168 dgr kvar: Eddie Izzard!

Träningen idag trappades upp till promenad på 13,7 km (6,4+1,5+2,9+2,9) med motstånd, i.e. snö & barnvagn. Det går åt rätt håll. Långsamt...
Men dagens stora händelse hamnar i nöjesfacket. Ikväll var Eddie Izzard på Hovet och showade. Vi satt på tredje raden. Alltså, inte "tredje raden" som i betydelsen uppe vid takkronorna på Dramaten utan: ett, två huvuden mellan mig herr Transvestit (dock för dagen uppklädd i pojkbyxor). Bredvid oss satt en svensk skallig komiker med VIP-passet i högsta hugg. Skön känsla att ha längre till storbildskärmarna än till huvudpersonen i fråga. Izzard avverkade hela jordens historia på två timmar, med en hel del referenser till gamla föreställningar. Referenshumor regerar!
Det var helt klart en tidig julafton.

Eddie passar dessutom extra bra in i denna blogg eftersom han i höstas körde 43 maraton på 51 dagar för att dra in pengar till välgörenhetsorganisationen Sport Relief.
Marathon is the shit! På ett bra och häftigt sätt, alltså...

169 dgr kvar: Promenad & handbollsträning

En av de bästa sakerna på labbet är diskussionerna med kollegorna. Nya försök, är den eller den träningen bäst för det eller det - och man får nog lov att säga att folk vet vad de snackar om.
Idag var det jullunch (på Kinarestaurang) med forskargruppen, vilken kan vara en av de mest spretiga forskargrupperna som finns. Fick höra om ett planerat försök som bland annat ska leda fram till världsrekord i andhållning. Facet under vatten i över 10 min! Hoppas det lyckas.

Ingen riktig träning idag men i alla fall promenad från labbet till Mariatorget (lunchen) och sen vidare hem. Nästan hemma upplevde jag den här bildens härliga industriproduktivitetsvy medan Gorillaz skanderade "I got sunshine, in a bag. I'm useless, but not for long. The future is coming on."

Även om jag inte rör på påkarna för egen del så finns det inget som hindrar mig från att peka med hela handen så att andra gör det. Jag är fystränare åt ett handbollslag, Skånelas damer. Ett mycket intressant och utmanade uppdrag. Mest med tanke på att de åkte ur elitserien förra året, och i och med det tappade hela förstauppställningen och tre fjärdedelar av A-truppen. Från omgivningen förväntas dock de som är kvar prestera på samma nivå, och således vinna alla matcher i den lägre serien utan problem. Det funkar inte riktigt så...
Efter fyra matcher låg vi sist i tabellen tillsammans med det andra laget som åkt ur elitserien föregående säsong. Nu efter halva serien har vi klättrat till 8:e med 3 p upp till 4:e. Tight.
Under juluppehållet är det fokus på kondition på annorlunda vis. Dagens förutsättningar: Slitna kroppar, tre dm snö, minus 16 grader, mörker. Jag pekade: Långdistans stadsorienteringstävling! Efter en timme och en kvart kom de frusna men tappra krigarna tillbaka in i värmen. De firade med varm choklad. Vackert.

170 dgr kvar: Snö, barn och vardag

Idag var en standardpusseldag. Plus snökaos i stan.
Det är ingen överdrivt att säga att samhället är känsligt för störningar. Några cm snö så stannar alla bussar och tåg, och bilarna kasar runt på vägarna.
Gymmet, labbet, möten, statistik, siffror, telefonsamtal = full dag, men inget speciellt.
Tog hand om barnet hela kvällen när mamman var på julmiddag. Gick sådär. Mycket skrik... Har man inga matbehållare är man liksom andra klassens medborgare.

Nu har jag inte tränat på en vecka, vilket börjar bli extremt irriterande. Blir nog inget imorgon heller. Om man inte är van att träna förstår man nog inte behovet. Grinigheten smyger sig på.

171 dgr kvar: Dags för kaostiksoda & ny adept

Nja, jag är inte helt frisk men klart mycket bättre! Toppar med kaostiksodan ikväll så ska jag nog kunna börja med transportcykling imorgon. Det gäller ju att trappa upp lugnt och försiktigt också. Det är definitivt en sak som är lättare att säga till sina adepter än att leva upp till själv...
På tal om adepter så ska jag hjälpa cyklisten Fredrik Edin med träningen. Han vill höja prestationsnivån ett steg. Den här säsongen kom han 5:a på SM, 3:a i Sverigecupen, och var uttagen till landslagets breddläger.
Första steget blir att höja max syreupptag. På skrytsidan american-style vill jag meddela att just det är ett område där jag har lyckats med 100 % av alla som följt programmen.
Efter en omgång tester i fredags körde han första passet i måndags. Kommentaren var: "Nej, det här är f-n helt omänskligt! Helt sjukt, asså!"
Alldeles perfekt lagom, skulle jag säga.

