Save the date: 25 mars

Ok, nu är det fastslaget.
Min disputation är bokad till 25 mars 2011.
Brittisk professor inhyrd för att ifrågasätta fem års arbete och slit.

Disputationen är det offentliga försvaret av avhandlingen och det sista steget innan man är klar och examinerad som doktor (PhD).
Här i Sverige går disputationen till så att opponenten ger en bredare presentation över forskningsområdet, varefter respondenten (jag i det här fallet) presenterar själva avhandlingen och dess delarbeten.
Därefter följer huvudattraktionen som är att opponenten (som lusläst avhandlingen) inspekterar och ställer respondenten till svars för allt som står skrivet.

Inspektionsprocessen genomförs med frågor, diskussion och konversation mellan opponenten och respondenten.

Nåt geni har beskrivet det hela som "en konversation som pågår tills blod droppar ut respondentens öron".

182 dgr kvar: Anti-Tao...

Jag hade sovmorgon förra torsdagen. Till 06:20.
Den här veckan försov jag mig nästan två timmar! Och vaknade 06:45...
Det ger en liten hint om arbetsbelastningen för tillfället. Därav bristen på blogguppdateringar.

Träningsbelastning: Nej.

Sinnesstämning: Apatisk-aggressiv.
Det betyder att jag inte bryr mig, men är j-ligt arg över allt.
Inte att förväxla med den vanligare diagnosen passivt-aggressiv där man håller inne på ilskan tills det exploderar. Inte jag inte. Här smäller det mest hela tiden.

Grattis Fredrik, grattis Emma, och grattis Linnea

Idag tänkte jag gratulera adepter - en idrott och två forskning.

Vi börjar med Fredrik Edin som igår knep årets andra SM-brons. Den här gången i cyclocross. Det måste räknas som bra timing att första gången på pallen är på SM!

Foto: Pontus Johansson.

På toppen står proffset Emil Lindgren, till vänster tvåan Jens Westergren (som vunnit de två senaste åren) och till höger stoltserar Fredrik med en välförtjänt blomsterkvast.
Han har fått lite hjälp med träningsupplägg under hela säsongen, och som utlovats tidigare kommer han att få berätta mer själv i ett intervju-gästinlägg på bloggen.

Dagens andra grattis går till Emma Wichardt som har fått sin första accepterade/publicerade vetenskapliga artikel. Det omnämndes mycket kort i det inlägget "Kompis, det går bra nu".
Det är Emmas examensarbete som omarbetats till en artikel med titeln "Rhabdomyolysis/myoglobinemia and NSAID during 48-hours ultra-endurance exercise (adventure racing)". Publiceras så småningom i European Journal of Applied Physiology.
Huvudfynden i arbetet är att muskelnedbrytningen under multisport minskar om man knaprar NSAID (anti-inflammatoriska läkemedel, t.ex. Voltaren), men samtidigt har de som äter medicin sämre tävlingsprestation (= längre totaltid).
Det var en ganska liten studie som behöver följas upp. Förhoppningsvis blir Emma doktorand på GIH och kan fortsätta sitt arbete.

Det tredje grattiset går till en annan examensarbetare i multisportprojektet - Linnea Wallberg. Även hennes examensarbete har skrivits om för att passa in i mallen för vetenskapliga artiklar och det blev i veckan accepterat för publicering i samma tidskrift, European Journal of Applied Physiology.
Linneas arbete heter "Plasma IL-6 concentration during ultra-endurance exercise" och vi visar att cytokinen IL-6 ökar som ett svar på arbetsintensitet snarare än hur länge man kör (i alla fall om man håller på över 12 timmar).

Precis som flera av våra andra arbeten så är det viktig information för alla som håller på med ultra-uthållighetsidrott.
Om det hade varit så att alla fysiologiska parametrar hade blivit "sämre och sämre" ju längre man håller på desto större risk hade det varit för att idrottsformen faktiskt är skadlig/farlig. Men nu ser vi snarare motsatsen.

Med de här två senaste arbetena så har fyra examensarbeten inom multisportprojektet blivit vetenskapliga artiklar. Det finns ett femte arbete som gjordes av Marie Nordin. Även det är nu i manusform. Marcus Borgenvik har omarbetat och gjort en del tillägg till Maries analyser.

