156 dgr kvar: Fjälltur & sammanfattning

2009 inleddes med långfärdsskridsko på sjöar i Uppland och avslutades med en längdskidtur på kalfjället vid Lofsdalen, Härjedalen. Det måste väl ändå anses som en bra och sluten cirkel. Idag var det dessutom Stellas första tur i pulkan. Dock oklart om det kan kallas för träning då 15 km tog drygt två timmar.Sammanfattning av 2009:
På första plats - Stella.
Sen kommer det inget mer...
På alla plan har faktiskt 2009 varit ett steg i rätt riktning. Utom möjligen träningsmässigt...
Euan Ashley som är chef på labbet i USA som jag är associerad till skickade i januari 2009 en fråga till alla medarbetare:
"...what we'd like to achieve this year. Not resolutions to be broken, by, well, next week, but goals; in this case, professional ones. So I'm asking that you reply with a list of stuff you want to achieve in 6 months and in 1 year."
Jag tyckte det var ett bra initiativ eftersom man verkligen fick fundera på vad man ville få ut av året.
Här nedan tänkte jag gå igenom vad jag svarade då, och bocka av hur jag har klarat målen:
• To submit at least 7 articles to peer-review journals.
Nja, jag har haft fler inskickningar men det har bara blivit fyra olika artiklar (det har tagit längre tid eftersom de har behövt omarbetas och skickas in igen). Dock har året givit min första publikation som förstanamn.

• To participate in and to give a presentation at an international conference.
Japp, avklarat och klart. Var inbjuden som talare till Stanford i somras.

• To complete all necessary courses and points requested for the PhD.
Jodå, det är också fixat.

• To apply for and receive grants that will cover my salary and research as a post-doc 2011-2012.
Nja, ansöka-delen gick bra, och jag producerade tre stora ansökningar där jag hoppades att åtminstone en skulle få positivt svar. Så blev det tyvärr inte. Jag har i alla fall fått ytterligare erfarenhet av anslagsansökningsskrivande.

• To start/participate in at least two new projects (should be without my original supervisor).
Ja, är svaret på den punkten. Apelin-APJ systemet är ett av projektområdena.

• To investigate/facilitate/work for the possibility to be at Stanford for three months during the spring 2010.
Nej, det funkar inte. Men jag undersökte möjligheterna och budgetterade för det i ansökningarna. Som vi ju tyvärr inte fick...

Slightly related goals…
• Take the Swedish version of the SAT (sections maths, statistics, English reading/comprehension, Swedish words, Swedish reading/comprehension), for no obvious reason. The goal is to get the top score, i.e 2.0, which equals 99.5 percentile.
Jo, det gick bra.

• Be able to solve the Rubik’s Cube under 120 sek. I got one for Christmas and have never tried to solve it before…
Nja, får bli svaret även där. Jag har klarat det under 120 sek, men det hade känts bättre om jag kan göra det varje gång. Eller i alla fall tre gånger i rad. Jag får jobba lite mer på det.

Som helhetsbetyg för målen år 2009 ger jag ändå mig själv VG. En hel del är avklarat, men inte allt.

Lycktligtvis spelar ju alla såna här petitesser inte så stor roll längre!

157 dgr kvar: Resdag

Dagens steg 1: Hinna med så mycket som möjligt före lunch.
Började med veckans tredje behandling, och nu börjar allt faktiskt funka som det ska. Behandlingarna betalades med två månaders träningsplanering för ett fotbollslag. Kollade jobbmailen - info från handbollsadept angående planering, samt info om accepterad artikel (så gott som, minor revision - ändra förkortningar). Det sistnämnda är mycket bra då vetenskapliga artiklar är det som räknas i forskningsvärlden. Avslutade datorarbetet med att ge feedback på en uppsats från några fysiologistudenter som jag handleder. Därefter packa in alla miljoner prylar i bilen, slänga i sig lunchen, köpa olja och spolarvätska, fylla på olja, borde kolla trycket i däcken. Glömde.

Dagens steg 2: Biltransport från Kungsör till Lofsdalen.
Förtydligande: 46 mil slingriga snövägar med överlastad bil och bebis i baksätet. Strax under sju timmars åktid andra gånger förväntas i år bli något utökat.
De första timmarna färdades vi genom ett osannolikt pittoreskt soldränkt snöglittrande vykort i Sveriges mest onödiga landskap Västmanland. Sedan fortsatte resan i mörker. Bilden, eller snarare situationen, är en höjdpunkt. Denna grill ligger nära Noppikoski i Orsa finnmark. Skylten ovanför dörren talar om att man kan köpa kaffe, glass och hamburgare i baracken. På skylten till höger som pekar ut mot besökarna står det "Bar". Vackert så. Det lilla problemet är att detta etablissemang är beläget i urskogen mitt mellan Mora och Sveg. Avståndet till båda "städerna" är en nätt kaffepromenad på sju mil. Enkel väg.

Ingen träning idag. Såvida man inte räknar åtta timmars bilkörning med axlarna spända upp till öronen och iris hårdpumpande mellan svart nattskog och bländande timmerbilsstrålkastare.

158 dgr kvar: Månljuslöpning

Nu har jag skrivit ett inlägg varje dag i en månad, vilket är den längsta period jag fört någon form av träningsdagbok under de senaste femton åren.

Trots att jag inte överdoserat på löpning känns det faktiskt som om jag har förbättrats som löpare den senaste månaden.

Jag längtar nå' djävulskt till den dag då det går så där lätt att springa igen. Den där känslan då man bara kan springa längre och längre, fortare och fortare. Senast jag upplevde det var nog ett pass en lördag förmiddag år 2003...

Dagens löprunda var uppseendeväckande. Vinterlöpning i minus 14 grader, inkl. snöpulsning, i gnällbältet - bara en sån sak! Snön knarrade under skorna, det gick förvånandsvärt lätt att springa, och månen sken med nästintill full styrka. B-E-A-U-tiful!

Sen är det ju förvisso tragiskt att det är fullt månljus kl 4 på eftermiddagen...

159 dgr kvar: Anyone for tennis?

Ja, vad ska man säga. Helgfirandet är en blandning mellan semester och heltidsdagis. Det är sovmorgonar, kaffe, vin, enastående markservice blandad med jobb vid datorn och allhanda barnaktiviteter. "I wish relationships with proper human beings were that easy!"
Träningen idag gick på temat "Anyone for tennis?", fast squash. Mycket coolare, med plus för att man kan ta i så att man blir blå men ändå inte slå ut. Egentligen lite märkligt att stänga in vuxna människor med tillhyggen i en liten glasbur och säga åt dem att slå på allt som rör sig. Lyckades vinna ett set. Av typ tjugo. Det var den första setvinster på över ett år. Grattis till mig!

