Allt började nice och fint. Det var inget problem att steppa upp ur sängen vid 3:30.
Frukost bestående av kaffe och gröt (det var ju på allvar det här!) inmundigades på bryggan. Vi får skylla på orutin med packning och fix för vi gled inte iväg från bryggan förrän 04:22.
Kunde inte valt en bättre dag. Solen i blicken och spegelblankt på Mälaren. Vi valde att starta rakt österut med motiveringen att vi då skulle få medvind och medström på de avslutande delarna Hjälmare kanal och Arbogaån.
Fort gick det också! Utan att förta oss gled vi under Kvicksundsbron efter mindre än 1,5 timmar. Vår grundidé om en 15-timmarstur reviderades till att vi nu snarare pekade mot en sluttid på 12 timmar.
Vi visste att vi skulle behöva bära kajakerna vid 10 platser. Vad vi inte visste var att det var så satans långa lyft!
Just det här lyftet var inte utmärkt på kartan så det blev en bonus. Rakt igenom Torshällas centrala kvarter. Och det räckte inte heller med 50 meterslyft förbi själva Slussen. Nej då, minst 500 m runt kvarter och över broar. Träkajakerna är ganska breda och saknar "bärstroppar" så vi fick helt enkelt bära en kajak i taget och sen gå tillbaka och hämta den andra. Fram till det här lyftet hade vi hållit vår 12-timmarsfart, vilket betydde att vi passerade ca kl 8 på lördagsmorgonen. Helt öde i byn. Sånär som på ett kroniskt överförfriskat par som lovade vakta den ena kajaken när vi bar iväg på den andra. Herren vinglade betänkligt i sina sandaler när han i positiv anda beskrev hur man ska bära en kajak och även leva sitt liv. Damen saknade typ halva ansiktet och sa inte mycket, men gjorde några inlägg med ett häxliknande kraxskratt. Vi kånkade iväg med vår ena farkost med tanken att vi med stor sannolikhet skulle hinna ifatt paret inte alltför långt ned på vägen utifall de fick för sig att knycka den andra. När vi var nästan tillbaka slog det oss att min mobiltelefon låg fullt synlig på sitsen...
Väl tillbaka såg vi att paret hade sjappat men att mobilen var kvar. Sweet, annars hade det inte blivit några bilder till det här blogginlägget.
På väg uppför Eskilstunaån märkte vi att motströms och motvind sinkade oss märkbart. Vi fantiserade med inlevelse om att träsksvävare skulle komma flygande ut genom vassen och över både oss och kajakerna. Alternativt rakt igenom våra ekipage så att det bara blev kaffeved kvar av alltihop...
Det var ganska trångt under vissa av broarna inne i Eskilstuna. Här någonstans kom vi på att jag glömt att packa ned matsäcksmackorna. Katastrof! För att spara tid hade vi förberett allt kvällen innan och lagt in dem i kylen. Vi löste det genom att ringa in supportteamet och övertalade dem om att ta med mackorna och komma till Alberga, strax efter mitten av Hjälmaren.
Den sista vilan.
Det tog oss 3 timmar att köra första 25 km. Sen var det stopp. De andra fjärdedelen tog över 8 timmar... Nästan tre av dem var lyfttid. Och så stannade vi ju och käkade ett par gånger.
Det bestämdes att räckte så. Att vi skulle stanna en stund här på ön (Stora Kvisslaholmen) och sen ta oss samman för färden över halva Hjälmaren.
Nisse fick här ännu en utomordentlig möjlighet att på nära håll studera E-tunadialekt då en hel koloni hade sommarflutit till den lilla gästhamnen.
Lite tidigare, på det sista lyftet, som definitivt inte var handikappanpassat, hade vi i en höghöjdslyftsituation på hala klippor pajat både ena kajaken och mitt högra knä. Lyckligtvis inga hål i båten, men skäddan for all världens väg. Den ser inte mycket ut för världen, men se för allt smör i Småland till att ha den kvar! Kajaken snodde runt så fort jag släppte paddeln. Definitivt inte optimalt över "öppet vatten"...
Nisse matade på. Böjde ner huvudet och fortsatte veva. Så var det typ sista fem timmarna... Vid något tillfälle kom han på sig själv när han var på väg rakt in i vassen.
Sista biten (11 km) tog 1.45, och efter drygt 13 timmar var vi klara för den här gången. Totalt blev det nästan 70 km. För att vara första passet för säsongen får det anses ok. För att vara Nisses första pass över huvud taget får det anses uppseendeväckande!
Vi får köra hela rundan på 100 km en annan gång.
När vi blivit hemforslade somnade vi som små grisar i sofforna på altanen.
Over and out!
Här går jag i mål på plats 260, dvs inte godkänt och också en av anledningarna till att jag planerar att springa även nästa år.
