NY marathon - dagen efter

Jaha... Det där blev ju lite av ett antiklimax. Mycket blandade känslor efter loppet.
Vädret var bra. Resan till starten funkade bra. Det fann dock ingen möjlighet att värma upp på grund av att man slussades sardintrångt fram till startlinjen med början drygt en timme före start.
Starten upp över stora bron gick lätt och fint och i skön medvind. Trots att det var den värsta uppförsbacken på hela banan låg jag ganska precis på den önskade hastigheten (6.34 min/mile), vilket ger 2.52 (om man klarar att hålla det hela vägen). Utför gick det sedan så klart mycket snabbare.
Brooklyn var riktigt coolt! Jag kunde banan eftersom jag sprang den delen i onsdags, det var tjockt med folk, mest locals, som hejade, tjoade och spelade musik.
Trots att jag hela tiden tänkte "ta det lugnt, ta inte i" gick det stadigt i ett tempo strax över 6.20 min/mile. Halvmaran passerades på ca 1.24. Kändes riktigt bra!

Från Queen över till Manhattan springer man över Queensboro Brigde. Jag hatar den bron!
Det gick så klart saktare men ändå ingen fara. Bilden här ovan är från korsningen 1st Ave /  90th St där supporterteamet hejade och Olof langade extradricka. Här gick det OK, och jag räknade ut att om jag bara höll 6.45 min/mile-tempo in i mål så skulle det bli bra.
Efter 30 km låg jag fortfarande mer än 30 sek före tidsschemat mot 2:52.
Vid ca 31 km däremot hängde jag över en betongsuggeavspärning vid sidan av gatan och vomiterade bort allt magsäcksinnehåll. Jag ackompanjerades av glada stereotypa amerikanska tillrop som "Hang in there!", "Keep goin', man!" Inte perfekt...
Fortsatte ändå in mot mål med keffhjärta och ett antal hulk-stopp.
Sista milen var kraftigt otrevlig.
Jag behöver väl knappast förtydliga att jag tappade lite i tempo.

Den här killen mår inte persika.

Jag hasade mig i mål på 2:59:19. Inte vad jag hade hoppats på men ändå under 3 tim.
Jag kom med nöd och näppe in bland de tusen bästa, 996 plats i herrklassen (sen var det ju några kvinnor före också). Lite anmärkningsvärt var att Isabellah Andersson var bästa svensk totalt på 2.28.29.
Min tid räckte till att bli 15:e svensk (tror jag, lite oklart eftersom ett par löpare före inte hade alla mellantider).

Efter målgång fortsatte jag på inslagen väg och tömde maginnehåll genom entrén. Det är en ordentligt lång väg som man slussas framåt efter målgång innan man får stanna och träffa familj och vänner. Så vid mina stopp kom de glada tillropen från funktionären. Nu var de av typen "Ar'uOKKeep going." "No more water for you!". Tack för hjälpen. Per Jonasson om in på typ samma tid så vi gjorde sällskap genom utslussning. Han skickade senare ett mess och undrade om jag mådde bättre med kommentaren "Du såg lite blek ut."
Till slut kom jag i alla fall ut och kunde byta om och lägga mig ned med benen i högläge. Tydligen hade folk gått förbi och både fotat och kommenterat "He looks kind of dead..."
Lite senare yttrade jag "Jag vill aldrig springa ett marathon igen." Varpå Olof snabbt inflikade, "men är inte du redan anmäld till Berlin?". Jo visst, serru.
På tunnelbaneresan hem mådde jag inte heller så bra. Whitney karaktäriserade min puls som "erratic", vilket på svenska betyder "oberäknelig, nyckfull, kringflackande, underlig".

Nu mår jag bättre och funderar på hur jag ska träna för att springa på 2:52 i Stockholm nästa år. Undrar om det finns nån bra halvmara under dec-jan så att ag kan kvala in till nästa års New York?