160 dgr kvar: Släkten skall utnyttjas

En nyckel till att överleva med små barn är att utnyttja släkten. Högtider och helger ger utomordentligt bra möjligheter.
Idag körde jag dubbelpass som värsta lägerproffset!
En del i temat "blandade aktiviteter" är att jag helt enkelt tränar med andra, och gör vad de bestämmer. Förhoppningen är att jag inom ramen för period 2 (22 dec-6 jan) jobbar tillbaka lite vana att träna, t.ex. flera pass per dag och flera dagar i rad. Kroppen pallar inte att springa så mycket än.
"Förmiddagspasset", vid kl 14, var DÖK. Det är längdskidspråk och betyder Distans ÖverKropp = stakning (se smarthetsgrad av det för min maratonsatsning i inlägg "166 dgr kvar..."). Det var första gången på två år som jag stod på ett par längdskidor, och första gången någonsin i Lockmora friluftsgårds (Kungsör) 5km-spår. Jag stakade två varv på strax under 1 tim. Framför mig i spåret körde svärfar. Ett mål med träningspasset var att konstant köra på hans skidor och stressa honom så att han antingen ramlade ihop i en blöt utmattad hög när vi var klara, eller stressade sig ut i skogen och ramlade ihop i en blöt snötäckt hög under en gran. Han klarade sig från båda...
"Eftermiddagspasset", vid kl 19, var löpning med svåger. En lugn och skön runda på snötäckta vägar. På 50 min kom vi... en bit... typ runt byn.

Man vet att man bor i ett I-land när dagens största problem är att torkskåpet har stängt av för tidigt så att träningskläderna fortfarande är fuktiga på ärmarna när man ska ut på andra passet.

161 dgr kvar: Blandade karameller

Helgfirandet genomförs i tur och ordning i Uppsala, Stockholm, Kungsör och Lofsdalen. För att kunna utföra så många aktiviteter som möjligt (för att sno Nisses uttryck rakt av) är en hel del kläder, skor (inomhusskor, löpskor, längskidpjäxor state, längdskidpjäxor klassiskt, utförsåkningspjäxor, sneakers, kängor) och tillhörande utrustning (inkl. både badminton- och squashracket) med på resan. Bilen är fullpackad.

Dagens blandade karameller bestod av badminton, maghjul, samt jaga barn och kasta barn. Vad många inte känner till är att barn i många avseenden kan ersätta medicinbollar i träningen. Både höga kast och allehanda rotationer ger utmärkt bålstabilitet. Barn kommer dessutom i olika storlekar, vilket gör att man kan anpassa belastningen till övningen. Jag hade tillgång till viktbarn på 7, 12 och 20 kg.

Efter att benen blivit fixade så keffar axeln istället. Steg 2 i behandlingen: knäcka axlar och akupunktur i ruumpaaan.
Dessutom hade jag en låsning mellan revben som gjorde att jag inte kunde andas ordentligt. Nu är det fixat så jag kommer att bli farligt snabb!

162 dgr kvar: (Åter)födelse

Det vi firar genom att vältra oss i mat och paket är att en skäggig arab föddes (möjligen utan skägget vid födelsen) i ett stall till fattiga levnadsförhållanden.
På det temat passar det ju utmärkt att jag återföds. Jag är sned. Inte bra. Se bildbevis A nedan:Det är ca 3 cm skillnad mellan höger och vänster ben!
Det blir lite haltigt att springa så...
Lyckligtvis är det inte äkta benlängdsskillnad utan "bara" snett i höft och rygg.
Naprapat Tomas Nordin (till vardags på IKSU i Umeå) fixade till det där på ett par knäck. Nåja, under tio var det nog i alla fall. Lösta låsningar C2hö, C4vä, Th3-4antro, Th5-6posto, Th10flexion, Th12flexion, L1vä, S2hö, Thalus dorsalt, Naviculare plantart + alla tåben i flexion. Så då blev det väl tio + alla tår...
När han var klar var det bara 0,5 cm kvar av skillnaden (se bild nedan), vilket är den faktiska skillnaden på grund av olika långa underben. Ju mer jag springer desto värre blir skillnaden.
Alla som springer mycket bör kontrollera rygg, höft, ben och fötter med jämna mellanrum. Att inte göra det är att slänga bort flera minuter på maran, och dessutom be om att bli skadad!

163 dgr kvar: Klassisk löprunda

Julafton har så länge jag kan minnas inneburit en löprunda på förmiddagen. Så även i år. I år blev det en riktigt klassisk vintervända på ca 12 km som nästan alltid är rimligt plogad.
Det gick segt och trögt ungefär hela tiden. Tempot ca 5 min/km. Helt ointressant egentligen eftersom huvudmålet med löpningen är, som alla förstår, att tömma både magen och glykogenförrådet för att möjliggöra en högre nivå av matfrosseri under resten av dygnet.
För de som är oinsatta i vinterlöpning kan jag med säerhet meddela att Nike Zoom Air Victory (bilden) är skorna med allra bäst grepp. Typ...

Julbordet är framdukat. Regissören meddelade "Nu är det mat". Här ska "stoppas i ansiktet"!
God jul, med hopp om fina paket och en allmänt soft dag, till alla!

164 dgr kvar: Dan före dan

Idyllen är så genomborrande att man inte vet vart man ska ta vägen!
Tokvit jul i föräldrahemmet - inklusive allt med tända ljus, klädd gran, fikon, inslagning av paket och julsånger en bit över kväljningsgränsen.

Många upplever dan före dan som stressig. Det är helt fel. För det första är det en vilodag - bara en sån sak. Dessutom hinner man med alla såna där helgdagssysslor som att andas frisk lantluft, däcka i soffan, kolla fondplaceringar, bläddra i träningstidningar.
Asså', det här med träningstidningar! Jag förstår att det blir ett problem att fylla alla populärvetenskapliga blaskor som kommer ut varje månad med vettigt innehåll. Som dessutom har nyhetsvärde! Träningstips, träningsprogram och träningsfysiologi har inte ändrats nämnvärt sedan 60-talet. Jag vet ju allt det här, men det finns ju gränser! En av rubrikerna på framsidan av den första tidning jag ramlade över var:
"Gå ned i vikt med styrketräning - 6 effektiva övningar för fettförbränning". Vilket är totalt bullshit! Att gå ned i vikt handlar om att ha negativ energibalans. Styrketräning ger minimal energiutgift. Kör du riktigt tokhårt (6 övn, 3 x 12 rep à 3 sek = 11 min total lyfttid) så kanske du i allra bästa fall kan göra av med 200 kcal extra. Det är 2/3 av en Snickersbar...

Löpning är lite rejälare.
Igår glömde jag skriva vad de senaste testet ger för beräknad tid på maran. Beräknad löphastighet 4:32 min/km (-0:04 min/km), vilket ger 3:11:17 (utförligare uträkning på "185 dgr kvar...").

165 dgr kvar: Uppföljningstest

Krispigt! Det är det korrekta uttrycket för snöcykling i Sthlm tidig morgon två dagar före julafton. Biter i kinderna. Mycket ledig plats. "King of the bike lane"! Dagens transportcykling samma som igår 23,2 km (7,8 + 7,2 + 8,2 km).

Idag var det första uppföljningstestet. Inskrivningstestet var för 20 dagar sedan ("185 dgr kvar..."). Jag kände mig tillräckligt frisk för att köra alla nivåer utom maxet. Testledar-Frida hade dagens till ära klätt upp sig i labbrock.

