnet hade feber och kaskadkräktes ned en flygplansfilt med en mängd som var så diger att den inte ens borde fått plats i den lilla kroppen. Det innebar en natt på soffan för mig. Jag vill ju helst försöka undvika att bli sjuk.
Nu ska jag i alla fall ta tunnelbanan bort till Brooklyn och springa första halvan av marabanan.

Här en 7-min-film över hela banan. Måste erkänna att ett blir ett schysst sug i magen när jag tittar på filmen.

6 dgr 20 tim kvar: Här är lösningen på hur man ska träna!

Fortsätter med enormt nyanserade och kompletta tips och råd för löpare.
Återigen är det Fitness Magazine som ville ha svar och snabba lösningar.
Mina allra bästa tips presenteras under rubriken "Tre träningspass för att bli snabbare på milen!"
Skönt att det är klart och löst.

9 dgr kvar: Vila och målsättning klar

En ruggigt vanlig dag.
Lite jobb, lite blodtrycksmätning på snusstudieförsökspersoner, lite träna andra, lite skriva, lite mata barn.
Kände mig så seg i benen att jag faktiskt tog vila och bytte ut löpningen till labbet mot långsamcykling.

Hur som helst har jag i alla fall slagit fast min målsättning för New York-maran till 2:52.
Det betyder att jag utgår från farten 4.05 min/km, vilket är 6.34 min/mile, och så får vi e hur länge det håller

Det var någon som antydde i en kommentar att New York skulle vara långsammare än Stockholm. Inte bra tänkte jag.
Men proffset Szalkai  sa (vidarebefordrat från testledar-Frida):

"Jag skulle nog säga att marorna rakt över är jämförbara. Kanske lite, lite lättare att stumna av betongen i NYCM; men...med starka ben så går dom att jämföra rakt av mot varandra!!"

Motionärs-Maria beskrev förhållandet (också vidarebefordrat från testledar-Frida):

"Publiken är helt outstanding i NY och lyfter verkligen fram alla! Det är så jäkla häftigt att springa och höra allt jubel så trots mina stumma lår efter Queensboro bridge (eller vad den heter) så lyckades jag få till riktigt snabba kilometrar när jag kom ut på Manhattan och hörde folkets jubel! En helt otrolig känsla och upplevelse!

Personligen så tycker jag att NY är tuffare än Sthlm trots att jag fick bättre tid i NY. Det är ett antal broar man ska över plus alla dessa långa slakmotor. Upplevelsemässigt så är NY helt outstanding! Det går knappt att jämföra dom båda! Att få springa en mara i NY är så enormt häftigt så jag får lite gåshud när jag bara tänker på det!"

Då så. Siktar alltså på personligt rekord. Just tiden 2:52 är intressant för att det oftast ger en placering bland de 500 första.

10 dgr kvar: Vad har jag sagt nu'rå?

För någon vecka sedan höll jag ett föredrag (fast egentligen två gånger) på Personal Trainer Convention på Bosön. Jag snackade om "Konditionsträning med intervallmetoden" (finns det någon annan metod?) eftersom HC Holmberg hade fått förhinder och behövde en stand-in.

Se vad glad jag ser ut när Fitness Magazine kom och ställde frågor.

Nu står det några rader på Fitness Magazines hemsida under rubriken "Optimera din löpträning".
Jag ser alltid glad ut och svarar så gott jag kan på journalisternas frågor, men hur bra blir det egentligen när man ska sammanfatta konditionstränings fysiologi på några rader på ett språk som vilken motionär som helst ska kunna förstå?

Dagens TV-tips: SVT:s Korrespondenterna granskar kaffeindustrin "Beska droppar". Slutsats: Satsa på kvalitet och var beredd på att betala för det. Precis som med allt annat alltså.

Träning då? Jo, jag fick ihop drygt 21 km uppdelat på tre transportlöpningar. Låg hela tiden och borrade med 60-80 timmar kvar enligt pulsklockan till förväntad full återhämtning. Oavsett hur bra beräkningen funkar så kan jag i alla fall meddela att det var segt i benen.

11 dgr kvar: Det blev ett kvällspass - konstantpulstest

Jaha. Kunde tydligen inte sitta still.
Det blev ett kvällspass. Jag plockade fram en gammal klassiker ur rockärmen - konstantpulstest. Det går ut på att man bestämmer en runda och en pulsnivå man inte får gå över. Sen gäller det att springa så snabbt som möjligt inom de ramarna.
Mitt standardpass är Årstaviken runt med puls upp till 150 bpm (det var dock sjukt länge sedan jag körde testet).