Den som är intresserad av att läsa om forskningsprojektet "Physiology of Adventure Racing" hittar en del på den här sidan.

"Vad är det för fel på folk??"

Enligt svägerskan är det ett vanligt förekommande uttryck från mig.
Det kan möjligen ligga någonting i att jag ibland är lite skeptiskt inställd till mänskligheten.

Idag ifrågasatte jag bland annat hur uppseendeväckande inkompetenta svenska järnvägsläggare är, och hur de 23 vilsna irrhönsen på Stockholms central kan ta mer plats än 35 miljoner Tokyobor.

Ett annat gäng som genomgående undvikit stående ovationer är RF och SOK.
Regeringen säger "Varsågoda, ni får en massa extrapengar. Men ni måste komma överens om hur de ska fördelas."
Fyra år senare har de inte lyckats varken samarbeta eller dela upp stålarna.
Nu verkar det ändå som om de har kommit överens om att kanske komma överens om den tjugoelfte kompromissen.
Duktiga idioter.
Medlargruppen som tillsatts har säkert inte kostat ett öre av pengarna som skulle gå till idrottarna...

Och den här Peter Jihde... Är det ingen annan som jobbar i TV?

200 dgr kvar... igår

Igår var det 200 dagar kvar till Stockholm maraton 2011.
Jag tränade inte igår heller. Dessutom kaossnöade det.

Idag blev jag utkörd i snömodden av Karlstads-Carling.
Det blev en av standardrundorna, 14,1 km på andra varvet av marabanan. 4 dgr före årets mara pinnade jag runt på 58.15 min, men idag tog det 1 tim och 17 min.
Inte snabbt.
Tur att det finns tid kvar.

En positiv nyhet vara att fuskvikten (efter frukost och löppass) låg på 80,2 kg.

Det ska bli spännande att se vad ettårstestet visar. Invägning och hälsokontroll genomfördes 2 dec 2009 och det ska jag repetera även i år.

Game on!

Eller egentligen är det väl "race on".
Nu har jag anmält mig till Stockholm Marathon 2011.
203 dagar kvar.
Gott om tid.
Det blir soffan idag.

Men det är egentligen inte målet för hela det här bloggprojektet.
Från dag 1 har siktet varit inställt på New York City Marathon 2011.
Ser redan nu fram emot det nå' djävulskt!

Imorgon är det dags för årets upplaga och då står ett gäng (typ nästan 40 000) lyckliga löpare på startlinjen på Staten Island vid Verrazano-Narrows Bridge.

Världsrekordhållaren Haile Gebrselassie får mycket mediatid och bär ett stort favorittryck. Oddset på vinst är bara 2,3 ggr pengarna.
På Runner's Worlds hemsida finns en intervju och liten trevlig reklamfilm om Haile Gebrselassie.

Jag tror inte att han vinner.
Det sägs att årets upplaga har det starkaste startfältet någonsin. Ett helt gäng med kompetenta kenyaner och nordafrikaner.

Japans hopp står till Arata Fujiwara. På meritlistan har han en vinst i Ottawa Marathon (med en liknande banaprofil som New York) på 2:09:34 i maj 2009.
Personbästa 2:08:40 från Tokyo marathon 2008.
Jag hoppas att det går bra men tror i ärlighetens namn att det kan bli både himmel och pannkaka. Bästa japanska placering i New York genom tiderna är sjätte av Kenjiro Jitsui år 1994, och det vore coolt om han slår.

Sydamerika har nog större chans att få ännu en vinst genom Marilson Gomes Dos Santos. Han har snabbheten kvar, årsbästa på 5000 m 13.34, och sprang på 2:08:46 i London tidgare i år. Dessutom passar han alldeles utmärkt för den lite speciella banan (kanske till skillnad från Haile som aldrig sprungit tidigare men bröt halvmaran i New York tidigare i år) bevisat genom vinster både 2006 och 2008.
Han är mitt tips!

Annars hejar jag mest på Jojje, och kanske lite på Runner's Claes. Vore ju kul om han kom runt.

