100 km löpning i veckan.

Jag tjatar på alla som frågar mig om träning att man behöver klara att träning 100 km i veckan om man ska springa maran på en OK tid.
I och för sig inte bara klara av det. Man behöver göra det också.
Följdkommentaren från stressade VD:ar/doktorander/kassabiträden/tennisspelare/etc är att de inte har tid att springa så mycket.
Numera svarar jag som en automatisk telefonsvarare "Ett långpass på helgen, ett intervallpass med en grupp på en vardagskväll/-lunch och transportlöpning till jobbet för resten."
"Nääeeaaee..." är en inte helt ovanlig kommentar.

Gör jag det själv då?
Jodå, om jag har lust.

Måndag och tisdag har jag sprungit totalt 47,9 km. Utan att köra något träningspass.
Transportlöpning uppdelat på 6 pass på mellan 6 och 12 km. Hem till labbet (8 km eller 12 km via dagis). Labbet till hallen (8 km). Hallen till hem (6 km).
Det blir ju inte superkvalité men meterna räknas och man får ändå lite variation. Särskilt löpningen med vagn till dagis som närmast kan liknas vid naturlig intervall. "Fortaste, pappa!" och "Jag vill åka backen." varvas med "Ja' e kissnödig!"

Har jag förlorat någon tid på den här löpningen då?
Om man avrundar lite så har jag lagt 2 timmar per dag på löpningen.
Så svaret är Ja. Om jag hade cyklat så hade det tagit ca 1 timme och 15 min.

Om jag hade åkt tunnelbana så hade det tagit ca 45 min till labbet, 30 min till hallen, 45 min tillbaka hem. Tider inklusive promenad till och från stationerna men under förutsättning att det inte är några väntetider eller förseningar.
Således +/- noll. Jag har alltså förlorat tiden det tar att duscha. Hanterbart.
Bil då? Skojar'u? I Stockholm i trusningstrafik??