Jäklar vad segt det var i början! Det tog 10 min innan pulsen var uppe på 150 bpm. Den lilla peaken vid 11 min är trapporna upp till Liljeholmsbron.
Mellantider:
Liljeholmsbron 11:30 min
Början av träbron på Söder-sidan 20 min
Hammarbyrodd klubbhus 29 min
Helvarv viken Båtklubb/bro 37 min

Idealet är puls på 147-149 bpm, men eftersom det är lite backigt är det lätt att hamna ett par slag över 150 bpm. Idag blev det medel på 145 bpm och totaltid 41:07 min. Personligt rekord!

11 dgr kvar: Anmäld till Berlin 2012

Nu när det närmar sig New York så gäller det att vara beredd med nästa mål.
Skrev ju redan tidigare att dubbelstart i Berlin blir nästa års stora mål.

 
Idag anmälda jag mig.

Dit är det 48 veckor och 4 dagar kvar.
Men jag gillar ju inte ens Berlin...

Nu är klockan strax efter 18. Det är tisdag och mörkt. Jag är proppmätt och har ont i låren. Borde vila och pulsklockan hävdar att jag har 49 timmar kvar till full återhämtning.
Ändå har jag en krypande känsla av att jag kanske skulle ta en runda runt Årstaviken... Vi får se hur det blir.

12 dgr kvar: Hur går ett maxtest till?

Idag var en dag med mycket jobb så jag har inte riktigt tid att blogga, men jag fick så mycket skit för att jag inte uppdaterat bloggen tillräckligt ofta så här kommer i alla fall en video som jag norpat från Jari Palonen. Han och Johan Andersson var och körde test  på labbet i fredags.

Jari själv var inte direkt nöjd med testresultatet. Hans kommentarer kan läsas på hans Outside-blogg.

13 dgr kvar: "F-n, va' tärd du ser ut"

Idag var det dags för det obligatoriska överlånga-passet-med-två-veckor-kvar-till-maran.

Hade inget löparsällskap så det blev jag med iPoden. Jag körde helt tokkitad med CCC1000-kläder, Salomons löpväst och fina nya knallrödarosa Adizerosar.

Trodde inte att jag skulle orka hålla på så länge så jag tänkte vara energitom från början. Åt två dubbla vita formfranskamackor till lunch. Och så lite kaffe. Och så körde jag hela passet utan energiintag. Startade vid 16 utan plan för rundan förutom att jag skulle förbi labbet, lämna ett kuvert på Gärdet och köra en vända i Hammarbybacken.

Första två milen var inget speciellt. Sprang på brorsan på gärdet som yttrade rubrikcitatet. Det måste vara det bästa man kan få höra med två veckor kvar till maran (speciellt om man käkat en pizza till middag och äppelpaj till frukost).

Vid 30 km på Skeppsbron började benen prata med mig. Mina lår kör med amerikansk accent, Arizona tror jag. Sådär att allt ska vara stort och vräkigt. Jag ba' "Mindre lår" och de ba' "No way in hell!"
Mina vader är mer brittiska. Misstänker att de kommer från Kensington, London och har ett fancy strandhus i Torquay dit de åker på recreational visits.

Efter 35 km ifrågasatte låren min intelligens. Höger: "Are you f**king stupid?" Vänster: "We are hungry" "We are hungry". Båda: "Steak, Ribs and Sauce" "Steak Ribs and Sauce". Det var ganska rytmiskt så det funkade fint att fortsätta springa till.
Vaderna kommenterade: "Yes, sir. A little further. Of course. Jolly good." Mina vader är väldigt artiga. De brukar dessutom hålla sig från att bråka när jag springer, och om de inte pallar (som på slutet av årets Stockholmsmara) så ursäktar de sig så fint att man inte kan bli arg på dem. "Excuse us, sir. There seem to be a little problem... You see... we cannot carry on. Terrible sorry, but it is simply impossible. Forgive us."

Vid 40 km började även kroppen gnälla. "Det här är jättejobbigt Och så gör det ont. Jag vill inte mer. Jag vill sova och ligga ihopkrullad i soffan." Min kropp är en mesig pappersvändar-Stockholmare så det brukar jag inte lyssna på.

