Eftersom jag pusslat bort bloggskrivandet bland allt annat tänkte jag lägga in en liten text om även hamnat på forskningsprojektets hemsida www.gih.se/multisport
Mikael Lindnord var en av de försökspersoner som för fem år sedan rekryterades till den första delstudien i projektet ”Physiology of Adventure Racing”. Han har under hela resan varit involverad både i egenskap av tävlingsledare vid flera av de riktiga tävlingar vi använt för studierna, och som en av de som tagit till vara möjligheten att göra uppföljningstester på labbet, och också få hjälp och tips för att styra sin träning.
Den 27 augusti, efter drygt fyra dygns tävlande, knep Mikael och hans lagkamrater i Team Explore segern i AR världscupens deltävling på Costa Rica. Det är första gången ett svenskt lag vinner en stor flerdygnstävling utanför Norden.
Från vänster: John Karlsson (även han försöksperson från starten), Mikael Lindnord (intervju nedan), Per Vestling (försöksperson 6-dygns och 12-tim), samt amerikanskan Jari Kirkland.
Vad visste och tänkte du om din träning innan du kom hit till GIH för de första testerna för drygt fem år sedan?
Wow, jag tyckte nog att jag kunde det mesta. Ut och körde långpassen i tron att det var det absolut viktigaste, intervaller fanns inte eller ytterst sällan. Jag hade legat på samma nivå i några år och stampat.
Forskare beskylls ibland för att vara svåra att få några klara besked ifrån, och dessutom att deras kunskap inte kan användas i verkligheten. Har du haft några sådana problem?
Fördelen med att jobbat med Micke Mattsson och även Jonas Enqvist är att dom är aktiva själva och förstår helheten. Egentligen är det inget hokus pokus, men lite mer av nåt och lite mindre av annat, men framför allt så skapar dom en tro.
Hur tränar ni annorlunda nu jämfört med innan det fanns någon multisportforskning i Sverige?
Som natt och dag. Det finns fortfarande multisportare i den yttersta eliten som inte tagit åt sig av ”Mattssons” tänk, vilken är för mig en gåta.
Jag tränar helt annorlunda nu jämfört med fem år sedan, samtidigt har jag också kommit upp i mer timmar på års basis, även om det inte är några revolutionerande skillnader.
Stora skillnaden är att det blir mycket mer kvalitet och när man väl kört hårt, så är det stenhårt som gäller. Tagit bort ”gubb-passen” helt, kör långa distanspass lite hårdare än vanliga idrottare när dom kör distans. Bygger min träningsvecka utifrån de hårda passen och distansen, sedan fyller jag på med resten.
Vilka är de största/mest revolutionerande skillnaderna? Och har du lärt dig någonting om dig själv?
Att jag med den nya träningen höjde mitt VO2max, vilket har varit den avgörande skillnaden för att jag tagit det sista klivet in i världseliten. Har fått hjälp med att få fram mitt IAT värde och då lärt mig tränat efter det på tröskelpassen.
Det jag lärt mig mest är förståelsen hur kroppen fungerar, jag har tränat på lite olika sätt och sätt hur min kurva påverkats utav träningen, vilket har varit ovärderligt.
Har du några forskningsfrågor (dvs. något som forskarna bör lägga fokus på att utreda) som du tycker känns extra aktuella just nu?
Nutrition, vi ligger i framkant på detta område genom att ta det senaste från USA, men här finns det en hel del. Frågeställningen är: vad behöver man för kosttillskott under en lång tävling? Vad lider man störst brist av?
Vilken är din värsta upplevelse i forskningens tjänst?
Muskelbiopsi och kravet på oss att hålla en omänsklig hög puls under 24hr.
Tack Mikael, hälsa laget, och lycka till på VM! (i Spanien i oktober)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Intressant att läsa!
SvaraRadera