Resultaten direkt:
Vikt: 86,7 kg (-1,8 kg)
Fettvikt: 13,7 kg (-1,3 kg)
Tröskel (4 mmol): 4,31 L/min (+0,11 L/min) = 88 % av max; löphastighet 14,4 km/tim (+0,3 km/tim) = 4,09 min/km (-0,07 min/km).
Eftersom jag kör fyra olika farter så kan man extrapolera kurvan upp till maxpulsen och på så sätt få ett värde på maximalt syreupptag;
Max syreupptag: 4,9 L/min (+0,2 L/min)
Testvärde: 56,7 ml/kg (+3,6 ml/kg)

Med tanke på att jag varit sjuk halva tiden och endast kört två intervallpass och ett rejält långpass så är resultaten extremt positiva!
Nedan är en bild på mjölksyratröskel mot löphastighet. Den röda linjen är inskrivningtestet och den gröna linjen är vad som borde krävas för att springa maran på 2:50. Den blåa linjen är dagens test.

Man ser att det har blivit lite bättre, men också klart och tydligt att jag fortfarande behöver förbättra mig en hel del.

Efter dagens test började fas två i uppladdningen mot maran. Den kallas "blandade aktiviteter", vilket till exempel innebär racketsport, långfärdsskridsko, längdskidor och utförsåkning.

Första steget blev att skotta fram bilen (anstängande, men knappast med förbättrande effekt), lasta in familj, julklappar, vinterkläder, brandsläckare, cykelpump, svartvinbärssill...

Stopp i Märsta för badmintonspel med handbollslaget (Nej, det blir man inte heller bättre på maran av...).

Nu har julen börjat!

166 dgr kvar: Vändning & långdistans

Nu vänder det!
Imorgon blir dagarna längre igen, dessutom tränade jag idag.
Så här i efterhand kanske det var max 20 % smart att börja med både transportcykling 23,2 km (8,2 + 7,2 + 7,8) och 10,6 km löpning på maratonbanan...

Till mitt försvar får sägas att löprundan gick i lugnt och sakta mak, medelpuls på 130 bpm med högsta på 144 bpm. Tempot var strax under 6 min/km, inkl. snö och fotopauser. Bilden ovan är på Djurgårdsbrunnskanalen (jämför med bilden från samma plats i inlägget "182 dgr kvar...") och vid den här passeringen var ställningen 7-3 mellan hur många längdskidåkare vs löpare vi mött. Bisarr känsla att se folk skida på Valhallavägen och träna för Vasaloppet på Gärdet. Bilden nedanför är tagen på Strandvägen. Även den helt klart utan sommarkänsla!
Morgondagen får utvisa om det blir nåt bakslag av att gå på för hård/mycket träning för tidigt.

Igår frågade "julle1982" hur jag tycker man ska lägga upp sina långpass inför maran. Mitt svar blir som alltid - det beror på. Ju bättre tränad man är desto viktigare är det att lägga upp träningspass med rätt fart och belastning för att fortsätta utvecklas. Är man dålig tränad så har all löpning förbättrande effekt = ju längre/mer desto bättre.
Långdistansträning i låg fart ger framför allt effekt på lokal nivå (musklerna). Däremot är det inte särskilt effektivt för att förbättra centrala parametrar (hjärtat, maximalt syreupptag) - då behövs de hårda intervallerna. Det betyder också att man bör köra långpassen med de musklerna man ska använda i tävlingen = löpning, och således är det inte smart för maratonresultatet att köra långpassen med stakning på skidor eller att paddla kanot.
Om vi alltså fastslår att man bör springa sina långpass så finns sedan (minst) tre delar av maratonlöpning att ta med i planering:
1) Underlag
2) Tid och sträcka
3) Hastighet
Ettan betyder att man bör träna på det underlag man ska springa på. De största skillnaderna är så klart mellan t.ex. skog och asfalt, men även stenbeläggning och asfalt skiljer sig åt. Det är skillnad i stötar och löpteknik mellan olika underlag. Här ligger mitt fokus i dagsläget. Här, och på "all löpning ger förbättrande effekt"...
På punkt två förespråkar jag att man vänjer sig med både tiden och sträckan. Vissa långpass blir alltså 2:50 tim och andra långpass blir 42 km (rimligtvis vänjer man sig successivt med längre och längre sträckor). Det sliter mycket mindre att springa 42 km lungt och sakta än i tävlingsfart.
Och slutligen tredje delen: farten. Man tjänar mycket på att springa i tävlingsfart, framför allt när det gäller löpekonomi (lägre energiutgift på en bestämd hastighet). Normalt pratar man om snabbdistans, och pass på ca 45-60 min i maratonfarten. Det går även att springa långpass i intervallform, vilket gör att man kan hålla rätt fart under längre totaltid.

Dagens hårdaste killar: Asfaltsläggarna på Djurgården! Skotta bort snö och is för att kunna skotta dit brinnande grus och olja!

167 dgr kvar: Snö eller sol?

Soft söndag med sovmorgon. Hostan är i avtagande, och har möjligen flyttat upp i övre luftvägarna - vilket är extremt posivit eftersom det då inte är något större problem att träna lite grand.

Möjligen kan man ha synpunkter på underlaget... Snölöpning har en helt annan teknik än asfaltslöpning. Värsta snökaoset i Sthlm på många år. Imorgon blir det transportcykling och joggingrunda (Om nu inte hostan tar tillbaka kommandot). Mest för att det ska bli grymt kul att slida runt på hojen!

Jag kan inte låta bli att jämföra med förra året. November och december i Kalifornien (direkt efter oktober och början av november i New York). Inte badväder direkt, men ändå motsvarande svensk solig försommar. Givetvis var löpvädret helt perfekt. Ett faktum som inte rörde mig i ryggen just då eftersom jag inte funderade på nåt maraton.

168 dgr kvar: Eddie Izzard!

Träningen idag trappades upp till promenad på 13,7 km (6,4+1,5+2,9+2,9) med motstånd, i.e. snö & barnvagn. Det går åt rätt håll. Långsamt...
Men dagens stora händelse hamnar i nöjesfacket. Ikväll var Eddie Izzard på Hovet och showade. Vi satt på tredje raden. Alltså, inte "tredje raden" som i betydelsen uppe vid takkronorna på Dramaten utan: ett, två huvuden mellan mig herr Transvestit (dock för dagen uppklädd i pojkbyxor). Bredvid oss satt en svensk skallig komiker med VIP-passet i högsta hugg. Skön känsla att ha längre till storbildskärmarna än till huvudpersonen i fråga. Izzard avverkade hela jordens historia på två timmar, med en hel del referenser till gamla föreställningar. Referenshumor regerar!
Det var helt klart en tidig julafton.

Eddie passar dessutom extra bra in i denna blogg eftersom han i höstas körde 43 maraton på 51 dagar för att dra in pengar till välgörenhetsorganisationen Sport Relief.
Marathon is the shit! På ett bra och häftigt sätt, alltså...