172 dgr kvar: Klinisk krigsföring

Eftersom hosthelvetet inte blir bättre så finns det ingen träning att skriva om.
Nu är det fan dags för klinisk krigsföring i kampen mot sjukdomen. Inom det här området finns ingen vetenskap utan det gäller att hugga tag i varenda halmstrå.
Jag fortsätter med pillren, samt dubblerar sömn och vatten.
Uppdatering 2.0 är sanering.
Steg 1 är kroppen. Började med att raka bort håret från facet och ryggen. Först med trimmer och sen med hyvel för att vara säker på att få bort allt. Därefter dusch med hårtvätt samt en rejäl om gång med scrubtvål och rotborste. Räcker det inte med vanlig scrub så får det bli kaostiksoda nästa gång.
Steg 2 är tyglagret. Nya rena kläder, nya rena lakan och örngott. Allt gammalt brändes i ett oljefat på balkongen.
Steg 3 är omgivningen. Gick runt och sprayade hela lägenheten med handdesinfektion. Med rätt inställning på sprayflaskan kan man få upp ett fuktigt moln som svävar runt i lägenheten och dödar alla mikroorganismer i sin väg. Samt även blommor... Till sist doppade jag barnet i spritbad. Man har ju hört att de är ena ruggiga smittspridare. Hon går på babysim så det funkade ganska bra med huvudet under ytan och träning av dykreflexen. Enda problemet är att hon alltid får kallsupar...

Jag blir extremt förvånad om jag inte är frisk imorgon!

173 dgr kvar: Förbannade hosta

Det tog inte mer än två veckor innan jag fick stryka i planen. Idag skulle jag ha kört tredje passet med hårda intervaller, men med den här förbannade hostan så är det inte att tänka på. Eller, jag hade ju kunnat köra, men det hade varit fruktansvärt dumt. Har man lite rinn i näsan är det väl inte hela världen, men när halsen är inblandad ska man vara ruggigt försiktig!

Det mogna och vuxna beslutet blev alltså att vila och knapra bisolvon. Dock pallade jag att en promenad hem från labbet.

Möttes i dörren av en feting till kvarskatt. Så där så att det riktigt visslade om det!

Toppdag...

174 dgr kvar: Sova på soffan, utslängd & herrmiddag

Rubriken låter nog allvarligare än vad det faktiskt är.

Hostan blev värre i natt. Så illa att jag till och med hostade i sömnen. Inget mesande, utan rejäla vända-ut-och-in-på-lungorna-omgångar, som vid varje tillfälle resulterade i att barnet studsade upp i luften och landade med ett avgrundsskrik. För att optimera familjens samlade insättning på sömnkontot sov jag på soffan.

Jag hann skjutsa svågern till Arlanda innan jag blev utslängd från hemmet. Han skulle till Thailand och lovade att skicka MMS fyllda med sol, bad och drinkar tillbaka till oss i mörkret. I hemmet bjöds det på damlunch med jultema. Bara att avlägsna sig på obestämd tid.

På väg till labbet (för övrigt var det en härlig upplevelse att spatsera mot labbet en söndag helt utan skuldkänslor för att man borde vara trevlig någon annan stans) infinner sig en känsla av balans. Mycket behagligt, men inte alltför vanligt. Situationen är enligt följande: Jag har tid över!

* Jag har vilodag och ska inte träna.

* Jag ska inte träna någon annan.

* Jag har inget föredrag, föreläsning eller uppdrag att förbereda.

* Jag har inga vänner eller släktingar som jag verkligen borde ringa eller träffa (de som har fordringar på minuskontot kräver/uppskattar nog om barnet följer med vid ett besök).

* Jag har inget forskningsrelaterat med deadline i början av veckan (ingen ska dock luras att tro att det inte finns saker på listan att göra...)

Jag har alltså en halv dag där jag kan göra precis vad jag vill utan att känna att något annat försakas. Käkar en pizza, dricker en kaffe, läser några sidor ur "We the Living", och sätter mig vid datorn och betar av saker på att-göra-listan. För nästa vecka!

Kvällen avslutas med herrmiddag. Herrarna i fråga har träffats två gånger per år (schemat löst uppdelat på vår och höst) sedan 1996! Nio inbjudna och sju på plats (åttonde med giltigt förfall i Asien nån stans).

