Här kommer ett inlägg om maran (bättre sent än aldrig...)
Kort sagt gick det klart över förväntan!
Stapplade in på 2:55:10, vilket är personligt rekord med nästan fyra min.
Efter katastrofmilen på AIDS-loppet där jag sprang på 39:34 trots att jag tog i all jag hade var jag minst sagt tveksam till mina chanser att klara av maran ens under 3 timmar.
Det är sjukt skönt att marastarten går precis bredvid labbet. Tog samma tunnelbana som vilken vardag som helst. Tofflade upp på rummet. Joggade några minuter i tävlingsfart på löpbandet med utsikt över Östermalms IP, publiken som tittade mot starten och myllret av löpare.
Kändes lugnt och bra inför start. Joggade iväg när startskottet ljöd och tänkte ännu mer än förra året på att springa sakta, att verkligen inte hoppa ett steg i sidled för att komma fram lite längre. Så var känslan, men ändå gick första två km i 3:45-tempo...
Tvingade mig själv att springa saktare och låta folk springa förbi. Passerade 5 km på 19:13 (3:51/km).
Sen var det hela verkligen odramatiskt. Pråmade på. Lät folk springa förbi. "Det går för fort, men det är svårt. Jag är ju inte ens andfådd" för att citera en medlöpare som också siktade på 2.55 och som sprang förbi mig på Söder Mälarstrand. (Jag tog han sen uppför Torsgatan på andra varvet!)
Det var lite VM i jämnhet, faktiskt. De följande 5km:arna fram till 30km gick på 20:35; 20:26; 20:29; 20:55; 20:42 (inkl. skillnader i vind och backar).
Tiderna innebär att jag passerade 10km på 39:48. Trots att jag joggade! Och sen 30km på 2:02:20 vilket är ganska precis en min långsammare än förra året.
En enorm skillnad mot förra året var att jag i år inte hade det minsta problem med magen. Det är några minuter sparade bara på att slipa besöka holkarna. Det gjorde ju också att jag hade fantastiskt mycket mer energi kvar när det var dags för den sista milen.
En annan skillnad var blåsten. Det blev ett rejält extra motstånd i stort sett hela vägen från Djurgår'n, på Strandvägen, Söder Mälarstrand och sned motvind på Västerbron. Det hade kunnat vara knäcken på andra varvet, men jag tassade på och tappade bara till 4:17-tempo på den femman. Det gjorde också att jag gick om fjolårstiden och låg 20 sek före vid passering 35km.
Djävlar i min lilla låda vad nöjd jag var när jag passerade 35km hade medvind, sprang om stela medlöpare och kände att jag inte var helt död!
Upp till 40km rullade det på. Passering på 2:45:16, vilket var 3 min bättre än förra året. Men där tog det stopp. Utförbacken Odengatan ned slog sönder vaderna. Stolpigt, smärta, kramp. Huvudet var ändå positivt och jag stapplade vidare. Tappade ett tiotal placering men gick i mål som 206:a på 2:55:10.
Efter omständigheterna och med dagens fysiska status tror jag på allvar inte jag hade kunnat gjort någonting annorlunda för att få en bättre tid. Så nära en perfekt utfört lopp man kan komma!
Några har frågat om det inte känns snopet/bittert att missa måltiden med 10 sek, men i år är det egentligen inte så intressant. Förra året gällde det ju kvaltid till New York, men det är ju fixat så i år njuter jag bara av det nya personliga rekordet.
Nu är det dags. Alla grejer under sommaren blir bara mellanmål på vägen mot det stora riktiga målet! Jag har faktiskt redan moffat i mig ett par mellanmål utan att ha rapporterat dem på bloggen.