169 dgr kvar: Promenad & handbollsträning

En av de bästa sakerna på labbet är diskussionerna med kollegorna. Nya försök, är den eller den träningen bäst för det eller det - och man får nog lov att säga att folk vet vad de snackar om.
Idag var det jullunch (på Kinarestaurang) med forskargruppen, vilken kan vara en av de mest spretiga forskargrupperna som finns. Fick höra om ett planerat försök som bland annat ska leda fram till världsrekord i andhållning. Facet under vatten i över 10 min! Hoppas det lyckas.

Ingen riktig träning idag men i alla fall promenad från labbet till Mariatorget (lunchen) och sen vidare hem. Nästan hemma upplevde jag den här bildens härliga industriproduktivitetsvy medan Gorillaz skanderade "I got sunshine, in a bag. I'm useless, but not for long. The future is coming on."

Även om jag inte rör på påkarna för egen del så finns det inget som hindrar mig från att peka med hela handen så att andra gör det. Jag är fystränare åt ett handbollslag, Skånelas damer. Ett mycket intressant och utmanade uppdrag. Mest med tanke på att de åkte ur elitserien förra året, och i och med det tappade hela förstauppställningen och tre fjärdedelar av A-truppen. Från omgivningen förväntas dock de som är kvar prestera på samma nivå, och således vinna alla matcher i den lägre serien utan problem. Det funkar inte riktigt så...
Efter fyra matcher låg vi sist i tabellen tillsammans med det andra laget som åkt ur elitserien föregående säsong. Nu efter halva serien har vi klättrat till 8:e med 3 p upp till 4:e. Tight.
Under juluppehållet är det fokus på kondition på annorlunda vis. Dagens förutsättningar: Slitna kroppar, tre dm snö, minus 16 grader, mörker. Jag pekade: Långdistans stadsorienteringstävling! Efter en timme och en kvart kom de frusna men tappra krigarna tillbaka in i värmen. De firade med varm choklad. Vackert.

170 dgr kvar: Snö, barn och vardag

Idag var en standardpusseldag. Plus snökaos i stan.
Det är ingen överdrivt att säga att samhället är känsligt för störningar. Några cm snö så stannar alla bussar och tåg, och bilarna kasar runt på vägarna.
Gymmet, labbet, möten, statistik, siffror, telefonsamtal = full dag, men inget speciellt.
Tog hand om barnet hela kvällen när mamman var på julmiddag. Gick sådär. Mycket skrik... Har man inga matbehållare är man liksom andra klassens medborgare.

Nu har jag inte tränat på en vecka, vilket börjar bli extremt irriterande. Blir nog inget imorgon heller. Om man inte är van att träna förstår man nog inte behovet. Grinigheten smyger sig på.

171 dgr kvar: Dags för kaostiksoda & ny adept

Nja, jag är inte helt frisk men klart mycket bättre! Toppar med kaostiksodan ikväll så ska jag nog kunna börja med transportcykling imorgon. Det gäller ju att trappa upp lugnt och försiktigt också. Det är definitivt en sak som är lättare att säga till sina adepter än att leva upp till själv...
På tal om adepter så ska jag hjälpa cyklisten Fredrik Edin med träningen. Han vill höja prestationsnivån ett steg. Den här säsongen kom han 5:a på SM, 3:a i Sverigecupen, och var uttagen till landslagets breddläger.
Första steget blir att höja max syreupptag. På skrytsidan american-style vill jag meddela att just det är ett område där jag har lyckats med 100 % av alla som följt programmen.
Efter en omgång tester i fredags körde han första passet i måndags. Kommentaren var: "Nej, det här är f-n helt omänskligt! Helt sjukt, asså!"
Alldeles perfekt lagom, skulle jag säga.

172 dgr kvar: Klinisk krigsföring

Eftersom hosthelvetet inte blir bättre så finns det ingen träning att skriva om.
Nu är det fan dags för klinisk krigsföring i kampen mot sjukdomen. Inom det här området finns ingen vetenskap utan det gäller att hugga tag i varenda halmstrå.
Jag fortsätter med pillren, samt dubblerar sömn och vatten.
Uppdatering 2.0 är sanering.
Steg 1 är kroppen. Började med att raka bort håret från facet och ryggen. Först med trimmer och sen med hyvel för att vara säker på att få bort allt. Därefter dusch med hårtvätt samt en rejäl om gång med scrubtvål och rotborste. Räcker det inte med vanlig scrub så får det bli kaostiksoda nästa gång.
Steg 2 är tyglagret. Nya rena kläder, nya rena lakan och örngott. Allt gammalt brändes i ett oljefat på balkongen.
Steg 3 är omgivningen. Gick runt och sprayade hela lägenheten med handdesinfektion. Med rätt inställning på sprayflaskan kan man få upp ett fuktigt moln som svävar runt i lägenheten och dödar alla mikroorganismer i sin väg. Samt även blommor... Till sist doppade jag barnet i spritbad. Man har ju hört att de är ena ruggiga smittspridare. Hon går på babysim så det funkade ganska bra med huvudet under ytan och träning av dykreflexen. Enda problemet är att hon alltid får kallsupar...

Jag blir extremt förvånad om jag inte är frisk imorgon!

173 dgr kvar: Förbannade hosta

Det tog inte mer än två veckor innan jag fick stryka i planen. Idag skulle jag ha kört tredje passet med hårda intervaller, men med den här förbannade hostan så är det inte att tänka på. Eller, jag hade ju kunnat köra, men det hade varit fruktansvärt dumt. Har man lite rinn i näsan är det väl inte hela världen, men när halsen är inblandad ska man vara ruggigt försiktig!

Det mogna och vuxna beslutet blev alltså att vila och knapra bisolvon. Dock pallade jag att en promenad hem från labbet.

Möttes i dörren av en feting till kvarskatt. Så där så att det riktigt visslade om det!

Toppdag...

174 dgr kvar: Sova på soffan, utslängd & herrmiddag

Rubriken låter nog allvarligare än vad det faktiskt är.

Hostan blev värre i natt. Så illa att jag till och med hostade i sömnen. Inget mesande, utan rejäla vända-ut-och-in-på-lungorna-omgångar, som vid varje tillfälle resulterade i att barnet studsade upp i luften och landade med ett avgrundsskrik. För att optimera familjens samlade insättning på sömnkontot sov jag på soffan.

Jag hann skjutsa svågern till Arlanda innan jag blev utslängd från hemmet. Han skulle till Thailand och lovade att skicka MMS fyllda med sol, bad och drinkar tillbaka till oss i mörkret. I hemmet bjöds det på damlunch med jultema. Bara att avlägsna sig på obestämd tid.

På väg till labbet (för övrigt var det en härlig upplevelse att spatsera mot labbet en söndag helt utan skuldkänslor för att man borde vara trevlig någon annan stans) infinner sig en känsla av balans. Mycket behagligt, men inte alltför vanligt. Situationen är enligt följande: Jag har tid över!

* Jag har vilodag och ska inte träna.

* Jag ska inte träna någon annan.