Det mest spännande med dessa tillställningar är bredden på personerna. Inte nödvändigtvis midjeomfånget, utan snarare det faktum att de är verksamma inom olika områden; från hovrättsdomare till cirkelledare i studieförbundet; från cancerforskare till mätteknisk ingenjör för joniserande strålning. Med gemensam nämnare att de är ytterst kompetenta på det de gör. Detta i kombination med att vi känt varandra från att vi var hormonstinna tonåringar med självklara svar på samtliga världsproblem, till nutidens stadium med en kombination av oklara fäder och embryot till cyniska gubbstruttar.

175 dgr kvar: Barnkalas och hosta

Har fått tillbaka bettskenan efter en vecka. Det var verkligen på tiden! Jag hade redan börjat gnaga sönder kinderna och filat ner hörntänderna till grandpa Simpson-nivå...

Annars är det inte mycket att skriva om idag, varken tränings- eller forskningsmässigt.

En familjedag i pusslet helt enkelt.

Det var sovmorgon, skidor på TV, barnkalas för gudsonen, städning, och laxplankemiddag med svåger.

Ett oönskar inslag är att jag har börjat hosta. I och för sig har jag varken snuva eller halsont, men i alla fall. Skärpning! Den aktiva bekämpningen består av Resorb, Alvedon, och en massa vatten och sömn. Förhoppningsvis är det borta till måndag.

176 dgr kvar: Ner, ner, ner, ner i källar'n, ner

...and then: Poke him with a stick!
Så var det tänkt. Men... I'm the champion of the universe!

Planen var att jag idag skulle köra ner mig i källaren rejält.
Trött och sliten med värk i lår och vader vid dagens början, sprinta bort all fart från benen på personalinnebandyn, köra ännu hårdare intervaller än tisdagspasset, toppa med cykling hem, för att sedan duscha kallt i fosterställning, krypa ner i soffan och inte lämna den på hela helgen!

Allt gick enligt planen fram till intervallerna. När jag tränar andra propagerar jag alltid för att man ska öka belastningen i små steg. Ofta. Då måste jag ju rimligtvis leva upp till det själv också. Ökade till 16,7 km/tim (3:36 min/km) istället för 16,5 och sänkte till totalt 17 min vila istället för 18 i tisdags.
Förra gången hade jag två min vila mellan varje intervall och dog efter fyra så att jag fick få ta 10 min långpaus innan jag kunde fortsätta. Nu så delade jag jämnare: 3 min på de tre första och 4 min på de sista två vilorna.
Klockan 17 hade alla andra gått hem och det började bli svårt att hitta på anledningar för att skjuta fram passet längre. Det är alltid lite ångest att kliva upp på bandet eftersom man vet att det kommer att svida...
Idag laddade jag med 10 min uppvärmning, stereon på hög volym, fläkten på fullt, och vatten i varje vila.
På stereon sjöng Elton John de uppmuntrande orden "it's gonna be a long long time", Pulp kontrade med "it's such a beautiful world", och Badly Drawn Boy tillade "I'm pissin' in the wind".
Hur det gick?
Så dj-la bra!

Helt oväntad gick det klart lättare än i tisdag - högre hastighet men lägre puls.

Det är en helt grym känsla när något går mycket bättre än man förväntad sig. Nu tänker jag gå runt och spatsera som värsta tuppen och visa fjädrarna hela helgen!

Det sympatiska upplägget med att ha två vilodagar i sträck kommer från den gamla längdskidstjärnan Per Elofsson, som i och för sig tränade dubbla pass alla andra dagar....

177 dgr kvar: Rekylen

Idag var jag verkligen inte Tarzan. Hade jag inte haft projektet och bloggen hade jag aldrig gett mig ut och sprungit idag...
När man får sig att träna lite hårdare så går det lättare och lättare för varje pass - till en viss punkt. Idag var den punkten. Rekylen! Det innebär att man är trött när man börjar passet, att man hellre ligger i soffan och flätar armband, och att man hittar på alla möjliga ursäkter för att slippa gå ut i regnet och träna. Den sista delen brukar ha en inte alls negativ inverkan på utförda arbetsuppgifter, skrivproduktion och antalet ringda telefonsamtal... Men det blev ändå den planerade turen runt de tre spåren på Norra Djurgården (de röda slingorna på kartan). Vader och lår var helt kass. Lyckligtvis kom benen faktiskt igång efter ett tag, typ 8 km. Jag tror att hela rundan är totalt ca 11 km.

Det blev lite transportcykling också (7,2 + 7,8 = 15 km).
Allt Nobelfestande gjorde att tunnelbanan hem var seg, knökfull och infektionsfylld.
Fixade och hängde en ny tavla i vardagsrummet. Stor. Jag är grymt nöjd!
Och: Absolut! Eftersom det är torsdag firades tavlan med skumpa.