Ganska precis efter 42 km kom jag fram till en kolsvart Hammarbybacke.
Höger lår: "Are you completely out of your frickin' mind?!?!"
Vänster lår: C'mon, bring out the gun. I'm taking this f**ker down!"
Vaderna: "Oh, dear..."
Kroppen: "Neeeeej!"
Nu vaknade även huvudet till: "Det blir bra. Det är sista punkten på listan och eftersom vi ska hem också blir det  en bit över 45 km och över 4 timmar. Det är bra." För den som var osäker så är huvudet en upsaliensisk akademiker. Resten av kroppen tror inte riktigt att huvudet har alla indianer i kanoten. Den mest frekventa teorin är att det inte fick tillräcklig uppmärksamhet i tidig ålder och därför har misslyckats med att utveckla ett korrekt känsloliv.

Upp och ned för backen och så hemåt.
Kroppen: "Jag mår skit. Det kommer att ta veckor att komma tillbaka efter det här."
Huvudet frågande: "Ja...?"
Låren: "Enough! This is enough. No more!" Alla löpare vet att det blir lite bökigare att fortsätta springa när låren strejkar, men det kunde inte hjälpas.
Vaderna: "Jolly good, just a tidbit more. Is there any tea at home?"

Stapplade in i porten efter 4 timmar 20 minuter och 47,4 km. Det är klart godkänt.
Pulsklockan indikerar 82 timmar till full återhämtning. Så pass.

26 dgr kvar: Nya prylar

 Tomas frågade om jag vilar mig i form. Ja, typ...
Förra veckan var risig fram till helgen, som istället spenderades med skidåkning i skidtunneln i Torsby, Värmland. Det hela var inom ramen för den exklusiva satsningen CCC1000 mot placering bland de tusen bästa i Vasaloppet. Mer om det i senare inlägg.

En av projektets sponsorer är Suunto så nu har jag en ny pulsklockeleksak. Har lovat att logga min träningspass och de finns för allmän beskådan på deras träningscommunity Movescount.

Men dagens stora happening var skoleverans från England. Ny färg men samma modell: Adidas AdiZero Pro 4. Till och med lite lättare, 152 gram (utan fotbädd).

För att vara på den säkra sidan köpta jag två par. Notera hur fint de matchar pulsklockan.

Idag blev det 2 x 7,5 km löpning i lugnt tempo. Med de gamla gröna skorna.

34 dgr kvar: Ner i källaren

OK, då förstår jag varför det gick skit igår.
Idag var jag så risig att jag fick ställa in allt och bara ligga i soffan. Fick knappt i mig någon mat, lite feber och ont i alla leder.
Således inga rullskidor. Det närmaste idrott jag kom var att titta på live-uppdateringar (ClientWare) av handbollsmatchen Spårvägen - Skövde. Hemmalaget vann med en boll. Härligt!

Nu blir det mera sömn.

35 dgr kvar: Lätt panik

Katastrof. K-A-T-A-S-T-R-O-F.
Exakt så bra gick Hindertimmen. Benen funkade inte. Hjärtat funkade inte. Magen funkade inte.
Vet inte på vilken plats jag kom eller hur lång tid det tog. Skiter i det. Joggade andra halvan och spydde fyra gånger under vägen. Känslan var dålig. Riktigt dålig.

Jag har inte så mycket att skylla på heller. Mest att jag inte tränat. Dags att skärpa till mig. Måste helt enkelt springa mer om jag ska kunna köra NY maran på ett bra sätt. Idag var det dessutom en lirare som sa att den är långsammare än Stockholm. Nån annan som har erfarenhet från båda?

Något litet positivt: Jag är fått ned vikten till ca 82 kg.

Fick ett par rullskidor idag, Swenor Fiberglass, vilket definitivt är det bästa par jag någonsin haft. Gjorde en deal med Anders "Mora" Eriksson så vi bytte mot att jag ska hjälpa honom lite med träning, tester och upplägg.
Så imorgon ska jag åka rullskidor istället för att springa. Smart.

39 dgr kvar: Ingen träning men kaffe hjälper mot allt!

Fortfarande ingen träning, men nu känns kroppen nästan bra. Imorgon tror jag det blir lite löpning.

Idag drack jag, precis som vanligt, en massa kaffe och gläds åt nya forskningsrön som hävdar att depressionsrisk minskar med ökat kaffeintag.
Givet! Man blir stor, stark, pigg och frisk.

Läs om rapporten på Science Daily eller på tidningen Archives of Internal Medicine.

Lätta upp med en bild!

