13 dgr kvar: "F-n, va' tärd du ser ut"

Idag var det dags för det obligatoriska överlånga-passet-med-två-veckor-kvar-till-maran.

Hade inget löparsällskap så det blev jag med iPoden. Jag körde helt tokkitad med CCC1000-kläder, Salomons löpväst och fina nya knallrödarosa Adizerosar.

Trodde inte att jag skulle orka hålla på så länge så jag tänkte vara energitom från början. Åt två dubbla vita formfranskamackor till lunch. Och så lite kaffe. Och så körde jag hela passet utan energiintag. Startade vid 16 utan plan för rundan förutom att jag skulle förbi labbet, lämna ett kuvert på Gärdet och köra en vända i Hammarbybacken.

Första två milen var inget speciellt. Sprang på brorsan på gärdet som yttrade rubrikcitatet. Det måste vara det bästa man kan få höra med två veckor kvar till maran (speciellt om man käkat en pizza till middag och äppelpaj till frukost).

Vid 30 km på Skeppsbron började benen prata med mig. Mina lår kör med amerikansk accent, Arizona tror jag. Sådär att allt ska vara stort och vräkigt. Jag ba' "Mindre lår" och de ba' "No way in hell!"
Mina vader är mer brittiska. Misstänker att de kommer från Kensington, London och har ett fancy strandhus i Torquay dit de åker på recreational visits.

Efter 35 km ifrågasatte låren min intelligens. Höger: "Are you f**king stupid?" Vänster: "We are hungry" "We are hungry". Båda: "Steak, Ribs and Sauce" "Steak Ribs and Sauce". Det var ganska rytmiskt så det funkade fint att fortsätta springa till.
Vaderna kommenterade: "Yes, sir. A little further. Of course. Jolly good." Mina vader är väldigt artiga. De brukar dessutom hålla sig från att bråka när jag springer, och om de inte pallar (som på slutet av årets Stockholmsmara) så ursäktar de sig så fint att man inte kan bli arg på dem. "Excuse us, sir. There seem to be a little problem... You see... we cannot carry on. Terrible sorry, but it is simply impossible. Forgive us."

Vid 40 km började även kroppen gnälla. "Det här är jättejobbigt Och så gör det ont. Jag vill inte mer. Jag vill sova och ligga ihopkrullad i soffan." Min kropp är en mesig pappersvändar-Stockholmare så det brukar jag inte lyssna på.

Ganska precis efter 42 km kom jag fram till en kolsvart Hammarbybacke.
Höger lår: "Are you completely out of your frickin' mind?!?!"
Vänster lår: C'mon, bring out the gun. I'm taking this f**ker down!"
Vaderna: "Oh, dear..."
Kroppen: "Neeeeej!"
Nu vaknade även huvudet till: "Det blir bra. Det är sista punkten på listan och eftersom vi ska hem också blir det  en bit över 45 km och över 4 timmar. Det är bra." För den som var osäker så är huvudet en upsaliensisk akademiker. Resten av kroppen tror inte riktigt att huvudet har alla indianer i kanoten. Den mest frekventa teorin är att det inte fick tillräcklig uppmärksamhet i tidig ålder och därför har misslyckats med att utveckla ett korrekt känsloliv.

Upp och ned för backen och så hemåt.
Kroppen: "Jag mår skit. Det kommer att ta veckor att komma tillbaka efter det här."
Huvudet frågande: "Ja...?"
Låren: "Enough! This is enough. No more!" Alla löpare vet att det blir lite bökigare att fortsätta springa när låren strejkar, men det kunde inte hjälpas.
Vaderna: "Jolly good, just a tidbit more. Is there any tea at home?"

Stapplade in i porten efter 4 timmar 20 minuter och 47,4 km. Det är klart godkänt.
Pulsklockan indikerar 82 timmar till full återhämtning. Så pass.