* Jag har inget föredrag, föreläsning eller uppdrag att förbereda.

* Jag har inga vänner eller släktingar som jag verkligen borde ringa eller träffa (de som har fordringar på minuskontot kräver/uppskattar nog om barnet följer med vid ett besök).

* Jag har inget forskningsrelaterat med deadline i början av veckan (ingen ska dock luras att tro att det inte finns saker på listan att göra...)

Jag har alltså en halv dag där jag kan göra precis vad jag vill utan att känna att något annat försakas. Käkar en pizza, dricker en kaffe, läser några sidor ur "We the Living", och sätter mig vid datorn och betar av saker på att-göra-listan. För nästa vecka!

Kvällen avslutas med herrmiddag. Herrarna i fråga har träffats två gånger per år (schemat löst uppdelat på vår och höst) sedan 1996! Nio inbjudna och sju på plats (åttonde med giltigt förfall i Asien nån stans).

Det mest spännande med dessa tillställningar är bredden på personerna. Inte nödvändigtvis midjeomfånget, utan snarare det faktum att de är verksamma inom olika områden; från hovrättsdomare till cirkelledare i studieförbundet; från cancerforskare till mätteknisk ingenjör för joniserande strålning. Med gemensam nämnare att de är ytterst kompetenta på det de gör. Detta i kombination med att vi känt varandra från att vi var hormonstinna tonåringar med självklara svar på samtliga världsproblem, till nutidens stadium med en kombination av oklara fäder och embryot till cyniska gubbstruttar.

175 dgr kvar: Barnkalas och hosta

Har fått tillbaka bettskenan efter en vecka. Det var verkligen på tiden! Jag hade redan börjat gnaga sönder kinderna och filat ner hörntänderna till grandpa Simpson-nivå...

Annars är det inte mycket att skriva om idag, varken tränings- eller forskningsmässigt.

En familjedag i pusslet helt enkelt.

Det var sovmorgon, skidor på TV, barnkalas för gudsonen, städning, och laxplankemiddag med svåger.

Ett oönskar inslag är att jag har börjat hosta. I och för sig har jag varken snuva eller halsont, men i alla fall. Skärpning! Den aktiva bekämpningen består av Resorb, Alvedon, och en massa vatten och sömn. Förhoppningsvis är det borta till måndag.

176 dgr kvar: Ner, ner, ner, ner i källar'n, ner

...and then: Poke him with a stick!
Så var det tänkt. Men... I'm the champion of the universe!

Planen var att jag idag skulle köra ner mig i källaren rejält.
Trött och sliten med värk i lår och vader vid dagens början, sprinta bort all fart från benen på personalinnebandyn, köra ännu hårdare intervaller än tisdagspasset, toppa med cykling hem, för att sedan duscha kallt i fosterställning, krypa ner i soffan och inte lämna den på hela helgen!

Allt gick enligt planen fram till intervallerna. När jag tränar andra propagerar jag alltid för att man ska öka belastningen i små steg. Ofta. Då måste jag ju rimligtvis leva upp till det själv också. Ökade till 16,7 km/tim (3:36 min/km) istället för 16,5 och sänkte till totalt 17 min vila istället för 18 i tisdags.
Förra gången hade jag två min vila mellan varje intervall och dog efter fyra så att jag fick få ta 10 min långpaus innan jag kunde fortsätta. Nu så delade jag jämnare: 3 min på de tre första och 4 min på de sista två vilorna.
Klockan 17 hade alla andra gått hem och det började bli svårt att hitta på anledningar för att skjuta fram passet längre. Det är alltid lite ångest att kliva upp på bandet eftersom man vet att det kommer att svida...
Idag laddade jag med 10 min uppvärmning, stereon på hög volym, fläkten på fullt, och vatten i varje vila.
På stereon sjöng Elton John de uppmuntrande orden "it's gonna be a long long time", Pulp kontrade med "it's such a beautiful world", och Badly Drawn Boy tillade "I'm pissin' in the wind".
Hur det gick?
Så dj-la bra!

Helt oväntad gick det klart lättare än i tisdag - högre hastighet men lägre puls.

Det är en helt grym känsla när något går mycket bättre än man förväntad sig. Nu tänker jag gå runt och spatsera som värsta tuppen och visa fjädrarna hela helgen!

Det sympatiska upplägget med att ha två vilodagar i sträck kommer från den gamla längdskidstjärnan Per Elofsson, som i och för sig tränade dubbla pass alla andra dagar....

177 dgr kvar: Rekylen

Idag var jag verkligen inte Tarzan. Hade jag inte haft projektet och bloggen hade jag aldrig gett mig ut och sprungit idag...
När man får sig att träna lite hårdare så går det lättare och lättare för varje pass - till en viss punkt. Idag var den punkten. Rekylen! Det innebär att man är trött när man börjar passet, att man hellre ligger i soffan och flätar armband, och att man hittar på alla möjliga ursäkter för att slippa gå ut i regnet och träna. Den sista delen brukar ha en inte alls negativ inverkan på utförda arbetsuppgifter, skrivproduktion och antalet ringda telefonsamtal... Men det blev ändå den planerade turen runt de tre spåren på Norra Djurgården (de röda slingorna på kartan). Vader och lår var helt kass. Lyckligtvis kom benen faktiskt igång efter ett tag, typ 8 km. Jag tror att hela rundan är totalt ca 11 km.

Det blev lite transportcykling också (7,2 + 7,8 = 15 km).
Allt Nobelfestande gjorde att tunnelbanan hem var seg, knökfull och infektionsfylld.
Fixade och hängde en ny tavla i vardagsrummet. Stor. Jag är grymt nöjd!
Och: Absolut! Eftersom det är torsdag firades tavlan med skumpa.

178 dgr kvar: Nej, det tror jag inte på

Idag fick jag ett mail från marathon.se med titeln "Nu börjar Stockholm Marathon-träningen". Man kunde välja "3 timmarsgruppen" - inte ett hårt pass de första fyra veckorna. Det tror jag inte på...

Idag har det varit attack-vila!
Inte en meter löpning. Inte ens en meter tranportcykling. Allt för att få optimal effekt av gårdagens hårda pass. Det är coolt hur kroppen reagerar. Jag var stekhet som en braskamin i en
fjällstuga när jag vaknade i morse.
Annars har dagen till ovanligt stor del bestått av att bonda med lilla barnet. Morgon och förmiddag är bra lektid.
Det är viktigt att komma ihop att det är lika många timmar att arbeta på mellan 9-17 som 12-20!
Det är också viktigt att komma ihåg att det inte är komplicerade, dyra och fancy leksaker som är bäst. Dagens vinnare, utan konkurens, var en gammal kaffepåse. I guld!

Imorgon blir det en klassisk runda med de tre spåren; Lill-Jans skogen, Fiskartorpet och Stora Skuggan.