41 dgr kvar: Världsrekord i Berlin

Världsrekord i Berlin 2:03:38 av Patrick Makau! Cool grej!

Förra året skrev jag artiklar till Idrott & Kunskap och SvD-Petra angående när 2-timmarsgränsen på maraton kommer att slås. Hur väl stämmer då dagens prestation in på mitt tips på att drömgränsen ska passeras i Berlin 2039?

Dj-ligt bra faktiskt! 

Fortfarande med den löjligt bra korrelationen på 0,97. 

Jag står fast vid mitt tips. Allt går enligt plan.

Min helg har spenderats vid Lidingöloppets spår. Vid sidan av spåret med SMS-rapportering i mobilen av vänners och familjs 5km-passeringar. Fullt ös med hejarop och applåderande. 

Tror att det var ett mycket bra beslut att ha vilohelg. Innebar dock ännu en 0-vecka för löpträningen. Det är katastrof...

Ska känslan efter Lidingöloppet sammanfattas med ett ord blir det: Fascinerade!

Alltså, att folk som knappt kan gå på en vanlig plan asfaltsväg faktiskt betalar för att trängas i ett tävlingsspår och dessutom tar sig runt! Så många löpstilar och extrakilon jag har sett. Vackert.

Nästa år blir det inte heller Lidingöloppet för mig. 

Däremot planerar jag att stå på startlinjen för Berlin marathon.

Målet är att stå på pallen.

Pallen i ett av "World  Marathon Majors". Fatta!

Dock inte i riktiga klassen... men det finns en Doppelstarter, det vill säga en sammanräkning av marathon på inlines och löpning. 

Årets vinnare hade 1:07:33 på inlines och 2:58:42 på löpning. De har någon omräkningsformel så att inlinestiden får mer betydelse (om jag har fattat rätt så är det en faktor på 2,274, men jag har ingen aning om hur den är beräknad). Vilken ger en sluttid på 5:32:19.

Givetvis var jag tvungen att göra ett par beräkningar på min egna möjligheter. 

En så bra tid som 1:07 låter tufft (jag kan ju i och för sig träna lite också...), men med tanke på antalet inlinesåkare, möjliga ryggar att hänga med och den flacka banan känns det långt ifrån omöjligt att jag skulle kunna komma runt på 1:15.

Att göra samma tid som på årets Stockholmsmara, 2.55 borde funka med tanke på att Berlin är betydligt enklare. 

Det skulle betyda en sluttid på 5:45:37, vilket är en bra bit från segraren men skulle vara en "spurtstrid" på silverplatsen. Ett par minuter före årets trea och fyra och typ en kvart före femteplatsen.

Game on! Härmed meddelas att nästa års stora mål blir dubbelstarten i Berlin!

42 dgr kvar: Om tillräckligt många har fel, blir det rätt då?

Tack, Tomas! Du gjorde min dag!

Hans kommentaren till det tidigare EKG/pulskurveinlägget löd:
"Testa att bild googla på "heart rate pulse". En rad bilder ploppar upp men få/ingen ser ut som ditt exempel. Interet/formgivaren har rätt Ni/verklighetetn har fel, typ."

Vilket jag givetvis gjorde. Och njöt i fulla drag! Vilken uppsjö av kreativitet.

Det som kan kallas "amerikansk-TV-serie-EKG-med-lite-extra-toppar-symbolen" verkar se ut ungefär som den här bilden.

Det gör den dock inte mer trolig eller verklig än den nedanför....

Och det är klurigt, men precis lika fel även om man försöker höja trovärdigheten genom att placera symbolkurvan på ett millimeterrutat EKG-papper.

Jag vet inte vad hjärtana står för, men det verkar som att det hela hjärtat har en "högst-otrolig-crazy-ass-kurva", medan det trasiga hjärtat har flat line. Ingen kan ju argumentera emot att det är dåligt om hjärtat har noll aktivitet.

Min favorit är ändå den här "verkliga" kurvan från den seriösa pulsklockeproducenten.
Om inte snubben med den där kurvan är död inom 3 minuter så ska han tacka Gud och Allah och prinsen...

Men det är klart. Jag måste ju hålla med om att det är mer action i bilderna ovan än de som är hämtade från sjukhusmonitorn...

...eller en obearbetad kurva från en frisk vilande person.
Bo-o-o-ring!

För er som vill läsa en kort pedagogisk text om EKG rekommenderar jag Nobelprisets utbildningssida "The electrocardiogram - looking at the heart of electricity"