Maran under två timmar

Jag har skrivit ett gästinlägg till SvD-maratonbloggerskan Petra med titeln När görs första maran under två timmar?
Det är en kortvariant av en artikel med samma (eller liknande) namn som kommer i nästa nummer av Idrott & Kunskap som ges ut i dagarna.
Jag lovar att försöka länka till/lägga upp den också så småningom.

Kompis, det går bra nu!

Jag har haft en helt overkligt bra vecka.

Det började redan med hemresan från Japan. De senaste åren har vi alltid haft problem att komma hem igen. Det har varit allt från askmoln och snökaos till två veckors försenat bagage.
Den här gången var det bara en tyfon som passerade på armlängds avstånd från flygplatsen, och det största problemet var att personalen i incheckningsdisken inte kunde checka in oss...
Men sen flöt det på.
20 timmars resa med en ettåring är ju potentiellt en "brinna-i-huvudet-upplevelse".

Kom hem och möttes av ett brev från Skattemyndigheten.
Ojdå.
Men de hade "mottagit och godtagit mina uppgifter". Bra där.

Handbollslaget (Spårvägen) vann veckans match med en boll och klättrade upp på tredje plats i tabellen, vilket är mycket bra med tanke på att de fick kvala sig kvar föra säsongen (hade inget med det att göra...)

Och som pricken över i låg Rocky 19 och väntade på hallmattan!


Veckan fortsatte med en accepterad artikel, och mitt första uppdrag som reviewer på ett vetenskapligt artikelmanus. Arbetet jag ska utvärdera handlar om ultrauthållighetslöpare.

Två positiva möten med olika forskningssamarbeten. Dels ett tvärvetenskapligt projekt med idrottspsykologen Göran Kenttä, och dels ett high-tech samarbete med professor Brodins grupp på KTH kring mätningar av hjärtats mekaniska arbete. Målet är att ytterligare klargöra om hjärtat tar stryk av multisport, eller egentligen bevisa att det inte är farligt.

Det ramlade in ett jobberbjudande från RF/Bosön. Kanske kan vara nåt. Ska ta ställning till det under de närmaste veckorna.

Och så är det klart med opponent till min disputation. Jag är mycket nöjd. Det kommer med all säkerhet att bli en tuff batalj. Jag lovar att presentera professorn i fråga i ett separat inlägg.

Eftersom jag inte själv skrivit nåt om forskning i de senaste inläggen hänvisar jag istället till dagens bloggtips. Det handlar om motstatsförhållandet mellan antioxidanter och träningsrespons. Bästa beviset för det är nog den här artikeln i tidskriften PNAS.

Välkommen hem...

Måndagsmorgon
Strax före 7.
Cyklandes i vinterstass under regntyngda skyar på kolsvart blötmörk asfalt.

Granen på Skeppsbron har börjat byggas.
Julen är här.
Passerar Humlan i vass höstskrud.

Tillbaka till vardagen.
Välkommen hem till mörkret.

Bantnings-chock!

Hemma efter en månad i Japan.
Vad visar vågen?
81,5 kg!
Det är 4,5 kg lägre än senaste invägningen och 1,5 kg lägre än racevikten på maran.
Imponerande om jag får säga det själv.

Hur har jag då gjort för att plocka de här sista kilona?

Basföda i Japan har varit ris. Mycket ris. Frukost (!), lunch och middag.
Ät det LCHF-fanatiker!

Eftersom det är 7 (eller 8) timmar tidsskillnad Sverige-Japan så blir ju biologiska klockan skev. Eftersom det har varit många lunchmöten, bjudmiddagar och oregelbunda arbetstider har måltiderna kommit lite huller om buller. Sena middagar, alltid efter 18 inte ovanligt efter 21. Inga mellanmål inlagda utan oftast tre mål om dagen. Toppat med chokladmoffning och alkohol.
Ät det strukturfascister och professor i mat- och måltidskunskap!

Men vad har jag gjort då?
Svaret är så oerhört enkelt. Ätit mindre. Helt enkelt eftersom portionerna är mindre i ett land där medelvikten för män är typ 65 kg.

Och så joggat lite.