179 dgr kvar: Cykelkrasch & intervaller

Tisdag är det nya måndag.
Snoozade 14 gånger. Bråttom, bråttom. Jonnade järnet nedför vägen. Squiiik. Kaboom, boom, boom.
Lyckades med konststycket att göra en tvättäkta faceplant i asfalten i första kurvan.
Insåg att allt handlar om sammanhang. Under vilket cykelrace som helst var det bara en standardvurpa över styret, men bland bostadshus, bilar och skolbarn på övergångsställen så är det relativt ovanligt med folk som studsar på huvudet med benen rakt upp i luften.
För övrigt tror jag att folk i allmänhet ramlar för lite. Barn kör ju sitt race med allehanda cirkuskonster utan livlina, men vuxna har tappat förmågan. Det är bra att ramla. Man hinner inte tänka på hur man ska slå i marken på bästa sätt så det är trevligt om kroppen reagerar av sig själv. Att min ramlingskompetens fortfarande är hög manifesteras av att jag idag reste mig utan en skråma. Inte ens brickorna [glɑ:sœgɔnɛn] ramlade av!

Om man nu har bestämt sig för att köra träningspass så tycker jag att man ska göra det ordentligt.
Jag behöver höja maxet, och jag är rätt säker på att det då handlar om att belasta hjärtat och cirkulationen så mycket som möjligt så länge som möjligt.
Hårt och länge helt enkelt.
Men kör man för hårt från början så smäller det till efter två min och så kan man inte fortsätta.
Grafen ovan är från första testet i projektet och visar syreupptag på olika löphastigheter. Där den röda linjen går upp och "ut ur grafen" visar den lägsta löphastighet som ger maximalt syreupptag. På den farten ska jag springa = 16,5 km/tim eller 3:37 min/km, dvs betydligt fortare än min maratontid.
Intervallerna för dagen var 6 st à 4 min, med 2 min vila emellan.
Om det är någon som tvivlar så kan jag försäkra om att det är jobbigt. Första och andra är ok, men sista halvan av tredje och sista 3 min av fjärde är ren och skär plåga. Efter 4 intervaller snurrade det bra i hela världen, benen kändes som stockar, jag flåsade lungorna ur mig, och vinglade påtagligt.
Det blev extra lång vila (10 min) innan jag körde femte och sjätte på ren vilja.
Planen är att jag ska hinna få in fem till av de här passen innan nästa test den 22 dec. Målet är att öka syreupptaget med 6 %, från 4,70 L till 4,98 L.

Paul Scholes spelade idag sin 620:e match för Man U när deras C-lag (+Evra och nämnde Scholes) slog tyska mästarna med 3-1 i Champions League. Inggööölaaand!

180 dgr kvar: Tuffare än somliga tror

Hade faktiskt förväntat mig att jag skulle vara helt förstörd efter långpasset i lördags. Man brukar ju säga att träningsvärken är som värst 48 timmar efter passet, men det var klart hanterbart idag. Lite stumma lår, rejält stel hamstring, ont i Soleus (djup vad) och i tibialis anterior (bilden). Det sista gör mig glad! Det är nämligen så att riktigt duktiga afrikanska löpare har högre aktivitet i den muskeln än andra löpare. Och om jag har ont så måste jag ha använt den! Det brukar också betyda god löpekonomi, och om man tittar på standardkurvor så har jag riktigt bra löpekonomi. Viktigt!

Annars, då? Seg dag, regn, mörkt, många siffror, och sirap i huvudet.

Träning då? Men vilket j-la tjat! Om man kommer hem vid 9, sliten, hungrig och blöt i röven (transportcykling 8,2 km) så är man inte direkt sugen på att äta asfalt. Lite maghjul i värmen fick det bli.
Imorgon blir det hårda löpintervaller. Fokus!

Allt handlar om val. Hellre New York än Västervik. Eller?

181 dgr kvar: Julmarknad på Utö

Igår var det ju långpass så idag blev det vila.
Passade på att ta en tur till Utö.
Andra advent och julmarknad brukar vara en säker vinnare. Idag var det dock inte överdrivet gästvänligt.
Så nej, bilden till vänster är inte tagen idag... Men den är tagen på Utö, och det är så här man vill att det ska vara i skärgår'n.
Trots att vädret var sämsta tänkbara så är det alltid soft och skönt på ön. Hela atmosfären är liksom genuint avkopplande.
Dagen innehöll kitchiga halmbockar, hantverksörhängen som ingen köper, svart vinbärssill från Wärdshuset, grym (men skållhet) fisksoppa, glögg och långpromenad i strilande kylslaget märgisande regn.

För övrigt säger jag som Martin Kayongo-Mutumba (AIK fotboll):
"Den som väntar på nå't länge! ... Jag vet inte hur man säger den där grejen. Men den som väntar i alla fall, han väntar!"

182 dgr (ett halvår) kvar: Test av banan

Jag behöver meter på asfalt. Man blir bra på det man tränar. Och det går lättare att springa ett race om man kan banan. Alltså, idag var det bantest. Att springa hela banan direkt kanske är lite overkill, så det blev lång varvet = 25,4 km.

Lugnt och stadigt, utan stress.

Lindarängsvägen: Det är inte alldeles vackert och strålande långs hela banan. Särskilt inte regniga decemberdagar...

Djurgårdsbrunnskanalen: Hittills sprungit 6 km. Funkar fint. Går ju inte så snabbt, men varken fötter, knän eller höft har bråkat än.

Norrmalmstorg: Typ halvvägs på dagens runda. Jag förstår varför dom stänger av gatorna när det är dags - det går långsammare om man måste tackla turister med julklappspåsar för att överhuvud taget komma framåt.

Härnäst kommer Skeppsbron, Söder mälarstrand och Västerbron. Vi (bror springer med) rullar på bra. I efterhand visar det sig att vi hade grym medvind på Söder mälarstrand.

Följaktligen är det motvind på Norr mälarstrand. Döh! Spännande att man trots att det bara är en lugn träningsrunda börjar dela upp den kvarvarande sträckan i mindre delmoment. När vi svänger ned på Norr mälarstrand är det sex gator kvar. Nedräkning i varje sväng. 5 - Vasagatan. Ah! En Espressohouse som jag inte druckit kaffe på! Vi stannar till på 7eleven Kungsg/Vasag och köper kexchoklad och cola.

Tips till alla löpare: Om ni är på väg in i väggen på Vasagatan och ser sjuelvan. Gå inte dit! Det är mycket smartare att fortsätta till den nybyggda och mindre kända som ligger precis i början på 4 -Torsgatan. Varsågoda!

3 - Odengatan: Stannar och snackar med en forskarkollega. Han bar på ett långt fodral. Såg ut som han gick runt med ett hagelgevär på Odenplan. Det visade sig att det var en flagga eftesom han ska vara fanbärare på Nobelfesten. Varför bar han på den nu?

2 - Karlavägen, 1 - Sturegatan. Klart. Det tog 2 tim 26 min, ca 5.45 min/km inkl. alla turister, rödlysen, stretch- och matstopp. Slutsatsen är väl helt enkelt att jag överlevde, kroppen höll, och att jag behöver träna mer.

Aah. Där är den. Känslan. Har ätit, duschat, kommit hem, och lagt mig i soffan. Film på storbild. Känslan av en slutkörd kropp. Man blir väldigt medveten om kroppens olika delar och muskler när de gör ont. Nöjd och lugn är andra delar av känslan. Kryddat med ett fluffigt moln i huvudet. Perfekt! Känslan är densamma oavsett om man är 17, 21 eller 30 (äldre vet jag ju inte). Hur snabbt och långt och hårt jag behöver pressa mig har sjunkit markant - men känslan är densamma.

183 dgr kvar: Forskningsvardag & innebandy

Eftersom mitt huvudsakliga arbete är forskningen så är det väl på sin plats att beskriva en arbetsdag. Det vore antaglig perfekt om man tänkte, läste och funderade 50 %, gjorde försök 30 %, och skrev ihop resultaten på de sista 20 % av tiden. Men det är mycket annat som ska tryckas in. En stor del handlar om olika anslag och möten.

06:00 Klockan ringer. Det finns ingen som helst möjlighet att jag kan gå upp nu!
06:30 Ok, man har alltid ett val. Varför ska jag gå upp nu? Vad missar jag om jag sover till 9? Svaret är att jag missar stipendieansökningen till Japanstiftelsen. Det är värt att gå upp. Tar med mig barnet så att mamman får sova en timme. Barnet har tydligen kört kombinationen av torrsimsspurt och hårdrockstrummissolo i ryggen på mamman sedan halv fem.
06:45 Frukost. Nja. Espresso, multivitamin och ett päron.
07:03 Kollar mailen. Fått inbjudan till Japan från Dr Izumi Tabata. Han är mannen bakom så kallade Tabata-intervaller. Kan bli fint. Inbjudan är i alla fall Bilaga 5 i Japan-ansökan.
07:40 Cyklar till labbet. 8,2 km i regn.
08:05 Rekommendationsbrev från Prof Ekblom i postfacket. Bilaga 3.
08:15 Skriver rent och uppdaterar CV. Bilaga 2. Skriver och kryssar i ansökningsformuläret enligt stiftelsens alla regler och förhållningsorder.
11:20 Möte med Prof Kent Sahlin angående ett manuskript som ska skickas tillbaka efter revision. "Måndag morgon på mitt bord." = lördagsarbete...
11:42 Grundar för kommande aktivitet med en kopp Misu-soppa.

11:45 Innebandy med personalen. Och då frågar man sig kanske: "Med detta schema och begränsad tid, är det smart att lägga dagens enda träningstimme med sikte mot bästa möjliga maratontid på innebandy? Blir man bättre på asfaltsnötning genom plastpinnefäktning?" Svaret är "NEJ, i h-e, heller!" Men det är kul! Och ett fantastiskt bra sätt att lära känna personalen på andra avdelningar.
13:02 Hämt-Sushi-lunch
13:35 Möte med Prof Ekblom angående ett manuskript som studsat. "Det är nog bäst att skriva om det, stryka halva och skicka in det till en annan tisdkrift. Du kan ta det efter de andra tre."
14.25 Mail från Liselotte Olsson på Riksidrottsförbundet (RF) med utvärdering från deltagarna på Elittränarutbildningen (efter halva utbildningen). Jag snackade två heldagar om fysiologi och träning. En kommentar var "Det har varit väldigt blandade insatser. Bäst var Wirhed, Oddson, Ravald och Mattsson, mycket för att de har kunnat möta oss på vår nivå först och utgått därifrån." Sånt värmer. Men... Wirhed och Oddsson står på varsin "bäst"-kommentar till. F-n. Jag får skärpa mig till nästa år.
15:02 Cyklar till Bosön. Hämtar kuvert i receptionen. Rekommendationsbrev från Janne Carlstedt, Samordnare elitstöd på RF. Bilaga 4. Cyklar tillbaka (en runda på 18,4 km). Regn.
16:02 Får ett mail angående GIH: Öppet Hus 31/3 2010. "Vi hoppas givetvis att du även i år vill vara med och 'sälja' GIH till våra besökare." Vi får se. Min förhoppning är att vara utomlands då.
16:12 Beslut från Centrum för idrottsforskning (CIF) för 2010 års anslag. Vi fick dels 250.000:- till min lön och 200.000:- till projektet "Physiology of Adventure Racing". Det får anses som bra. Trots att CIF är det enda forskningsrådet för idrott så har det inte jättemycket pengar.
16:15 Diskuterar utfallet från CIF med Eva Blomstrand, hennes grupp fick 120.000:-, men är ändå nöjd eftersom det är tuff konkurens. Hon är bland annat forskaren bakom att det finns att de grenade aminosyrorna leucin, isoleucin, och valin i de flesta sportdrycker och bars. Aktuell i dagarna som författare (tillsammans med William Aprò) till Riksidrottsförbundets "Kunskapsöversikt: Kost- och näringslära inom idrotten".
16:38 Skriver det sista på forskningsplanen. Bilaga 1. Korrigerar ansökningsformuläret till Japan-ansökan, och dubbelkollar alla dokument.
18:50 Ansökan klar, komplett och utskriven med fem bilagor! Hinner inte till postlådan på Östermalmstorg som töms 19. Centralen töms 20.
19:10 Släcker, stänger av kopiatorer, låser och larmar på labbet.
19:30 Mellanmål på Pressbyrån - banan och två rågbröd. Se där, det här projektet börjar bli allvar på riktigt. I vanliga fall hade jag lika gärna kunna trycka i mig en Twix och en Magnum Strawberry White. Det glömde jag skriva igår - tredje delen i vad jag behöver göra: Gå ner i vikt, minst 5 kg = <10 kg fettvitk.
19:39 Lägger stipendieansökan på brevlådan. Nu är det bara ta sig hem, äta, och sova kvar.
Tack för idag!

184 dgr kvar: Champagne Thursday

Champagne Thursday kan vara världens bästa påfund!

Det är en så sympatisk paradox: veckans tråkigaste dag med den festligaste drycken. Kontraster regerar! Det är en av anledningarna till att jag hatar uttrycket "fredagsmys". Kan det bli mindre kreativt?!?!

Givetvis ingen träning idag...

Förutom transportcykling mellan labbet, SÖS, gymmet (för att träna andra) och hem (8,2+5,7+6,5+6,7 = 27,1 km). Körde maghjulet också - 2 x 24 rep. Kittla' dödsskönt i kistan!

Ja, och så var det det här med träningsprogrammet också.

Inte så klurigt.

En tid på 3:14:06 ger historiskt en placering strax över 500 på Sthlmsmaran, vilket ändå inte är så dumt. Det innebär att jag åtminstone förtjänar mer än JFT-principen.

Lite mer i alla fall...

Eftersom jag redan har en tröskel på 85 % krävs många timmar för att höja den till de närmare 95 % som krävs för den önskade tiden. Man kan likna tröskeln vid ett innertak och maxet vid yttertaket, och för att få bäst utväxling på min träning behöver jag bygga till en våning.

Jag kommer under dec att sikta på två saker 1) höja mitt max, och 2) vänja benen med asfalt. Alltså får jag köra hårt och länge. Fast inte i samma pass.

Uppföljningstest 22 dec.

("JFT" står för den allra viktigaste principen inom träningslära - Just F--king Train!)

185 dgr kvar: Invägning och hälsokontroll

Eftersom jag jobbar på Åstrandlaboratoriet/"Fysiologen" med en hel del testutrustning så vore det ju direkt dumt om jag inte använde dem för att testa mig själv i det här läget.
Idag var det invägning. Efter en rejäl bastu med hopprep klarade jag precis att väga in tungviktsklassen på mina 88,5 pannor. Jag visste att jag var tung för att vara löpare, men jag hade ingen aning om att inte boxare var större!
Nästa steg var fettmätning. Resultat 17 % = 15 kg. (Jo, jag körde på den enklast skitmetoden med handhållen bioimpedans, men jag orkade inte åka till Jonas & Martina i Östersund eller Emma i Umeå för att göra en riktig DXA-mätning.)
Det viktigaste är givetvis syrepptagningstestet med både tröskel och max. Testledar-Frida yttrade "Man kan säga att vi gör en företagshälsokontroll. De lux-varianten!"

Mina värden för dagen var enligt följande:
Max syreupptag: 4,70 L/min
Testvärde: 53,1 ml/kg/min
Tröskel (4 mmol):4,20 L/min = 85 % av max; löphastighet 14,1 km/tim = 4:16 min/km.

Det som spelar roll i det här sammanhanget är ju vad dessa siffror betyder för sluttiden på maran. Således ska jag glänta på dörren till mina bokstavskombinationer och lägga fram en liten beräkning/tolkning.
Maxet är oväsentligt.
Tröskel 4 mmol mölksyra är oväsentligt. Det är ett superbra gruppvärde, men för mig som enskild individ kan det lika gärna vara 3 som 6 mmol som är gränsen. I mitt fall råkar det faktiskt vara så att den individuella anaeroba tröskeln ligger på just 4 (eller strax över).
Sen kommer problemet med att man inte springer ett helt maraton på tröskeln. De allra bästa små flugviktarna kanske kan ligga på 98 %, men i min lite långsammare kategori är det snarare 93-95 %. För säkerhets skull räknar vi på 92 %.
För att klara maran på 2:55:00 behöver jag springa på i snitt 4:09 min/km (och om jag istället siktar på 2:50 för att ha lite marginal blir det 4:02 min/km). För övrigt finns en bra beräknare för slut-, mellan- och snittider på FK Studenternas hemsida.
Om man springer på 92 % av 4:16 min/km så hamnar man på 4:36 min/km, vilket i sin tur ger en sluttid på maran på 3:14:06.

Det var ju inge' bra...

För att klara 2:55 måste jag alltså förbättra mig 11 % (för 2:50 är det 14 %). I vanliga fall anser man nog att en 5 %-ig förbättring på ett år är riktigt bra. Men nu har ju jag lite fler procent och lite färre dagar på mig! Det ska bli spännande att se om vetenskapens samlade krafter och kunskap kan klara av den här utmaningen.

Efter dagens bedrövliga resultat så är ställningen i kriget om min självbild: Förslappad soffliggare vs vältränad forskare 1-0. Fast vi hade ju invägningen också... Således 2-0.

Imorgon tänkte jag skriva om planen fram till jul. Eller egentligen mer inställningen. Tips, någon?

186 dgr kvar: "Motion gör oss smartare"

Rubriken från Dagens nyheter (baserad på vetenskapsartikeln i PNAS) gör ju inte att forskningsinriktningen känns sämre!
Idag blev det sovmorgon, men sedan en mycket produktiv skrivardag. Sist kvar, stängde och larmade på labbet. Inget ovanligt. Något av det...
Så var det det där med träning. Ingen idag. Cyklade iofs hem från labbet (8,2 km). Jag tror de flesta som startar ett projekt går ut för hårt. Ingen risk i mitt fall.
Löprundan i söndags känns fortfarande en del i låren. Vi får se vad det blir i morgon.

187 dgr kvar: Inte idag...

Lämnade lägenheten kl 8. Flyttade siffror på labbet några timmar. Tränade handbollsspelare på kvällen. Hemma igen kl 22.
Sådana dagar blir det ingen träning.
Hälsogränsen klarade jag nog med 8,2 km cykling till labbet, 3,7 km promenad till TT10, och en halvtimmes jogg med handbollsspelarna. Alla kilometrar stiligt uträknade i Cykelreseplaneraren.
Dagens höjdpunkter kan nog tillskrivas 10-minuters pausen mellan 17:05 och 17:15 på italienaren vid Slussen (Salumeria da Pepe), plus våffelmiddagen när jag kom hem! Jag moffade rejält. Hela paketet. Kanske inte det bästa om man ska tappa vikt - men sånt orkar jag inte bry mig om. Man ska ju vara glad också.

188 dgr kvar: Första träningspasset

Regn och dimma.
Söndagslöpning old school i Lunsen med brorsan.
Vi körde en runda på drygt 15 km. Det var långt ifrån asfalt... Mycket rötter, gegga och stenhällar. I slutet av 90-talet var det här en standardrunda som på bra dagar tog drygt 1 tim.
Idag tog det 1 tim 45 min.
Det finns att jobba med...

Fullt!

Den 17 november hade anmälningarna till Stockholm marathon nått taket på 20 000 löpare. Stort!

Fortfarande har jag inte sprungit en enda runda sedan mitten av oktober.

Detta har hänt:

Juni - fyllde 30, juli - fick barn, augusti till november - alla vänner köper dyra lägenheter/hus, landar fancy jobb, förlovar/gifter sig, och disputerar.
Det är helt oundvikligt att man känner sig äldre och äldre. Och dessutom att kroppen långsamt förfaller...
Planen är att jag själv ska disputera i december 2010. Ämnet är Medicinsk vetenskap - Fysiologi - hjärtutmattning vid ultrauthållighetsarbete. Disputationen innebär den sista kontrollen efter 12 år skola och ytterligare 12 år på universitet. Därefter är allt suddigt.
För att inte låta gamnacken och de existentiella funderingarna ta över hela min profil behöver jag struktur och ett mål med min egen träning. Jag tränar andra mest hela dagarna, och när jag inte gör det så läser jag om det, eller talar jag om för folk hur de borde sköta sig och bete sig för bästa effekt.
Slutsatsen är att jag borde veta hur man ska göra...

Den 12 november anmälde jag mig till Stockholm Marathon 2010.

Jag har aldrig sprungit ett maraton förut.
Men jag vill för den skull inte vara mesig i min målsättning - måltiden sätts till under 2 tim 55 min. Anledningen är att det är vad som krävs för att kvala in till New York City Marathon, vilket länge har varit ett mål.
Med lite tur räcker den tiden i Stockholm dessutom till en plats bland de hundra bästa, och det vore ju kaxigt!

Min tanke är att skriva om min träning och uppladdning fram till loppet om 7 månader. Om jag når målet så fortsätter jag skrivandet fram till maran i NY 2011.

okhejdåhejdå